Samhället ur betraktarens perspektiv

Det är en lustig värld vi lever i. Jag som betraktaren har mitt eget synsätt på detta. Ett synsätt mittemellan, jag är varken priviligierad eller oprivilegierad. Kanske är det det som krävs för att vara så opartisk som möjligt? Kanske är det det som krävs för att beskriva verkligheten med en så realistisk bild som möjligt?

Den priviligierade utövaren försöker påverka sin omgivning att tänka som denne, då kommer du lyckas. Den misslyckade stackaren som bara betraktar somliga individers framgång, och som också vill vara med i leken, men inte stämmer in på ett eller annat sätt söker istället något annat att vinna värde i. Att finna mening i. Kanske är offermentaliteten vanligare hos den oprivilegierade individen, att någon tycker synd om dig är det du lever för om du inte får vara med och tävla om att bli en av de privilegierade. Å andra sidan är den priviligierade nödvändigtvis inte lyckligare, då vi hela tiden strävar efter mer.

Allt gör vi för att försäkra oss själva med stimulans, lycka, eller vad det nu kan vara som får oss att må bra. Även jag. I skrivande stund skriver jag denna texten för att den ger mig stimulans och ökar mitt eget ego. Är jakten på lyckan det som räknas här i livet? Är det att konstant vara tillfredsställd som vi suktar efter? Kanske behöver vi lära oss att inse att negativa känslor hör livet till och dessa är lika viktiga som positiva för att balansera oss. Oavsett om du är priviligierad eller ej är jag övertygad om att detta förekommer.

Vilka är vi? Vad vill vi? Vad händer om man gör ett djur som i grund och botten drivs av känslor så smart att det kan kontrollera naturen? Är vi dömda att, i vårt moderna samhälle, förstöra vår framtid med att kontrollera allt? Är det detta vi kallar ödet? Är det meningen att människan ska leva såhär? Har vi något att jämföra med eller gissar vi bara?

Mår vi bra av att filosofera eller bör vi bara försöka bli den privilegierade och lära oss samhällets spel?

Betraktare eller utövare, eller en kombination av båda?

Alla försöker väl att spela livsspelet efter sin förmåga. Somliga har det som efterfrågas i en viss tid och kan anpassa sig och andra kan det inte. Problemet är nog mer att många är så fixerade i det som är istället för det som man bli, speciellt i ett land som Sverige som erbjuder så många möjligheter.

Ja det stämmer nog

Hur då fokusera på vad man kan bli?

Folk generellt sätt är väl rätt så uppbundna och fixerade kring den omedelbara omgivningen och rätt så fast i olika sätt att tänka och agera för att omgivningen kräver det. Om man inte ställer upp så slängs man lätt ur gemenskapen. I slutändan blir man ju det man fokuserar och har möjlighet att fokusera på.

Det handlar ju om att ta del av de tidsströmmar som pågår i dagens värld och hitta något som passar en och som leder till vidareutveckling. Samtidigt ställer ju förstås ex åldern och den ekonomiska verkligheten utmaningar.