Det är en sen lördagsnatt och alkoholen börjar tillsammans med partylusten lämna kroppen. Jag står i valet mellan att ta taxin hem eller vidare till en svartklubb. Peppnivån är extremt låg men min polare (låt oss kalla honom Seth Rogen) övertalar mig att följa med till en svartklubb strax utanför Stockholm.
Klockan är nu strax efter tre på morgonen och vi anländer till klubben. Miljön är industriell och ser ungefär ut som man tänker sig – graffiti, betong och lite skolmatsal. Jag måste erkänna att jag vid det här laget börjar känna att det var ett bra val att inte åka hem. Tanken att ta droger finns just nu inte, det handlar endast om att låta sommarnatten leva vidare. Vi kommer in och börjar med att köpa några öl för att komma igång igen. I samma veva kommer en man fram och frågar om vi vill köpa MDMA. Jag har tagit det någon gång förut och är rätt positiv gentemot idén, speciellt då mina tidigare trippar har varit rätt dåliga på grund av dålig produkt. Vi bestämmer oss för att köpa 0,5g som vi under natten/morgonen ska dela på. Seth Rogen har aldrig tagit något innan och är både nervös och förväntansfull. Vi går in på toaletten och bombar cirka 0,15g var. Vi är båda pirriga i magen, någon form av "vi kanske dör"-eller-"vi kanske kommer uppleva något fantastiskt"-känsla infinner sig.
Vi fortsätter nu natten som vid vilken fylla som helst. Ut på dansgolvet, vi dansar lite passivt och är mest lite förvånade hur andra beter sig. Monokroma dansrörelser, intimitet och stora pupiller. Kanske är vi också där inom kort? Får vi snart känna den beryktade euforin?
Det händer inte så mycket och vi börjar tro att vi köpte hockeypulver. Jag dansar lite för mig själv och känner att en värme börjar sprida sig inom min kropp. Normalt tänkte jag, det är varmt, jag har druckit alkohol och jag rör på mig. Efter någon minut kollar jag på Seth Rogen. Han säger till mig med någon form av glans i ögonen: "Jag känner något nu". Det syns. Svetten rinner, pupillerna är utvidgade och någon form av eufori tycks nu infinna sig i hans kropp. Efter några minuter slår det till som en käftsmäll. Från ingenstans så mår jag bättre än vad jag gjort i hela mitt liv, allt känns på en millisekund så jävla perfekt. Jag går in i någon form av semi-automatläge där det känns som att jag kör en racerbil som jag har lite halvkontroll på, jag gillar det. Dansgolvet känns mer rytmiskt än innan, lamporna lyser i takt och technon pumpas ut ur högtalarna. Jag super in musiken och kollar in i discolamporna. Jag inser att det kanske inte blir bättre än såhär, jag vill känna den här obeskrivliga känslan hela tiden. Vid det här laget har jag ingen egentlig tidsuppfattning. Jag och Seth Rogen står och dansar i minst en timme, högst tre timmar. Vi är kopplade till människorna runt oss - dansgolvet är ett och alla är välkomna. Det har aldrig känns mer rätt än såhär.
Trippen som först gick uppåt börjar nu sakta men säkert trubbas av. En känsla av välbefinnande och gemenskap finns dock i allra högsta grad kvar i kroppen. Jag och Seth Rogen sätter oss på innergården, klockan är nu cirka sex på morgonen. Det är nu ljust ute och termometern visar redan 20 grader. Där sitter vi tillsammans med människor vi aldrig träffat och pratar om allt mellan himmel och jord. Känslan just nu är inte euforisk på samma sätt, men det känns som att man har fortfarande har kontakt med något högre syfte. Närhet, gemenskap och öppenhet känns som några nyckelord - vi delar något unikt med varandra.
Vi bestämmer oss för att besöka dansgolvet en sista gång. Låta technon lyfta oss till nya nivåer för att kanske känna den där uppladdade känslan igen. Det känns fortfarande fantastiskt men det är inte som förut. Vi bestämmer oss för att ta det sista knarket och innan vi ens vet av det så är vi påväg uppåt igen. Det blir en repris och vi dansar in Stockholmsmorgonen tillsammans med ett sammankopplat dansgolv. Till vår besvikelse så är klockan nu 10 och klubben stänger. Det "värsta" har nu lagt sig och vi bestämmer oss för att bege oss hem. Jag och Seth Rogen konstaterar att detta var den bästa kvällen vi någonsin erfarit. Inte på grund av att klubben i sig var speciellt bra. Utan på grund av människorna, musiken och varandra. Vi har kommit nära varandra på ett sätt som jag tror hade varit omöjligt annars. Vi förstår saker på ett lite annorlunda sätt, vi har fått perspektiv på livet.
I efterhand ångrar jag absolut ingenting. Jag tycker inte att någon ska ha gått igenom livet utan att ha fått känna riktig eufori. Samtidigt så vill jag inte känna det för ofta - det vanliga livet får inte blekna gentemot "droglivet". Jag låter euforin komma tillbaka sporadiskt och jag längtar tills nästa gång.
Klockan är nu strax efter tre på morgonen och vi anländer till klubben. Miljön är industriell och ser ungefär ut som man tänker sig – graffiti, betong och lite skolmatsal. Jag måste erkänna att jag vid det här laget börjar känna att det var ett bra val att inte åka hem. Tanken att ta droger finns just nu inte, det handlar endast om att låta sommarnatten leva vidare. Vi kommer in och börjar med att köpa några öl för att komma igång igen. I samma veva kommer en man fram och frågar om vi vill köpa MDMA. Jag har tagit det någon gång förut och är rätt positiv gentemot idén, speciellt då mina tidigare trippar har varit rätt dåliga på grund av dålig produkt. Vi bestämmer oss för att köpa 0,5g som vi under natten/morgonen ska dela på. Seth Rogen har aldrig tagit något innan och är både nervös och förväntansfull. Vi går in på toaletten och bombar cirka 0,15g var. Vi är båda pirriga i magen, någon form av "vi kanske dör"-eller-"vi kanske kommer uppleva något fantastiskt"-känsla infinner sig.
Vi fortsätter nu natten som vid vilken fylla som helst. Ut på dansgolvet, vi dansar lite passivt och är mest lite förvånade hur andra beter sig. Monokroma dansrörelser, intimitet och stora pupiller. Kanske är vi också där inom kort? Får vi snart känna den beryktade euforin?
Det händer inte så mycket och vi börjar tro att vi köpte hockeypulver. Jag dansar lite för mig själv och känner att en värme börjar sprida sig inom min kropp. Normalt tänkte jag, det är varmt, jag har druckit alkohol och jag rör på mig. Efter någon minut kollar jag på Seth Rogen. Han säger till mig med någon form av glans i ögonen: "Jag känner något nu". Det syns. Svetten rinner, pupillerna är utvidgade och någon form av eufori tycks nu infinna sig i hans kropp. Efter några minuter slår det till som en käftsmäll. Från ingenstans så mår jag bättre än vad jag gjort i hela mitt liv, allt känns på en millisekund så jävla perfekt. Jag går in i någon form av semi-automatläge där det känns som att jag kör en racerbil som jag har lite halvkontroll på, jag gillar det. Dansgolvet känns mer rytmiskt än innan, lamporna lyser i takt och technon pumpas ut ur högtalarna. Jag super in musiken och kollar in i discolamporna. Jag inser att det kanske inte blir bättre än såhär, jag vill känna den här obeskrivliga känslan hela tiden. Vid det här laget har jag ingen egentlig tidsuppfattning. Jag och Seth Rogen står och dansar i minst en timme, högst tre timmar. Vi är kopplade till människorna runt oss - dansgolvet är ett och alla är välkomna. Det har aldrig känns mer rätt än såhär.
Trippen som först gick uppåt börjar nu sakta men säkert trubbas av. En känsla av välbefinnande och gemenskap finns dock i allra högsta grad kvar i kroppen. Jag och Seth Rogen sätter oss på innergården, klockan är nu cirka sex på morgonen. Det är nu ljust ute och termometern visar redan 20 grader. Där sitter vi tillsammans med människor vi aldrig träffat och pratar om allt mellan himmel och jord. Känslan just nu är inte euforisk på samma sätt, men det känns som att man har fortfarande har kontakt med något högre syfte. Närhet, gemenskap och öppenhet känns som några nyckelord - vi delar något unikt med varandra.
Vi bestämmer oss för att besöka dansgolvet en sista gång. Låta technon lyfta oss till nya nivåer för att kanske känna den där uppladdade känslan igen. Det känns fortfarande fantastiskt men det är inte som förut. Vi bestämmer oss för att ta det sista knarket och innan vi ens vet av det så är vi påväg uppåt igen. Det blir en repris och vi dansar in Stockholmsmorgonen tillsammans med ett sammankopplat dansgolv. Till vår besvikelse så är klockan nu 10 och klubben stänger. Det "värsta" har nu lagt sig och vi bestämmer oss för att bege oss hem. Jag och Seth Rogen konstaterar att detta var den bästa kvällen vi någonsin erfarit. Inte på grund av att klubben i sig var speciellt bra. Utan på grund av människorna, musiken och varandra. Vi har kommit nära varandra på ett sätt som jag tror hade varit omöjligt annars. Vi förstår saker på ett lite annorlunda sätt, vi har fått perspektiv på livet.
I efterhand ångrar jag absolut ingenting. Jag tycker inte att någon ska ha gått igenom livet utan att ha fått känna riktig eufori. Samtidigt så vill jag inte känna det för ofta - det vanliga livet får inte blekna gentemot "droglivet". Jag låter euforin komma tillbaka sporadiskt och jag längtar tills nästa gång.
