Försöker psykiatrin tråka ihjäl sina patienter?

Lyssnade på Nyhetsmorgon i TV4 idag. Där sade man att tristessen på psykiatriavdelningarna kan vara skadlig. Själv fick jag höra för 18 år sedan då jag hade min första kontakt med psykiatrin att anledningen till att allt var så spartanskt och långtråkigt var för att man inte skulle vilja vara kvar där. Man skulle också kunna formulera det enligt följande "Skynda dig att bli frisk för här vårdar vi endast riktigt sjuka och dom försöker vi driva till självmord".

Hur tror ni tristessen påverkar psykiskt sjuka och vad är eran erfarenhet av tristessen inom psykiatrin?

Anledningen till att det är rätt spartansk är för att de inte ska vara för mycket stimuli som stressar upp de som är inlagda.

Jag kan se en poäng med tristessen, de som mår dåligt inser att de har höga välmåendekrav. De upptäcker att det är bättre i verkligheten.

Säkerligen flera inkompetenta outbildade anställda som missbrukar sin makt. Hoppas de ser över det.

Jag hade inte tråkigt när jag var inlagd. Tiden existerade inte. Men jag hade fullt upp med rösterna i huvudet. När jag blev bättre hade jag tråkigt. Tråkigt på avdelningen är ett friskhetstecken.

För de som är psykotiska och maniska är en miljö med lite stimuli något positivt.

De 2 gångerna jag legat inlagd så tyckte jag tristessen var jättejobbig, de hade inga aktiviteter utöver måltiderna och av någon anledning så hade de beslutat att tvn ej fick vara på dagtid, på kvällen brukade patienterna samlas i tv-rummet. Personalen var hopplös också, enda gången man verkligen såg dom var i samband med måltider och utdelning av mediciner, annars satt de mest i personalrummet om man ville prata med en personal fick man gå till personalrummet och knacka på dörren med känslan som att man verkligen störde dom.
Vissa kanske ligger och läser på sitt rum och är nöjda med det, men jag tyckte det var jobbigt kunde verkligen inte koncentrera mig på någonting knappt hänga med i ett vanligt samtal, men var ändå roligare att ha lite interaktion med de andra patienterna för att ligga ensam på rummet gav bara mer ångest.

Tror tyvärr att en stor förklaring är det du tidigare nämnt, om alla patienter skulle trivas till fullo skulle förmodligen många patienter försöka vägra lämna avdelningarna, bristen på vårdplatser är katastrofal och vårdtiderna ofta väldigt korta.

Hypotetiskt, hur skulle psykiatrin fungera om vården och vårdmiljön var trevlig. Skulle det krävas mindre tvång? Kanske inget tvång alls?

Man hoppas ju att psykiatrikerna är kapabla att bedöma om en patient är frisk. Visst, psykiatriker trivs bäst med att se det som är sjukt, men visst tycker man att dom skulle kunna se om någon är frisk.

Att psykotiska och maniska patienter skall utsättas för så lite stimuli som möjligt tror jag bara är en seglivad myt som uppkommit som ett svar på läkarens syn på psyksjuka och vilken miljö som läkarna ansett lämplig. Miljön på psykiatriavdelningarna är väl snarare en spegling av läkarnas fattiga inre.

Det ligger definitivt mycket i det du säger, om miljön vore bättre kanske de some måste tvångsvårdas inte skulle vara lika motsträviga mot att bli inlagda mot deras vilja.
Tror också att det skulle kunna gynna patieterna och få dem att må bättre snabbare, bli mer av en läkande miljö istället för förvaring i avvaktan på att höjda doser och nyinsatta preparat ska få patienten att må bättre. Där jag var inlagd hade personalen en väldigt tråkig attityd de ville helst inte prata med en, brukade prata med en av vårdarna om hur jag mådde och då sa en annan kärring från personalen att hon tyckte inte att jag skulle "älta" om mitt mående.

Men det är nog rent ekonomiskt sett mer "kostnadseffektivt" att ha en tråkig vårdmiljö, även om de som måste tvångsvårdas tvingas vara i en miljö de avskyr.
Och för att de som inte tvångsvårdas ska börja längta hem istället för att göra sig hemmastadda på avdelningen :P

Jag hade det inte speciellt tråkigt när jag låg inne. När jag kände att tristessen ökade blev jag utskriven
Det är ett friskhetstecken när du får det tråkigt.

Mvh.

Det är väl inte direkt feststämning på avdelningarna, då många ligger inne för depression o inte säger så mycket. Men jag har träffat på ganska lattjo personer ibland när jag varit inte som livar upp stämningen. Ofta är de inte helt verklighetsmedvetna, men snälla.