4-AcO-DMT. Andra gången. Både rätt och snett.

Ålder: 30-40.
Fysik: Bra.
Psyke: Stabilt.
Substansbakgrund: En hel drös centralstimulerande, några opioider, cannabis.

Den här trippen blev helt annorlunda än vad jag hade kunnat förespå .

Den enda bakgrunden på hallucinogener var samma substans, som testades en vecka tidigare sedan i en relativt låg dos. 10 mg oralt + 5 mg nasalt när det hade gått 1.5 timmar. Det gav mig inte speciell mycket OEVs och CEV kollade jag inte direkt efter. Annars var det alltigenom en positiv upplevelse och jag hade roligt åt diverse saker under trippen.

Slutsatsen jag drog efter det var att dosen var för liten så jag beslutade mig för att vänta en vecka innan nästa försök och då höja den. Idag hade den veckan gått.

För att effekterna skulle kicka igång snabbare och hårdare så valde jag att bara köra nasalt den här gången.

T=0 - Tar 15 mg i snoken.

Hade kollat i tabeller om att efter nasalt intag borde det ta högst 25 minuter innan onset tar vid men kan gå fortare. Jag väntade och väntade men inget hände alls tyckte jag. Började då undra ifall jag skulle ha väntat mer än en vecka mellan mina försök.

T=30 min - Tar ytterligare 10 mg i snoken. Har nu intagit 25 mg vilket borde vara en ok dos.

Om jag inte minns galet så står det forfarande ganska stilla även om ytterligare 30 min passerar och ja börjar undra varför. Nästan så att jag kände av mer sist. Har jag förvarat grejerna dåligt eller vad kan det vara för fel tänker jag. Hade väntat mig en mycket mer markant stegring på en hel timme, framför allt eftersom jag kört allt nasalt. Började nästan tappa hoppet om att något nämnvärt skulle hända alls.

Allright nu tar jag det jag har kvar, vilket var 7-8 mg, tänker jag så:

T=60 min - 7-8 mg vilket gör att jag nu dragit i mig 32-33 mg vilket är mer än det dubbla jämfört med förra gången.

Nu infinner sig snart en bodyload med någon form av tryck över halsen. Det var ungefär vad jag hade första tillfället jag testade.

Lägger mig på sängen och tittar upp i taket som inte är helt plant utan har något lite bubbligt mönster.
Efter en liten stunds fokuserande ser jag att delar av strukturen rör sig och håller på. Det är lite underhållande.

Jag sätter mig sen och tittar på tapeten och lite samma sak händer där, strukturer på grund av att den inte är helt plan flyter omkring lite grann.

Även en abstrakt tavla blir levande och jag ser mycket ansikten i mönstret som jag inte tidigare sett. Den andas lite gran och vrider lite på sig om jag tittar på något bredvid. Den får även lite 3D-karaktär.

Allt detta tycker jag om, men rätt plötsligt, närmare bestämt ungefär vid

T=1 h 45 min - så sätter en rätt häftig hjärtklappning ingång.

Varför vet jag inte, jag var inte rädd för något jag såg eller kände mig "hotad" på något sätt.

I detta stressade och nu rätt påverkade skede börjar jag tänka på spanska i stället för svenska (jag lärde mig rätt bra spanska för ca 15 år sedan och hade tittat på några dokumentärer som behandlade sydamerika nu i dagarna). Det var som att nån doktor pratade med mig och förstod mitt stressade tillstånd och sade "du mår inte riktigt bra", "oroa dig inte".

Jag undrade varifrån språkbytet och läkaren kom ifrån och gillade det inte riktigt. Började få tankar som "Snear jag, eller är jag bara överstimulerad". Då jag inte visste hur längde den där värdelösa hjärtklappningen skulle hålla i sig beslöt jag mig för att ta 0,5 mg klonazolam för att ta kål på rusningarna. Blev tvungen att säga några ord högt på svenska för att bekräfta att mitt vanliga jag fanns kvar.

Mitt ansikte såg rätt rött ut (men jag kände mig inte överhettad), dock hade jag svårt att avgöra om det bara tillhörde de förstärkta färger jag nu upplevde på trippen eller om det verkligen var rödare än annars.

Som för det mesta när påtaglig och häftig hjärtklappning inträder så har jag svårt att vara stilla och brukar hellre gå ut på en promenad.

När jag kommer ut i korridoren ser den annorlunda ut på ett konstigt sätt, men inget märkvärdigt egentligen. Medan jag gick ut genom portarna sade jag till mig själv att "tänk fan på att du faktiskt är mitt i en tripp och inte bara på en av dina överstimulanspromenader på CS".

Jag bor mitt i stan och klockan är inte ens 18:20 en solig eftermiddag så det är massor av folk ute.

Det slår mig fort att folket jag ser på gatan, och det gäller typ alla, ser sjuka ut. Som missbrukare och ibland även lite spöklika. På lite håll tror jag till och med att några har någon mask på sig för ansiktena såg så vitmålade ut. Ja de såg störda ut och jag frågar mig ifall folk verkligen ser ut sådär. Man har ju hört att på MDMA så kan ansikten se rätt skumma ut (har dock själv ingen MDMA-erfarenhet). Kanske var det här ett liknande fenomen.

Jag lämnar den folktäta gatan och svänger in mot en rätt folktät park istället. Även där ser folk lika utslagna och fula ut. Tänker att "är alla socialfall ute just nu eller lägger jag bara märke till just dem eller ser de egentligen inte ut som jag tror att de gör?". Det ska dock tilläggas att den är en park är mycket barn och familjer vistas och inte en "alkispark". Det är såpass wacko i alla fall att jag känner att jag inte vill vara bland det här folket (även om jag inte känner direkt obehag av dem annat än för deras utseenden). De är nästan som spökfolk. Hade en tanke att slänga mig på gräsmattan och bara hoppas på att hjärtat skulle koola ner sig (vilket det nog lite grann redan hade gjort, men klonazolamen hade inte kickat in speciellt hårt än), fast jag kände att jag kommer inte kunna ligga stilla så jag går tillbaka till min lägenhet och går kanske ut senare igen.

T=2h 15 min - Nu är jag är hemma så jag har inte varit borta mer än högst 30 min. Under promenaden blev mina tankar på svenska igen men såfort jag entrar hemmet så kommer de där spanska tillbaka igen. Känner mig skum och tänker i det här skedet att det hade varit skönt att ringa en vän. Vet inte vad jag skall göra så jag tar en dusch som jag ändå hade planerat den kvällen.

Mönstret i väggkaklet blir väldigt framträdande och flaskorna i duschen har lite extra starka färger.

Studerar mitt ansikte i spegeln och det ser konstigt ut. Pupiller som vidgar sig och har sig och märkliga färger i huden. Ser stört ut, men tydligen har jag inte det där bleka masklika som mången hade ute på gatan.

Kort efter duschandet börjar jag känna att stressen har avtagit och att det börjar bli kul igen.

Jag lägger mig på sängen och tittar upp på en tavla precis ovan mig på väggen. Det är en tjej med lockigt hår i hästsvans som sitter med ryggen mot. Denna tavla börjar underhålla mig genom att bilden hoppar ut en bit från skärmen och ändrar lite form kontinuerligt. I håret ser jag ansikten och varelser. Det är ett rent nöje att beskåda spektaklet.

Jag tittar även på en målning jag själv gjort och den börjar bölja och bukta etc. Den andra stora tavlan jag redan nämt tidigare blir också lite 3D och rörlig med de där ansiktena och figurerna som inte har lagts märke till tidigare.

Nån timme efter jag hade kommit hem så har klonazolamen tagit kol på allt, vilket just då kändes lite tråkigt, men en tripp det fick jag allt.

Man undrar ju lite vad som hände med en, inte så att man var sig själv där ett tag riktigt nä...

Det enda problemet var egentligen hjärtklappningen och jag undrar om det kan ha orsakats av att jag snortade 33 mg och att effekterna helt plötsligt slog till i princip "bom bang". Något att fundera på till nästa åk! Synpunkter förstås välkomna.