Hur många har det så "bra" som man tror

Det verkar finnas nåt slags idealvärld där folk reser på kul resor, "utvecklar sig själva", går på festivaler, etc. Alltså de har "bra liv".
När man läser tidningar eller tittar på alla livsstils TVprogram så får man lätt intryck att det är "så det är".
Enligt statistik mår svenskar bland de bästa i världen också.

Men hur många har ett sånt här "bra liv" egentligen, i procent? Där man liksom kan spendera sin tid med sådant som utvecklar och roar en.
Jag tycker aldrig jag haft det och jag vet fler som egentligen aldrig gjort nåt med sina liv som är i 30-års åldern. Andra sitter med familjer och har inte tid göra nåt alls, mest bara jobbar. Vissa är sjuka, utbrända, arbetslösa, etc.

Är mediabilden en myt?
Eller är det verkligen så att folk överlag faktiskt mår bra och har kul i livet, i nån socialklass som jag inte känner till?

Vad är dessa för tvprogram? Är det program som påstår att det är så folk har det i allmänhet eller är den extrapoleringen något du kokat ihop själv? Det vore ju absurt att tro att allt på tv är normen. Det är ju inte som att min vardag ser ut som en terminatorfilm heller.

Knappast, alla visar de det som ska göra andra avundsjuka. Tror du på den statistiken? Ingenstans har jag sett så många nedstämda som i Sverige, folk går runt arga och tål inte ens sina egna näsor i det här landet.

Nu vet jag inte vilken mediebild du avser. Är det Ernst i TV eller sociala medier? Facebook förskönar hur människor mår och det gör Ernst också. Det är som med fotografier från hus till salu eller hotellrum. De ser fantastiska ut på bild, men när man är där tillhör de vardagen.

Tricket med livet är att uppskatta och förstå vardagen. Varje människa har dock rätt till sin egen uppfattning om sitt mående. Om någon lurar sig själv att de mår bättre än de gör, så blir det ju en sanning. Det är ungefär som att knapra lyckopiller.

Visserligen handlar ju livet om att en dag dö, men att leva alla andra dagar. Problemet är dock att dessa dagar kommer att vara en droppe i havet om man jämför med alla dagar som kommer efter döden.

Dom flesta är väldigt lyckade, sociala, glada och mår bra. Det som blir fel är när någon försöker känna dom sakerna som man har lite djupare.

Med mediabilden menar jag egentligen alla livsstilprogram som visar hur "folk" (ofta kändisar) har det.
Eller reportage i tidskrifter, m.m.
Eller när man hör folk i radio diskutera sånt som att "ja och när ni är i new york måste ni ju besöka..."

Jag menar inte direkt facebook eftersom jag använder facebook mycket sparsamt.
Men det går bra att diskutera facebook-bilder i denna tråd också om man vill.

Men får man inte uppfattningen så snart det ska diskuteras något på TV, att alla liksom verkar kunna gör vad de vill hela tiden, som en självklarhet?
Vad ska man få för uppfattning av detta liksom?

Klar jag är medveten om att många inom media är lite privilegiade.
Därför undrar jag också hur det egentligen ser ut i procent. Är det så många som är privilegiade i Sverige?

Kom igen nu, ge oss lite anekdoter från er bekantskapskrets, jag vill veta. Jag är en enstöring vet inte mycket vad folk gör.

Vet inte var du får den bilden ifrån. De är ju på tv, det är klart att det är gjort för att uppvisa den bild man försöker uppvisa. Skulle man filma Ernst Kirchsteiger bråka med frun eller matTina betala räkningar?

"We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like".

Men det sagt, så vill jag bara påpeka att vi lever i självförnekelse där vi själva tror att vi mår bra genom att imponerar på andra. Vårat bekräftelsebehov är så stort att vi glömmer bort hur vi själva mår, men genom att lägga ut den där instagram-bilden på resan i Rhodos så vet vi att folk kommer att tycka "Nej, vad bra han har det". Då kan vi bli lycka i stunden, eftersom vi är så ytliga och strävar efter att få så bra respons som möjligt från samhället.

Precis.

När jag var medlem på Facebook var jag med i en träningsgrupp och någon av gruppmedlemmarna begick synden och skrev något i stil med "När börjar säsongen?" och så kommenterade en 45 årig man inlägget med. Jag vet inte riktigt, just nu är jag och familjen i "Rhodos". Hade ändå varit annat om han svarade på frågan och la till skitresan ändå, annars kunde ju en av de andra 30 gruppmedlemmarna svara på inlägget. Den här mannen var en balanserad man till en viss nivå, men efter den kommentaren gick han ner i mina ögon. Om jag var på min drömresa och var så lycklig som jag vill verka skulle jag åtminstone vänta tills ja kommit hem för att logga in på Facebook.

Vi fattiga kommer ihåg från högstadiet och gymnasiet när de rikas barn skröt om sina resor, men en 45 årig man för fan? Då känner man för att kräkas.

Samtidigt tycker jag det är en ackumulering av samma beteende att älta andras överdrivna hävdelsebehov genom att framhäva sin egen oskuld till dito dårskap. Jag tog bort min Facebook strax efter gymnasiet och har inte ägnat sociala medier en tanke sedan dess - inte ens metaanalyser om det hela berör mig det minsta. Låt det hela tillhöra ett totalt parallellt universum är min syn på det hela.

Det var nog 5+ år sedan jag såg på TV sist också. Varför leva passivt och matas av fördummande mediebilder när man kan aktivt söka upp vadhelst man vill i hela världens bibliotek genom internet? Vad spelar det för roll om grannen är frivillig slav till konformism, konsumism och antiintellektualism?