Liberalkonservatismen som ideologi

Jag instämmer i det mesta du anför, men har en invändning.

Låt mig börja med överensstämmelserna. Ja, liberalismen fokuserar nästan helt på individen. I det som jag betecknar som konsekvent liberalism erkänns inte något kollektiv som varande mer än de individer som ingår. Inom konservatismen ser man också till överindividuella värden, och tar exempelvis hänsyn till de som inte längre är i livet liksom de som är ännu ofödda. Den engelska filosofen Scruton har i modern tid beskrivit detta väldigt bra.

Jag håller även med om att liberalismen är utopisk och då finns det alltid anledning att förhålla sig skeptisk. I ärlighetens namn tror jag dock inte att sann liberalism rimligen kan leda till liknande fasor som kommunism och fascism. Så säger dock även förespråkarna av de sistnämnda ideologierna om sina respektive drömsamhällen.

Både liberalism och konservatism håller ägande- och avtalsrätt högt. För mig är detta viktiga ting, och mer än bara ”ekonomism”.

Dock kan jag inte hålla med om gränsdragningen vad gäller materialism kontra idealism. Många liberaler håller isär de politiska doktriner de tror på och andra aspekter – som vi lämpligen kallar andliga – av livet. Kanske kan man säga att konservatismen har ett vidare omfång och därför inkluderar mer än liberalismen i sitt förhållningssätt? Samma sak gäller t.ex. privatmoral. Men jag kan inte riktigt gå med på att liberalismen är i avsaknad av idealism, eller att den skulle vara särskilt ”materialistisk”. Samtidigt som det finns en skillnad, det medges, men att beskriva den är mycket svårare. Åtminstone för mig.

Vi kan förvisso minnas det franska Skräckväldet, som ett exempel på en urspårad liberal utopi, men annars är det sannolikt så att de olika socialistiska utopierna varit de som urartat mest.


Med materialism respektive idealism används i detta sammanhang två besläktade aspekter:

1) Kunskapsteori. Liberaler är empiriska materialister och anser därmed att verkligheten och kunskaper om densamma enbart kan erfaras genom direkta studier av den empiriska verkligheten. Värdekonservativa är i allmänhet kunskapsteoretiska idealister och anser att kunskaper om verkligheten uppstår genom att idéerna om verkligheten formeras intellektuellt.

2) Bl a som en konsekvens av 1) så anser i allmänhet liberaler att politik, nation, folk osv är något som materiellt kan klarläggas och ofta att nation och stat sammanfaller, vilket en konservativ inte alls självklart är med på. Istället menar den konservative att nation, stat osv främst är idébaserat och måste intellektuellt redas ut innan det är lönt att söka efter empiri för att stödja/kullkasta idéerna.

Härav följer att "liberalkonservativ" blir en paradoxal tulipanaros, och enligt min mening så får man lov att välja vilket av dessa ben man vill stå på.

Tråden bygger på byfånens naivitet.

Vi sitter i utpressningssituation, precis som alla välutvecklade Europeiska civilisationer. Problemet är väl globalt.

En liten del av mänskligheten kan producera det som allmänheten vill konsumera. Det är ett fakta.

Problemet är när fingret-i-näsan-farbrikörarvtagaren inser att hans chipsätarattityd kommer med faktisk effektiv produktion, då säljer han och börjar klaga på de lata jävla arbetarna.

Vi har brist på kreativt utrymme, och det beror inte på att arbetarna har rätt att skita en gång i timmen - det beror på att arvtagarna till 40-60 talets företagarna var produkter av sociala horor och tattare - ett genetiskt defekt material!

Lika motstridigt som att vara nationalist-globalist eller annat trams, det ena utesluter det andra. Det är inte möjligt att vara konservativ utan att känna ett djupt avsky mot liberalister och allt dom står för.