Onekligen ett intressant ämne. Om frågan är huruvida vi hade tur eller om vi verkligen var så bra på den tiden så vill jag nog hellre luta åt det senare.
Visst var det en hel del allsvenska spelare i truppen, men avståndet mellan allsvenskan och de europeiska ligorna var inte lika stort på den tiden. Där och då var ju blåvitt inne i sin storhetsperiod och gjorde under några år bra ifrån sig i ute i Europa. Plus att vi hade en del stjärnor i form av Brolin, Patrik Andersson, Martin Dahlin med flera som var (eller blev) nyckelspelare i diverse europeiska toppklubbar.
Det känns också som att det fanns en annan mentalitet på den tiden. Jag kanske har fel, men det känns som att på den tiden kände spelare en stolthet över att få representera det svenska landslaget och sjunga nationalsången. Det var laget före jaget som gällde. Nuförtiden känns det som att landslaget till stor del består av fotbollsdivor som mer ser landslagsspel som ett skyltfönster eller en rättighet snarare än något man gör med stolthet och ödmjukhet.
Men något bra svar på vad som hände efteråt har jag egentligen inte. Mättnad spelar kanske in. Skador också såklart. Jag vet bara att jag för egen del har svårt att känna så mycket för ett svenskt landslag i fotboll nuförtiden som jag kunde göra under några år på 90-talet.
Visst var det en hel del allsvenska spelare i truppen, men avståndet mellan allsvenskan och de europeiska ligorna var inte lika stort på den tiden. Där och då var ju blåvitt inne i sin storhetsperiod och gjorde under några år bra ifrån sig i ute i Europa. Plus att vi hade en del stjärnor i form av Brolin, Patrik Andersson, Martin Dahlin med flera som var (eller blev) nyckelspelare i diverse europeiska toppklubbar.
Det känns också som att det fanns en annan mentalitet på den tiden. Jag kanske har fel, men det känns som att på den tiden kände spelare en stolthet över att få representera det svenska landslaget och sjunga nationalsången. Det var laget före jaget som gällde. Nuförtiden känns det som att landslaget till stor del består av fotbollsdivor som mer ser landslagsspel som ett skyltfönster eller en rättighet snarare än något man gör med stolthet och ödmjukhet.
Men något bra svar på vad som hände efteråt har jag egentligen inte. Mättnad spelar kanske in. Skador också såklart. Jag vet bara att jag för egen del har svårt att känna så mycket för ett svenskt landslag i fotboll nuförtiden som jag kunde göra under några år på 90-talet.
