Jag känner mig annorlunda och behöver man ens vara glad för att leva ?

Det känns som att jag inte behöver vara glad för att kunna leva längre behöver man ens vara glad är frågan ?
orkar knappt äta längre tänker bara på att alla runt mig strävar efter saker som att knulla och köpa saker. Är de bara jag som ifrågasätter dessa saker i livet.

känner mig inte att jag skulle bidra med något genom att gå in i ett förhållande med någon för att känner ingen dragning till knappt någon. Men de skulle nog vara skönt att få en kram någon gång..

jag känner att jag inte får något utav att vara med dem mesta människor jag möter, kan också säga att jag har aldrig mött någon som mig själv, dock så föredrar jag att vara själv.



I alla fall jag blev medicinerad för depression fast jag slutade efter några månader, för att jag har insett att det verkade ej tygla alla mörka saker inom mig, är ganska van att känna detta jävla slukande mörker i mig.. Så proppa i sig mediciner när något inte hjälper känns dåligt

Blev skickad till en psykolog och de enda hon frågade var hela tiden varför jag var deprimerad och hur jag skall ändra på det, jag sa till hon att jag inte kan göra något och om jag kunde göra något så skulle jag inte bli skickad hit... självhjälp för något jag inte har svar till eller kan hjälpa...


jag vill dö men ändå inte, jag mår så dålig är jag helt själv med detta ?

Nej, du är inte ensam om detta och psykologen du gick till kanske inte var riktigt pedagogiskt. Idag är det vanligt att man försöker få patienten att själv formulera sitt problem, för att man ska kunna bena upp det och se vari det består. Patienten måste ha vilja till förändring och måste arbeta för förändring: det finns ingen quick-fix, inget magiskt botemedel.

Att du ifrågasätter ytlig livsstil hos människor omkring dig är helt normalt. Det är opraktiskt eftersom många människor lägger mycket tid och kraft på ytlighet. Men det är inte nåt fel i att själv inte vara intresserad av t ex shopping.

Jag är personligen inte heller överdrivet förtjust i att umgås med folk jag inte har mycket gemensamt med, vilket ärligt talat är de flesta. Men det krävs att man lär sig att inte åka med i sina egna mörka tankar när tillvaron känns tung och meningslös.

Jag hoppas att du ska kunna hantera detta, du borde kunna få hjälp av en psykolog som är bra. Var det en legitimerad psyko du var hos? Det finns en uppsjö terapeuter och kuratorer och socionomer som man kan få prata med om man söker hjälp för psykiska besvär, oftast blir det dock bara som nåt vanligt tomt fikaprat och inte till nån hjälp. Och ibland klickar man helt enkelt inte med den terapeut man får.

Och ofta måste man prova fler än en medicin innan man hittar en som funkar. Det är för att vi inte har samma genetiska bakgrund allihopa, därför passar inte alla mediciner alla som har likartade problem, vilket ju är rätt självklart om man tänker efter.

Du låter ledsen så jag tror du är deprimerad, det kan man idag göra något åt.

Du är inte helt ensam om detta. Det som händer är att du identifierar med dina smärtsamma känslor och att ditt falska jag tagit över.

Känner du falsk ifall du skulle känna glädje någon gång? Brukar du känna enorm skam och skuld när du blir arg? Har du haft "rage" någon gång? Vilka känslor har du INTE haft senaste 6 månaderna?

Du är absolut inte ensam. Det är bara tabu att prata öppet om sådant här.

Missförstå mig inte men jag tror vi tappade någonting viktigt då vi slutade tro på gud, som vi inte lyckats ersätta. Förklaringen av verkligheten och meningen med livet som samhället indirekt ger är mycket otillfredställande. Om man inte är totalt ytlig så är det helt naturligt och egentligen en sund reaktion att bli deprimerad.

För detta finns ingen förståelse. Om man inte finner lust i att jaga pengar, ja då anses man som sjuk och ska botas med piller, så att man orkar återgå till att jaga pengar.

Psykiatriska Öppenvården skickade mig till någon men har varit vid olika personer under mina yngre år men fick inget utav det


Jag är väl arg ibland men ibland känns det som jag inte orkar vara arg längre jag bara ger up


känner inte mycket tillhörighet till kristendom. men jag förstår vad du menar.. känner nog inte att gud eller gudarna kan hjälpa mig genom något spirituellt uppvaknande... vem vet

Det är för kort tid. Du gav inte medicineringen en riktig chans. Det känns som att du, generellt, är en person som dömer ut både saker och människor, väldigt snabbt.

när man har hållit på i typ 7år kan de vara svårt att vara lika öppen för saker.t.ex. när alla skickar runt en i Vården och testar en för olika saker och stigmatiserar en och säger att man är fel på olika sätt i sitt beteende för att man inte tänker som dom andra.



det är väl bara vänta en vecka så finns det en sjukdom för det jag har och ett piller att trycka ner...

Det är väl klart att man kan bli uppgiven, men det känns som att du inte tycker att det är så stort fel på dig, mer fel på alla andra. Det är då utanför din kontroll eftersom du inte kan förändra andra. Antingen innebär det att du är rätt ok med dig själv, och då får du bara försöka strunta i vad andra tycker, tänker och gör. Eller så är din inställning ett resultat av inlärd hjälplöshet: du känner inte att du har någon förmåga till kontroll över någonting. Då är det vad du behöver jobba med. Vad du behöver förstå är att förändringsarbete är ett arbete, dvs det är nåt man får slita för själv, ingen psykolog i världen kan göra det jobbet åt en. De kan bara hjälpa till med tips och strategier.

Kan vara bra att träffa andra människor i samma situation och prata.
Ångestsyndromsällskapet har möten i flera svenska städer. Kolla www.angest.se