Sverige blir U21-Europamästare i fotboll 2015. Då går svenske idrottsforskaren Tomas Peterson och säger att det är det sämsta som kan ske i svensk fotboll för det kan bli för tidig utslagning.
http://www.svd.se/forskare-u21-gulde...om-kunde-handa
Det var det värsta jag hört, tycker det är helt sjukt att gallra 11-åringar som elitidrottare (leka och gå i skolan skall komma först i den åldern), men uppåt tonåren accepterar man ju ändå mer utslagning sedan (men gå till skolan måste fortfarande vara viktigare), likaså är det dumt när föräldrar står på sidlinjen och hetsar barnen. Den som inte duger för elitfotboll och fortsätter hamnar ofta i lägre serier, det är inte som ishockeyn där det finns färre klubbar och planer och många gallras rakt bort från allt framtida spel.
Samma år når svensk ungdomsfriidrott stora framgångar. Då är det dags för nästa chock, någon svensk idrottsledare går och varnar att det är för tidigt (hittar tyvärr inte länken nu) och att de kan tappa motivationen senare. Sorry, men att ha vunnit ungdomstävlingar är ändå roligare än att inte ha vunnit något varken som ungdom-junior eller senior. Tappar man motivationen och lägger av får man göra det, men när man tävlar skall man självklart kämpa för att vinna.
Har också läst hur man på vissa ställen försöker arbeta bort tabelltänkandet i yngre år. Naturligtvis kommer det bara leda till att barnen i stället spontant idrottar mer på skolgården, lekplatsen, enfamiljsvillans garageinfart och fotbollsplanen nere vid hyreshusen, och då i stället dela in sig i egna lag, välja de bästa, räkna resultat.
Jag tycker man också inom svensk lagidrott är besatt av lagtänkande, försiktighet och hänsyn, och nedvärderar individuella prestationer ("snälla, välkammade pojkar vinner inget ishockey-VM" sa någon, med all rätt). Självklart skall stjärnspelare bänkas om de tror att de inte behöver kämpa och inte kunna leva på tidigare meriter, men så läge de är duktiga, kämpar och presterar så platsar de. I Sverige tjatar man bara om "ett lag, inte de stora stjärnspelarna". (Zlatanismen tycker jag dock är överdriven, men då är det mest för att det för att det Zlatan Ibrahimović gör på personliga plan går före vad andra svenska spelare gör på fotbollsplan)
Jag beundrar kanadensiska ishockeyspelare som från unga år lär sig "gå rakt på mål" (främst anfallsspelare, men det är ju deras huvuduppgift), kanske en passning men sedan gäller det att skjuta så snabbt som möjligt (rinkarna kan spela roll, jag vill själv krympa dem i Sverige, men jag beundrar kanadensarna ändå och är så glad att många svenska ungdomar går till kanadensiska ungdomsserier, förhoppningsvis för att lära sig). När det är powerplay i ishockey kör Kanada ofta denna stil. Pass-pass-pang i mål! Sverige är bara förväntningar inför powerplay, sedan står spelarna och passar till varandra i två minuter och inget sker. Men när Sverige vunnit turneringar är det ofta Sveriges NHL-proffs + några SHL-spelare med riktig vinnarinstinkt som gjort den stora skillnaden.
Att lagspel är just lagspel vet alla om, men det är bara Sverige och USA (när de spelar med collegelag, inte Dreamteam) som tjatar om det (just USA tycker jag har lite tråkig inställning till internationellt idrottare, det är mest OS som gäller, ett VM-guld i olika sporter har inte riktigt så stor status i USA som Sverige, där gillar jag Sverige bättre).
Vad säger ni, är svensk idrott för fientlig mot vinnarinställning och är svensk lagidrott alltför besatt av lagtänkandet som styrka?
http://www.svd.se/forskare-u21-gulde...om-kunde-handa
Det var det värsta jag hört, tycker det är helt sjukt att gallra 11-åringar som elitidrottare (leka och gå i skolan skall komma först i den åldern), men uppåt tonåren accepterar man ju ändå mer utslagning sedan (men gå till skolan måste fortfarande vara viktigare), likaså är det dumt när föräldrar står på sidlinjen och hetsar barnen. Den som inte duger för elitfotboll och fortsätter hamnar ofta i lägre serier, det är inte som ishockeyn där det finns färre klubbar och planer och många gallras rakt bort från allt framtida spel.
Samma år når svensk ungdomsfriidrott stora framgångar. Då är det dags för nästa chock, någon svensk idrottsledare går och varnar att det är för tidigt (hittar tyvärr inte länken nu) och att de kan tappa motivationen senare. Sorry, men att ha vunnit ungdomstävlingar är ändå roligare än att inte ha vunnit något varken som ungdom-junior eller senior. Tappar man motivationen och lägger av får man göra det, men när man tävlar skall man självklart kämpa för att vinna.
Har också läst hur man på vissa ställen försöker arbeta bort tabelltänkandet i yngre år. Naturligtvis kommer det bara leda till att barnen i stället spontant idrottar mer på skolgården, lekplatsen, enfamiljsvillans garageinfart och fotbollsplanen nere vid hyreshusen, och då i stället dela in sig i egna lag, välja de bästa, räkna resultat.
Jag tycker man också inom svensk lagidrott är besatt av lagtänkande, försiktighet och hänsyn, och nedvärderar individuella prestationer ("snälla, välkammade pojkar vinner inget ishockey-VM" sa någon, med all rätt). Självklart skall stjärnspelare bänkas om de tror att de inte behöver kämpa och inte kunna leva på tidigare meriter, men så läge de är duktiga, kämpar och presterar så platsar de. I Sverige tjatar man bara om "ett lag, inte de stora stjärnspelarna". (Zlatanismen tycker jag dock är överdriven, men då är det mest för att det för att det Zlatan Ibrahimović gör på personliga plan går före vad andra svenska spelare gör på fotbollsplan)
Jag beundrar kanadensiska ishockeyspelare som från unga år lär sig "gå rakt på mål" (främst anfallsspelare, men det är ju deras huvuduppgift), kanske en passning men sedan gäller det att skjuta så snabbt som möjligt (rinkarna kan spela roll, jag vill själv krympa dem i Sverige, men jag beundrar kanadensarna ändå och är så glad att många svenska ungdomar går till kanadensiska ungdomsserier, förhoppningsvis för att lära sig). När det är powerplay i ishockey kör Kanada ofta denna stil. Pass-pass-pang i mål! Sverige är bara förväntningar inför powerplay, sedan står spelarna och passar till varandra i två minuter och inget sker. Men när Sverige vunnit turneringar är det ofta Sveriges NHL-proffs + några SHL-spelare med riktig vinnarinstinkt som gjort den stora skillnaden.
Att lagspel är just lagspel vet alla om, men det är bara Sverige och USA (när de spelar med collegelag, inte Dreamteam) som tjatar om det (just USA tycker jag har lite tråkig inställning till internationellt idrottare, det är mest OS som gäller, ett VM-guld i olika sporter har inte riktigt så stor status i USA som Sverige, där gillar jag Sverige bättre).
Vad säger ni, är svensk idrott för fientlig mot vinnarinställning och är svensk lagidrott alltför besatt av lagtänkandet som styrka?