Citat:
Ursprungligen postat av
Gabriel Knight
Fungerar den tekniken på samma sätt som en gps?
Nej det är inte likt GPS, som en annan här skriver så navigerar rymdsonder mestadels efter stjärnbilderna, Rymdsonden har en kamera ombord som mäter positionen av stjärnorna och rättar sin kurs efter dem. De första rymdrelaterade stjärnnavigeringssystem som byggts var placerade på de tidiga militära Trident-missilerna avsedda att skicka iväg kärnvapenladdningar. De hade en kamera i noskonen som kunde mäta stjärnljuset och stjärnbilderna.
https://en.wikipedia.org/wiki/Missil...rtial_guidance
På den tiden var inte GPS-systemet helt utbyggt.
Helst skulle man vilja ha ett optiskt instrument, (+ kamera), med relativt lång fokallängd men det kan vara opraktiskt på en rymdsond. En lång fokallängd innebär att vinkelupplösningen blir bättre.
Nära Jorden så kan man också navigera med hjälp av GPS och andra satelliter och en form av radiopejling, dvs triangulering, inkl dopplerskiftet, men långt ifrån Jorden är att lita på enbart en sådan design helt värdelöst. Man skulle då egentligen behöva ytterligare sådana satellit-fixpunkter, tex satelliter runt Månen och/eller Mars
De flesta rymdsonder har även ett sk tröghetsnavigerings system, dvs ett INS (Inertial Navigation System) som består huvudsakligen av gyron som håller reda på rymdsondens rotationshastighet mm, vid varje kursändring så måste gyrona kontrolleras att kursen fortfarande är riktig. Dessutom måste sonden se till att ha sina antenner riktade mot Jorden hela tiden.
Kursändringarna görs med små raketmunstycken, fast bränslet i dessa kan vara typ kvävgas eller liknande. Och ytterst lite kvävgas behövs användas för varje kursändring.
Om man hade önskat att rymdsonden gått in i omloppsbana runt Pluto så skulle man behövt mycket bränsle med i sonden för att kunna bromsa in den höga hastigheten så mycket att banan kunnat bli stabil runt Pluto.
En rymdsond behöver mycket bränsle för att lämna Jordens gravitationsfält men också mycket bränsle för att kunna sakta in inför att gå in i omloppsbana runt en annan himlakropp.
Vad som är tekniskt möjligt när det gäller sådana här expeditioner är helt enkelt mängden (massan) bränsle som sonden kan ha med sig. Vid planeringen av expeditionerna räknar man ut vilken bana som är mest lämplig, dels ur tidsaspekten, dels hur mycket bränsle som kan tas med. Banorna är mycket exakta och kan räknas ut mycket noggrant, man kan därför planera en rendezvous med en annan himlakropp åratal i förväg, trots att hastigheten är så hög.
Emellertid så är bandynamiken i vårt solsystem så komplicerad att det kan gå lång tid emellan olika tillfällen då det är lämpligt att skicka iväg en rymdsond, avstånden är helt enkelt så astronomiska att om man missar ett tillfälle, det kan dröja många år innan nästa yppar sig. Att designa och bygga en rymdsond för ett specifikt ändamål är lite av en hit-and-miss operation, misslyckas man med att få sonden klar tills uppskjutningen så är hela jobbet förgäves, och det kan dröja länge innan nästa tillfälle den kan skickas iväg, och då måste man tänka om om dess vetenskapliga värde är fortfarande tillräckligt värdefullt. Eller om man ska designa om sonden för tex ytterligare vetenskapliga mätningar ?
