Jag menar varför järn inte borde vara ferromagnetiskt, alltså som en permanentmagnet, vid höga tryck.
Huruvida en metall som järn är ferromagnetiskt eller inte brukas beskrivas i Stonermodellen där man får ferromagnetism om
I*N(e_F) > konstant (konstanten är ~1)
där I är den s k utbytesintegralen och N(e_F) är tillståndstätheten vid fermiytan. Utbytesintegralen är främst en intra-atomär storhet och
inte en inter-atomär storhet så den borde inte förändras så mycket då trycket ökar och atomerna kommer närmare varandra. Anledningen till att järn är ferromagnetisk medan ex. Zn inte är det är att N(e_F) är stort. Nedan förklaras varför.
Järn är en övergångsmetall där d-skalet inte är helt fyllt av elektroner och det kan därför ha ett magnetiskt moment. Då d-elektronerna är ganska starkt bundna till kärnan (lokaliserade) om man jämför med s-elektroner (delokaliserade) så bildar de ett energiband som är ganska smalt, det har liten energibredd. Om det hade varit en ensam atom så hade vi haft helt diskreta energivärden och hade vi haft helt fria elektroner så hade energibredden varit oändligt (och vi hade bara haft ett enda skal). Ska vi få plats med hela 10 elektroner i ett smalt energiband måste tillståndstätheten vara hög eftersom antalet tillstånd ges av N(e)*W där W är bredden av d-bandet. Antar vi att N(e) inte varierar alltför kraftigt bör således N(e_F) vara stort. I Zn däremot är d-skalet helt fullt och N(e) vid e_F bestäms av s-skalet egenskaper och på grund av ovanstående argument är N(e_F) därför liten.
När vi sedan trycker ihop materialet kommer atomerna närmare varandra och d-elektronernas vågfunktioner överlappar varandra mer. Detta leder till ökad grad av delokalisering och ett bredare d-band. Eftersom antalet elektroner är konstant måste bredare band svara mot lägre tillståndstäthet och när avståndet mellan atomerna är tillräckligt litet (trycket) tillräckligt högt måste vi till slut ha I*N(e_F) < 1.
Det här var alltså lite krångligare än de andra