Fjärde gången LSD - Högmod går före fall (lång rapport)

Kön: Man, 23 år
Substans: LSD
Dos: 350-400 ug (misstänker att det kan ha varit mer)
Tidigare erfarenheter: Alkohol, marijuana, lustgas, LSD, ecstasy, svamp.
Deltagare: Jag, Oscar och Noppe


Det fanns en tid då jag inte kunde se på honom. En tid då hans blotta närvaro störde mig. Gjorde mig upprörd, rentav arg. En tid då jag var helt ny i en helt ny stad, i ett försök att lämna mitt förflutna bakom mig och börja om. Ty sådana är hjärnans mönsterigenkännande biologiska algoritmer att de baserat på ansikte och kroppsform kan förknippa en helt okänd person med någon du i ditt forna liv inte kom bra överens med, och få dig att tro att den nya personen är en version av den förflutna, För visst måste det vara så fördomar sprids, människor ogillar varandra utan orsak och allehanda konflikter uppstår. Med samma intelligenskvot som Facebooks ansiktsigenkänningsfunktion när den råkar blanda ditt ansikte med någon annans, lika dumdristigt kan en människa få för sig något om nästa.

En dag fann jag mig själv körandes i min gamla bil, med honom och en till ackompanjerandes. Av någon anledning blev det att jag skulle köra dem hem från vårt arbete.


“Fan vad bra musiksmak du har!”, säger han medan någon EDM-låt spelas i min spellista.

Från detta tillfälle började jag prata med honom, och det hela utvecklades till att han blev en utav mina närmaste vänner någonsin. Vi tränade ihop, jobbade ihop, åkte till och från jobbet ihop och jag lät honom vara en av de första som jag avslöjade anledningen till varför jag kom hit. Jag började se en del av mig själv i honom. Vare sig fysik, filosofi eller löst prat, alltid hittade vi något att diskutera. Något som sträcker sig djupare än det man vardagligt kommer i kontakt med. Ty sådana kan hjärnans behov vara att interagera med andra komplexa varelser på djupare plan att de övervinner de profana aspekterna som den till en början försöker förmedla.

Vi började på minus och blev goda vänner. Och Oscar blev den som introducerade mig för LSD.


Efter tre lyckade trippar hade vi bestämt oss för att återigen undersöka det psykedeliska gränslandet. Denna gång skulle vi ha med två andra vänner, Noppe och Didrik, som inte testat LSD tidigare. Både jag och Oscar skall ta vår största dos någonsin och de andra får en lapp som nybörjardos.

Dagen inleds med att äta frukost framför TV:n hemma hos Oscar. Vi känner spänningen inför vad som komma skall men ingen av oss är rädd för något. Samtliga våra trippar har gått så bra att vi känner oss säkra på oss själva och våra psyken och vi brukar alltid bli lugna och fridfulla på syra. Medan vi kollar på “Vem vet mest” får en av deltagarna frågan “Vad är förkortningen för lysergsyradietylamid?”.

“Haha fan vad sjukt!”, säger jag medan vi båda börjar skratta.

“Detta kommer bli så sjukt bra”, säger Oscar och vi äter upp vår frukost.

En timme senare får vi reda på att Didrik inte kan trippa med oss idag då han skadat sig under en joggingrunda kvällen innan, så det kommer endast vara jag, Oscar och Noppe som åker iväg denna afton.

Vi åker ner till stan och inhandlar målarfärg och duk som jag tänker ha att göra under trippen. Efteråt hämtar vi Noppe på hans jobb och tar oss hem till Oscar.

“Vi droppar dem vid fyra”, säger han medan vi sitter i hans trädgård och dricker kaffe.

Stämningen mellan oss är lättsam och avslappnad. Noppe och Oscar är båda nära vänner och vi har alltid roliga om än kanske inte alltid så givande diskussioner. Vi dricker upp kaffet och går in i huset.

“Jag tar fem, du tar två och en halv och Noppe tar en”, säger Oscar medan han omsorgsfullt klipper av lapparna.

Vi lägger allihop lapparna på tungan och tar på oss skorna. Sedan tidigare har vi bestämt att vi ska ut och vandra i skogen tills effekterna slår varefter vi ska komma tillbaka hit och titta på film samt utföra andra tripprelaterade aktiviteter. Något som senare skulle visa sig omöjligt.

På vår vandring ut i vildmarken möter vi först en äldre dam som bjuder oss på skogshallon och sedan en annan dam som går runt med en gultofsad kakadua på armen. Detta får oss på tripphumör och vi övertygar oss själva att dessa tecken vi ser tyder på en riktigt lyckad tripp.

Redan efter cirka tjugo minuter märker vi av de första effekterna. Jag känner mig full av energi, färger blir klarare och de första fraktalerna börjar uppenbara sig i gångstigens grus. Hela världen är plötsligt vackrare och spelas in i HD-kvalité. Vi klättrar upp för en klippa för att sedvanligt sätta oss ner och invänta mer effekter tittandes ut över vatten.

“Asså jag känner mig redan ganska påverkad”, säger jag när jag en halvtimme efter intag redan ser hur alla träd andas och samtliga föremål i mitt synfält flyter ihop och isär.

“Samma här”, säger Oscar och vänder sig mot Noppe frågandes hur han har det.

“Jag känner mig klar typ”, säger han och vi förblir tysta en stund medan effekterna eskalerar för varje andetag.

Tillslut bestämmer vi oss för att fortsätta vår vandring in i skogen. Oscar är redan märkbart förvirrad då han frågar om det är en klippa vi sitter på flera gånger.

Vi vandrar på en liten stig i ett allt vackrare underland. All min tidsuppfattning börjar försvinna och både Oscar och Noppe får en efterhängsen aura efter sig när de rör sig. Effekter jag tidigare haft när jag peakat känner jag nu redan efter 45 minuter. Det börjar bli allt svårare att koncentrera sig på uppgifter som att hålla koll på var vi är och vart vi är påväg. Noppe är lite klarare medan Oscar nu är helt borta.

Vi kommer fram till en sten som vi sätter oss ner på för lite vila. Det känns som att vi har gått i en evighet. Jag är fascinerad av att effekterna slagit på så snabbt och viftar med mina armar i förundring medan jag följer eftersläpningarna som skapas därav. Effekterna blir allt starkare och ökningen verkar inte avta. Vi börjar gå vidare från stenen och promenerar längs en liten stig inåt mot skogen. Det dröjer inte länge innan vi kommer tillbaka till samma sten som vi tidigare satt på och jag får en otrolig känsla av déjà vu. Gick vi verkligen från stenen? Hände det på riktigt eller var det bara jag som tänkte det? Jag börjar få svårt att avskilja vad som händer på riktigt och vad som är produkter av mitt undermedvetnas fantasier.

Efter en stunds funderande börjar vi återigen gå inåt skogen, denna gång kommer vi inte tillbaka till stenen utan går längre in. All tidsuppfattning har nu försvunnit för mig, jag kan inte ens särskilja hur lång tid det tar att ta ett fotsteg. Kalejdoskopiska effekter manifesterar sig till den grad att jag börjar få svårt att se. Vår trio kommer fram till ett träd där vi lägger oss ner och bara är.

En otrolig känsla av samhörighet fyller mitt sinne. Inte bara den vanliga känslan av gemenskap med naturen och alla skogens väsen, utan en djup samhörighet med Oscar och Noppe som delar denna fantastiska stund med mig. Jag är fylld av ett inre lugn de överväldigande effekterna till trots och tycker mig kunna känna de andras kroppar som en del av min. Alla tre är ett.

Från denna punkt börjar mitt minne svika mig och min verklighet och fantasi flyter ihop till den grad att jag har fått förlita mig på det som återgetts av Noppe för att skilja på vad jag upplevde och vad som verkligen hände.

Jag vet iallafall att vi bestämt oss för att börja gå hemåt. Noppe börjar kolla i sin telefon efter vägbeskrivning, något som finnes lönlöst då vi är mitt ute i en skog. Han börjar gå mot den väg som han tror att vi kom hit utefter, dock hinner han inte gå långt innan Oscar lägger sig ner på marken. Jag kollar på honom och hjälper honom upp, men då har jag glömt bort vad det var vi höll på med, och det slutar med att jag kramar om honom. Vi skiljs åt och börjar gå i vad jag antar är cirklar mot varandra. Det är nu som min fantasi tar över. Jag tror att jag har fastnat i en stund som hela tiden återupprepas, då jag med jämna mellanrum träffar på och kramar Oscar. Jag ser intensiteten i hans ögon och ser att han också har fastnat i denna tankeloop. Varje gång vi skiljs åt tappar vi bort varandra och oss själva, och varje gång vi hittar varandra fylls jag av värme och lycka över att inte vara här själv.

“Juste, man får inte…”, säger han till mig och jag förstår precis vad han menar. Man får inte låta sig uppslukas av fraktalerna för då försvinner man helt och glömmer bort sig själv. Vi måste ju komma hem först!

Jag tittar på Noppe och går fram till honom, kramar om honom och Oscar gör samma sak. Vi står där och håller om varandra en stund, och jag ser Noppe som en guide hem då jag vet att han tagit minst dos av oss tre. En stund försöker jag till och med plotta vägen hem, men det slutar i att Oscar kommer till mig bakifrån och drar ner mig på marken. Där, liggandes på marken omfamnandes varandra börjar jag glömma vem jag är. Jag inser att det är här jag kommer dö.


Jag är på en olycksplats. Allt är svart. Jag minns inte var jag är eller hur jag kommit hit. Jag kan inte ens minnas min barndom, var jag bor eller framkalla någon bild av mina föräldrar, min hund eller mina syskon. När jag öppnar ögonen ser jag bara Oscars ihållande brungröna blick. Jag minns att jag gått på en promenad med honom och att något gick snett vilket resulterat i att vi nu ligger här.

“Kommer jag dö nu?”, frågar jag med tårar i ögonen. Jag kan inte längre känna min fysiska kropp.

“Kyss mig”, säger han.

Jag tittar honom djupt i ögonen. Han kommer närmare och jag gör detsamma. Vi kysser varandra. Jag vet att denna människa är den sista jag kan älska innan jag dör. Medan vi ligger där glider jag långsamt ner i medvetslöshet. Jag dör.

Allt börjar om igen. Jag ser på händelserna som har utspelat sig hittills för att försöka hitta förklaringen till varför jag dog. Hela mitt liv passerar revy framför mina ögon. Jag kan se varje bildruta som leder fram till denna stund, och för varje sådan inser jag mer och mer att mitt medvetande inte längre bara upptar en dimension. Varje gång jag tittar in i Oscars ögon ser jag hur vi träffas i dåtid, nutid och framtid, och att våra öden är sammanlänkade. Jag kan se hur han är som ung och hur han kommer att bli som gammal, i ett universum där tiden inte är en följd av entropiskt sönderfall utan en fjärde rumsdimension där jag fritt kan röra mig och vara i den tidpunkt jag önskar. Jag iakttar samma avsnitt spelas om och om igen, och jag kan se hur vi blir gamla tillsammans. Att jag har dött har inte längre någon betydelse. Döden är en del av livet. För att livet ska kunna leva måste den som lever det dö. Döden är förnyelse, pånyttfödelse, det är livets sätt att möjliggöra mångfald och diversifiering, utveckling och evolution och förhindra stagnation och sönderfall. Vi lever redan för evigt. Vi är våra förfäders avkomma, och vi för livet vidare med vår egen. Det gäller bara att släppa vår själviskhet för att inse det otroligt vackra och fantastiska med hur livets vägar går till. Vi är barn. Vi får barn. Våra barn får barn. Och igen. Och igen. Och igen. Livet går alltid vidare. Om det finns någon mening med livet är det just det. Att låta livet gå vidare. Genom handlingar av osjälviskhet, kärlek och medkänsla för andra.

Jag känner kärlek i dess renaste form, den ultimata känslan av osjälviskhet och jaglöshet. Mina tankar innefattar allting. Jag är ett med universum i alla dess tidsåldrar. Oscar är den enda levande varelsen som finns utom mig. Vi är tvillingsjälar, det den ena inte har kompletterar den andre. Vi är en del av varandras medvetande, en synergi där bådas sidor förbättrar varandra.


Plötsligt märker jag att Oscars ögon inte längre är där när jag öppnar mina. Allt blir mörkt. Jag inser att den som har dött är inte jag utan det är han. På bråkdelen av en tidsenhet vänds alla mina tankar mot mig. Hur kunde jag låta det ske? Varför var han tvungen att dö?

"OSCAAAR!!", skriker jag för att försöka få tag i honom.

"VAD ÄR DET SOM HÄNDER?"

"HJÄÄLP!"

Efter detta blir det svart. Det jag har fått återberättat är att jag sprungit runt, kastat av mig skor, strumpor, iPhone och tröja och skrikit efter Oscar och efter hjälp tills dess att några joggare tillkallat polis. Jag har slängt mig i träd och skrapat upp många delar av min kropp.

Jag vaknar upp. Jag kan inte känna mina händer och min ena fot. Av någon anledning får jag för mig att jag hamnat i helvetet. Över mig står flera olika livsformer och stirrar på mig.

"VAD HÄNDER?", skriker jag frågandes mot en av livsformerna.

"Var lugn, allt kommer lösa sig", svarar denne.

Det kan inte stämma. Jag har hamnat i helvetet, allt som livsformerna säger måste vara lögner. Mina händer sitter fast bakom min rygg i handfängsel. Livsformerna är poliser.

"SLÄPP MIG, VAD ÄR JAG GRIPEN FÖR? VEM HAR JAG MÖRDAT?". Skriker jag i ett försök att få veta vad det är som händer.

"Du är inte gripen, du har inte mördat någon", säger en kvinnlig polis medan hon håller tillbaka skrattet.

“Vad har ni tagit för något?”, frågar en annan polis.

“Lysersyratrpfffff, LSD, LSD!”, säger jag. I denna stund känns allt som en dröm, helt overkligt, och jag tror att detta är en del av trippen. Att jag berättar vad vi har tagit kommer göra att Oscar kommer tillbaka till liv igen. Jag bryr mig inte om att jag kommer få sitta i fängelse i tolv år, något jag seriöst tror kommer hända vid detta tillfälle, bara min vän kan räddas. Jag ser Noppe en bit bort vid ett träd, sittandes omringad av två poliser.

“Vad är det som händer?”, frågar jag honom. Han är helt apatisk, tittar bara tillbaka på mig. Jag inser att detta inte är Noppe utan bara en kopia av honom som poliserna satt ut för att lura mig. Allt är overkligt.

Det är inte förrän jag sitter i piket-bussen som jag inser att detta faktiskt händer på riktigt. På något sätt får det mig att känna mig lugnare, i vetskapen om att polisen hittat oss alla tre och att alla är okej.

Väl inne på sjukhuset tar de blodtester på mig. Jag är vid detta laget såpass klar att jag vet vad som händer, även om jag fortfarande har påtagliga hallucinationer, jag ser texturer och fraktaler i allt. Då de tycker att jag har tagit mycket LSD ikväll ber de mig vänta och säger att jag kommer få övernatta på psykakuten ikväll. Inget jag säger emot, då Oscar kommer få övernatta här och alla mina tillhörigheter finns hos honom. Vid detta tillfälle har poliserna tagit av mina handbojor, gett tillbaka min mobil och gått härifrån, så jag går ut och frågar en av sjuksköterskorna var jag kan hitta Oscar då de redan har släppt Noppe. Hon leder mig till ett rum där jag ser honom nedsövd och vid liv. Detta gör mig återigen på bra humör. Jag trodde verkligen att han hade dött, det var en så verklig känsla att jag nog aldrig kommer uppleva något liknande tills någon nära dör på riktigt.

Jag blir skjutsad till psykakuten i rullstol. Väl framme möts jag av en otroligt varm stämning, all personal är väldigt förstående och jag sätter mig och fyller i några lappar om självmordsbenägenhet, drogtendenser osv. Det slutar med att jag på baksidan av en av lapparna börjar rita fraktaler och organiska former.

En tjej kommer fram till mig.

“Du har tagit LSD va?”, frågar hon med ett litet leende på läpparna.

“Det märks såpass alltså?”, svarar jag skrattandes.

“Aah det märks på dig”, säger hon. “Vill du gå ut lite? De har en fin trädgård här ute på taket”.

“Absolut”, säger jag.

Vi går ut och sätter oss i natten. Trädgården är verkligen vacker, otroligt fin ljussättning och växterna gör mig varm i själen. Där, under en stjärnklar himmel sitter vi och pratar om allt och ingenting. Om hur min kväll har varit. Om varför hon är här. Om våra liv och meningen med dem. Tiden flyter iväg och tillslut blir hon inkallad och utskriven från sjukhuset.

“Här är mitt kort”, säger hon och ger mig ett visitkort med nummer och kontaktuppgifter. “Ring mig ifall du vill något eller bara vill prata”.

“Det ska jag göra”, säger jag. “Om du vill kan du läsa mina tripprapporter på Flashback”, säger jag lite på skämt.

“Ja! Smsa mig ditt användarnamn så ska jag läsa dem!”, svarar hon.

Vi kramar om varandra och när hon har gått skriver jag mitt användarnamn till henne. Jag sätter mig ner på en bänk, sätter på musik i hörlurarna och mediterar över alla händelser som utspelat sig denna kaosartade afton. Jag känner ett inre lugn, starkare än jag någonsin känt tidigare när jag brukat denna substans. Händelserna till trots tycker jag att detta har varit en lyckad tripp. Jag har sett och upplevt mer under denna kväll än jag upplevt under de föregående månaderna känns det som. Alla tankar jag har haft, känslor jag känt och saker jag upplevt kommer ta en stund att processera och göras begripliga för det medvetna sinnet. För vad är en tripp om inte utveckling för sinnet?


Mycket av det som hände under denna tripp är omöjligt att beskriva med ord, det jag har beskrivit här är det jag kan minnas och konkretisera ur det jag upplevde denna kväll. Det var verkligen en berg och dalbana, jag upplevde i princip alla känslor som går att uppleva i sin fulla karaktär.

Oavsett händelseförlopp, man ska alltid lära sig något av det trippen visar. Jag har lärt mig mycket sedan jag första gången tog denna substans, mycket insikter i hur världen fungerar, vad som är viktigt, mycket om andra och det allra viktigaste, om mig själv. Jag är kapabel till saker jag förut trott var för mig ouppnåeliga. Jag är kapabel till att känna mer än jag trott var möjligt och till och med i stånd att kunna visa det för dem som betyder något.

Det jag lärt mig under denna afton är dock att man aldrig ska underskatta kraften i detta ämne. Både jag och Oscar tog dubbelt så mycket som vi gjort tidigare när vi vart ute och trippat tillsammans, och jag misstänker att vi eskalerade varandras trippar denna kväll. Om vi ska fortsätta med dessa doser kommer vi framtiden göra det under mycket mer kontrollerade former. Att vi var tvungna att ta oss hem, att det var massa folk runt oss och att Oscar försvann en stund gjorde att jag måste ha gått till mina grundläggande instinkter, och då jag inte visste hur jag skulle få oss hem blev det att jag skrek efter hjälp. Med tanke på att jag nu är helt uppskuren på många delar av min kropp var det kanske bra att en av joggarna ringde polisen. Vi träffade henne nästa dag när vi letade efter Oscars iPhone, och hon var glad att se oss vid liv.

Vi var otroligt oförsiktiga och oansvariga denna gång, backade av högmod från våra tidigare erfarenheter trodde vi inte att något sånt här kunde hända. Hade vi varit hemma, i en kontrollerad miljö där ingen av oss behövt tänka på att vi måste ta oss hem tror jag att denna tripp skulle utspela sig helt annorlunda. Att alltid vara i en trygg miljö är A och O när man trippar. Det går att trippa i skogen på mindre, mer kontrollerbara doser som inte framkallar egodöd och total avsaknad av närminne.

5/5

Verkligen risky att irra runt i skogen på en dos man ej är van vid.
Hur lång tid tog det innan polisen kom? Vad blev det för påföljder?

Ännu en spännande tripprapport. 5/5

Grym rapport. Förstår inte varför man ska ta prover under ruset. Vet personal om att man tagit lsd och trippar balls så är det väl bättre att man får sitta av allt på ett trevligt ställe först. Sticka in en kanyl i armen när man trippar kan inte vara skönt.

Fick alla ett lyckligt slut trots omständigheterna?
Hursom, är glad att ni klarade er så väl! 5/5

Hur upplevde Noppe sin första tripp?

Haha aa stakars noppe kan tänka mig hur det kändes för honom, sitter på nybörjar/lätt dos medans polarna som introducerar drogen går bananas och dubblar det dem prövat tidigare och då från redan hög dos. Har inte läst om någon som tagit mer än 300ug och nu förstår jag varför :P

Bra skrivet! 5/5

Måste dock fråga hur ni tänkte när ni bestämde er för att gå ut i skogen på 400ug?
Vad blev det för komplikationer av att ni blev tagna?

Lät ju helt åt helvete! Värsta mardrömmen att bli tagen av snuten när man trippar balls. Därför håller jag alltid x antal mil från närmsta snut när jag trippar.

Som rapport var det väl sådär, men om ni låg på 400ug så förstår jag att det är svårt att återge.

3/5 TOTTisar'S

Besvarar ett par frågor här.

Hur lång tid tog det innan polisen kom?
Har ingen aning men tror det var ungefär en halvtimme efter att vi började skrika och irra runt. Påföljd har vi inte fått ännu men jag tror vi kommer åka på ringa narkotikabrott.

Fick alla ett lyckligt slut trots omständigheterna?
Noppe behövde som sagt inte vara kvar på sjukhuset, han släpptes i princip direkt när vi kom till sjukhuset.
Jag fick stanna kvar på sjukhuset under natten, trippandes. Tycker det var ett hyfsatlyckligt slut.
Värre gick det för Oscar som betedde sig aggressivt och var "en fara för sig själv och andra" enligt en polis jag talade med. De söv ner honom på plats och avbröt således hans tripp, han blev tvångsvårdad och fick inte gå förrän han fick tala med en psykiatriker. Anledningen till att han betedde sig som han gjorde var för att han trodde att polisen var illuminati som ville kidnappa honom och hindra honom från att nå upplysning.

Hur upplevde Noppe sin första tripp?
Noppe blev rädd när jag började irra runt och skrika, han har sagt att han inte ångrar trippen men det kan inte ha varit det bästa sättet att förlora sin syraoskuld.

Hur tänkte ni när ni bestämde er för att gå i skogen på 400 ug?
Som jag skrev i texten så var meningen att vi bara skulle ut och ta en promenad innan det slog men vi blev tagna så snabbt av effekterna att vi inte var kaplbla att ta oss hem.

Nice rapport ! Var kyssen en hallis eller är ni gay? Vet annars hur sinnet fungerar under tripp och om man får bilder av sig själv i skumma situationer som inte speglar ens sexuella läggning. Men som mer är rädslor eller liknande. Schysst rapport, måste varit förjävligt och bli fängslad under peaken