Varför anpassar jag nivån på språket beroende på vem jag talar med?

Om jag pratar svenska med en svensk så talar jag vanlig svenska. Om jag pratar svenska med en invandrare som pratar knagglig svenska så börjar jag nästan prata som en invandrare själv.

Samma sak med engelska. Pratar jag engelska med en amerikan så pratar jag nästan lika bra som en infödd, men om jag pratar med någon som inte själv är duktig på engelska så blir min egen engelska dålig.

Jag tycker att det är ett ganska intressant fenomen dock vet jag inte om det har med språk eller psykologi att göra. Någon som kan uppleva samma sak?

Tja, språk är ju till för att kommunicera och göra sig förstådd. Så om man talar på samma sätt så kanske det underlättar för att nå målet?

Och problemet är?

Det är väl bara bra att anpassa sitt språk efter mottagaren. Det finns ingen poäng med att prata ett avancerat språk med någon som inte förstår det, då får man givetvis ta ner det på en sådan nivå att båda förstår vad man pratar om.

Jag pratar personligen tre språk flytande och kan prata ett antal dialekter inom dessa också, och jag anpassar alltid språk, nivå och dialekt efter den jag pratar med om det bara är möjligt, och varför skulle man inte göra det, om man nu har möjlighet till det?

Dock kräver det ju att man behärskar det också, om du t.ex. pratar någon slags "ghettosvenska" som du egentligen inte klarar av t.ex. så blir det ju lätt lite pinsamt

Tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin, ja det verkar vettigt. Däremot om du säger "hallå mannen" och "hej kompis", till dina invandrar vänner blir det fånigt. Håll konversationen på en korrekt nivå, men med ord som motparten förstår.

Alla har väl lagt märke till att när man pratar med sina husdjur så växlar man till en speciell språkstil. Det är reflexmässigt och alla gör likadant. Minde känt är kanske att när man pratar med en som inte alls kan språket så inträder en liknande reflex: Man börjar automatiskt prata typ Pataya-engelska: Skippar ordböjningar, pekar, håller upp två fingrar samtidigt som man säger ”två”, osv.

Kanske finns det sådana reflexer som medför att man automatiskt skärper upp tonen och skippar flummet när man pratar med invandrare, danskar, osv.

Fast det du beskriver är också en social färdighet; att man automatiskt speglar den man pratar med. Ler den ena så ler den andra tillbaka, börjar den ena viska så börjar både viska, osv. Jag har dock hört att om man speglar FÖR MYCKET (vilket vissa har svårt att avhålla sig ifrån), tex härmar dialekt, så kan detta väcka irritation.

Det där har jag också tänkt på!
Jag gör detsamma handlingar . . .

För att vi människor är sociala varelser. Det ligger i sakens natur att socialt begåvade individer har en förmåga att skapa kontakt med andra. En del kallar det spegling, andra inlevelseförmåga etc. Oavsett vad man önskar kalla det så är många människor sociala till sin natur.

Ett välkänt faktum är att människor gillar andra som påminner dom om sig själv, så det är inte alls konstigt att vi anpassar oss till den situation och människor som för tillfället omger oss.

Ja, då gör du det inte lätt för invandraren. Grundregeln är alltid att prata tydligt, långsamt och kortfattat. Det finns en tendens hos människor att de pratar annorlunda när de talar med:

- mindre barn

- äldre äldre

- sjuka

- utlänningar

Det kan bli ganska löjligt faktiskt.

Jag försöker tala likadant till alla, minus att jag naturligtvis använder så enkla ord som möjligt när jag talar med den som rimligtvis har ett mindre ordförråd, som barn och invandrare. Tala småbarnsspråk med barn och djur är bara löjligt, liksom att tala "rinkebysvenska" med invandrare. Tala enkelt och utan högtravande ord och svår meningsbyggnad bara.