Hjälp Min 11-åriga katt vill inte äta

(långt inlägg...skriver av mig)

De hittade efter ultraljud 3 tumörer och det fanns tyvärr inget att göra mer än att möjligt förlänga hennes liv en stund.
Även om hennes status och värden inte var alarmerande just vid undersökning var det ändå bara en tidsfråga innan organsvikt och en troligt snabb men plågsam död. Så valet att låta henne somna in var lätt men samtidigt ändå så oerhört svårt..

Vi beslöt efter slutliga beskedet att ta hem henne några dagar för att kunna säga farväl innan vi för sista gången gick promenaden till veterinären för det slutgiltiga. Aldrig har en 10 minuters promenad känts så lång.
Jag började störtgråta så fort jag kom in på kliniken väl medveten om att jag skulle gå därifrån utan min katt. Hulkade mig igenom alla papper och betalning.
Min vet.klinik dock var underbarast,,,fick komma in i ett enskilt rum där de tänt ngra stearinljus och gjort ordning med mjuk fäll för henne att ligga på.
Hon fick sin första spruta och fräste rejält mot vet (enda gången någonsin jag hört henne fräsa) Hon spydde,vinglade till och somnade på ett ögonblick. Just då ville jag bara skrika rätt ut...NEJ....jag vill inte...kom tillbaka,,,

Efter en kvart kom vet tillbaka och gav sista sprutan i buken.Jag höll henne i min famn grät som ett barn och kollade hennes andetag. Det kom aldrig någon sista suck eller så utan hon bara slutade mitt i ett andetag. Efter en stund kom vet och konstaterade att hon var borta,,,,, Hon var borta för alltid.


Jag fick dock inte riktigt tid att sörja just då eftersom jag någon dag senare var med min äldste dotter till annan vet för rutinkontroll av hennes djur. Dottern min hade blivit orolig iom vår katt och medveten hennes djurs ålder ville hon kolla om hon drabbats av en ytterst vanlig åkomma som i sig är dödlig men går att förlänga livet uppåt 18 månader med medicin.

Andra chockbeskedet på kort tid infann sig när dotterns till synes helt friska * visade sig även hon vara dödssjuk.

Vi bokade in andra avlivningen på kort tid...

Dottern valde att avliva på annan klinik än den jag eftersom hon kände sig trygg med en ytterst kunnig vet specialist på just den sortens husdjur min dotter har.Men även om vet var aldrig så bra så för mig som nyss varit igenom samma sak men på annan klinik...kan jag bara idag känna..jag är glad att min katt slapp ifrån ta sitt sista andetag där...
Det var inga tända ljus eller ngt utan bara just klinisk avlivning

Nu somnade dotterns älskling in redan vid första sprutan och efter att vet konstaterat hen var borta så tog det typ 5 minuter innan sköterska var inne i rummet och närmast ville kasta ut oss...Ingenting om att stanna så länge man behövde.

Nåja...det har gått lite tid nu efter en närmast värsta vecka jag kan tänka mig och jag fått lite tid att sörja själv...

Sorgen och saknade efter min älskade katt finns där ännu så klart
Det tog 5 dagar innan jag ens orkade ta bort hennes matskålar och leksaker.
Tomheten är fortfarande stundvis plågsam..

Värsta stunderna är när jag kommer hem...öppnar dörren och hon inte längre möter mig med sitt "purr"
Saknaden varje kväll då jag går och lägger mig då hon alltid kom och kröp ihop som en liten boll i mina knäveck.
Ingen katt som varje morgon försöker putta min mobil(väckarklocka) i golvet.

Jag försöker fylla tomrummet...har tex fyllt alla mina tidigare tomma fönsterbräden med växter o dyl som jag inte kunde ha där förut. Hon älskade att sitta på fönsterbräden och titta på fåglarna utanför och ekorrarna som vare dag sprang förbi.

Tomheten finns där som sagt....men blir något lättare för varje dag...men

Jag tänker fortfarande tillbaka på dagen jag första gången reagerade på att hon till synes låg på samma fläck då jag kom hem som när jag gick ngra timmar tidigare.Tänk om jag gått till vet redan då? Då kunde hon kanske fortfarande varit vid liv...
Men samtidigt som det fanns dessa små tecken så här i efterhand på att ngt var fel .
Hon var i stort sitt vanliga gosiga och busiga jag in i det sista...även efter att hon slutade äta...

Åh så sorgligt det slutade. Jag är ledsen för din skull. Var det juvertumörer? Jag hade en honkatt som aldrig kastrerades, och det var vad hon fick. Hon blev tolv. Den mest tillgivna katt jag någonsin har haft och antagligen kommer att få, så jag vet hur sorgligt det är. Men även om katter kan bli riktigt gamla så kan man inte alltid förutsätta att det ska bli så, och elva är också en ålder. Du saknar katten, men fokusera på att hon fick ett relativt långt liv och att hon hade det bra när hon levde. Tyvärr är det ju så med husdjur att de inte har lika lång livslängd som vi människor, och att säga farväl är en del av livet som husdjursägandet. När de har hunnit bli gamla när det är dags så tycker i alla fall jag att det blir lättare att acceptera, sorgligt som det må vara. Vi avlivade vår gamla hund i höstas, frisk sådär som på höfterna som gjorde att han inte kunde gå. Det var så klart väldigt sorgligt, men jag tröstas av att han levde ett fullgott och långt liv så som ett djur kan. Men man grät i dagar efteråt.

Tack för ditt svar Hekima!
Jag kan bara beklaga resultatet av veterinärbesöket. Liksom din dotters sorg.
Mycket på kort tid.
Och sorgen är alltid densamma.
Även min katt hade ju buken full av tumörer o. p.g.a. en avskyvärd veterinär fick han lida väldigt länge, alltför länge.
Något jag aldrig kan förlåta.
Vi skaffade dock en ny hemlös katt från katthem efter 3 veckor. Vi hade kärlek o. intresse för en ny familjemedlem. Och alla prylar fanns kvar efter våran gamle vän.

Och i början av året gick husse bort. Svårt sjuk.
Men vet du! Nu i sommar finns det en stor vit kruka med blodröda pelargoner (husses favoritfärg) o. "plättar i luften" vid kanterna ute på balkongen. Mitt i denna en solcellslampa som lyser upp på kvällarna o. nätterna.
Detta finns som minne av mina 2 "pojkar" som båda var så goda vänner.
Det känns fint att ständigt se dessa minnesblommor med ljus. Dom är inte glömda, tvärt om!
Planerar detta även för nästa år.
Minnena finns kvar och dom är så goda. Tror det är så för min lilla kvarvarande kattjej, hon är väl ca i din katts ålder.
Nästa vecka firar ci 6:års jubileum då hon varit hos mej i 6 år. (räkor - vad annat)!

Hoppas även du känner för att ge en ny katt ett bra hem! Och att den dagen kommer snart.
Jag har en mycket klok o. rolig abessinier nu. Slängder ut när hon var sjuk!
Kelen o. tillgiven. Trots åldern.
Lycka till i fortsättningen!

Ja fy fan det är extremt jobbigt förlora en vän..
Dåligt samvete kan du ge upp idag helst igår man gör det man kan mer kan man inte göra.
Sörj den tid ni behöver så kanske ni kan skaffa ett nytt djur, inte för ersätta utan för ge ett nytt djur ett hem hos er.