Ni som kan många språk.

Hur gör ni för att undvika att blanda ihop dom ?

Brukar gå av sig självt. Jag bildar inte meningar ord för ord, utan skapar en meningsbyggnad först och sedan slänger in de ord jag behöver när jag behöver dem, det brukar underlätta. Det enda problematiska är när jag skiftar emellan språk, då byter jag ibland till fel språk.

Nu vet jag inte om jag kan "många" språk, men det är ju rätt svårt att blanda ihop engelska, tyska och latin med varandra t.ex. De är så olika att det är svårt att blanda ihop dem. Ibland kan det hända att jag blandar ihop uttalet. Klassiskt latins v uttalas som engelskans w. På tyska däremot uttalas w som svenskt och engelskt v. Tyskt v uttalas som svenskt, engelskt och latinskt f. Däremot medelhögtyskans w uttalas som den moderna engelskans och som latinets v. Sådana missar gör jag dock bara om jag har läst en viss text på ett av dessa språk och så plötsligt byter språk.

Du kan ju se här.

Anna är en vacker flicka, som säljer blommor.
Anna is a beautiful girl, who sells flowers.
Anna ist ein schönes Mädchen, das Blumen verkauft.
Anna est puella formosa, quae flores vendit.

Rätt svårt att blanda ihop så mycket där.

Jag talar själv ca 5 språk och har aldrig riktigt haft problemet med att blanda ihop de, hjärnan kopplar automatiskt språk till läge, till exempel i mitt fall då halva släkten är finsk och andra hälften svensk så talar jag per automatik det språk som ska talas. Dock vid inlärningen utav flera språk så blir det lätt att man kan då och då blanda enstaka ord.

Skall man växla mellan olika språk fort så kan det vara svårt att ta sig ur tänket från det språk man nyss använt och övergå till det andra. När jag spenderade ett år i Spanien så kunde jag knappt prata engelska längre. Jag kunde naturligtvis egentligen inte sämre engelska än tidigare, men hjärnan gick på fullgång på spanska så det slängdes in spanska ord utan att jag kunde stoppa det.

Det där kommer man iofs ur relativt fort ifall man fortsätter prata engelska istället.

Om det är vad du menar med "att blanda ihop" vet jag inte. Jag blandar ju aldrig ihop språken på andra sätt. Inte så att att det dyker upp ett utländskt ord i huvudet och jag börjar undra hmm vilket språk är nu det där, är det ryska eller franska eller spanska....aldrig.

hjärnan kopplar ihop hela meningar, flera ord, så det blir inte så att i en och samma mening blandar man in ord från olika språken,

men man får problem med ordföljd, jag har märkt att jag skriven på polska med svensk ordföljd, det blir inte alltid fel, men när jag läser meningen så blir jag ofta osäker på ordföljden,

när jag talar svenska så kan jag ha polsk ordföljd om jag är stressad, dock märker jag det direkt och försöker lägga till ord för att släta över det

Jag kan rätt lite om slaviska språk men jag är smått imponerad över bland annat polskans enorma rikedom på böjningsformer. T.o.m. språk som latin och grekiska ligger i lä. I vilket fall inte så konstigt om du ibland får en ordföljd som låter konstig på svenska.

Nu pratar jag inte många språk utan bara fyra, dock så är två av dem franska och spanska. Dessa två kan jag blanda ihop rätt bra, speciellt efter några glas vin.

Rent generellt är det en negativ korrelation mellan hur väl man kan ett språk, och hur mycket man av misstag blandar in ord från andra språk. Så jag rekommenderar att lära sig språket bättre.

Detta ska absolut inte jämföras med den kodväxling som flerspråkiga sysslar med i en flerspråkig miljö, som snarare handlar om en så pass god förståelse för språken att de kan välja de ord och uttryck som passar bäst för det de vill säga. Ett exempel är hur jag som lärt mig franska i vuxen ålder kan råka säga "je suis plein" (I'm full) när jag är mätt, men min äldsta son (flerspråkig) säger "je suis mätt" eftersom att det är enklare än att säga "j'ai plus faim" (jag har inte längre hunger). Han gör aldrig sådana kodväxlingar i situationer där han talar med folk som bara kan ett av språken.

Enligt ett papper jag läste för några år sedan behärskar tydligen syskon som sysslar med mycket kodväxling båda språken bättre än syskon som separerar språken helt. Så kanske handlar det mer om att faktiskt tala, använda språken och lära sig av sina misstag än att vara stenhård på att aldrig göra misstag, något som kan skapa osäkerhet? Jag vet inte, det är bara en gissning. Själv säger jag det jag vill säga och frågar den jag talar med hur man säger ett ord om jag inte kan det, medan min fru väljer att slå över till engelska när hon är osäker på ett enstaka ord.

Tja, det är ju nästan som att blanda svenska och norska på fyllan eller svenska och danska, men ändå. Inte så jättemärkligt.

Fyra språk är för övrigt inte dåligt, även om man förr ansåg att en humanist "borde" tala sitt eget modersmål och sex andra språk, av vilka två givetvis skulle vara latin och grekiska. De flesta svenskar talar som sagt bara svenska och en engelska som vanligen är bra mycket sämre än de själva tror.

Jag brukade kunna blanda ihop finska och spanska ibland, i alla fall vad gällde verbböjningar. Då båda språken böjer verb efter person (1,2,3 sing. 1,2,3 plur.) kunde jag ibland blanda ihop suffixen. I vissa fall var det dock till hjälp, 1 pers plural på spanska "-mos" jämfört med finskans "-mme". Ibland förväxlade jag dem, t.ex. 3 pers plural spanska "-en/-an" och 1 pers singular på finska, "-n". 3 pers singular är också snarlika i att de inte lägger på något suffix utan nöjer sig med ordets stam (finns självklart undantag). Märkligt lika egentligen med tanke på hur avlägsna de är rent lingvistiskt sett.

Fast nu har jag inte använt spanska på väldigt länge så är osäker på om jag ens kan räkna in det språket bland de jag kan. Skulle inte ta så lång tid att komma ikapp om jag fick chansen, dock.

Man fastnar alltid i det utländska språket man pratat senast om man pratat det hyfsat mycket.

Min ryske vän som egentligen är väldigt duktig på tyska men som hade bott ett par år i Sverige (och kunde svenska bra också) fick problem när vi åkte till Berlin. Det kom mest en massa svenska ord när han skulle prata tyska. Kul .

Sen blandar man ihop brytningar också vilket är lite intressant det med. T ex när jag läste polska eller pratade lite med polacker (är inte bra på polskt tal eftersom jag inte bott i landet eller övat det mycket) så fick jag rysk brytning snarare än svensk för ryska var det närmast liggande språket som jag kunde bra. Ju mer stressad jag blev desto mer rysk blev brytningen dessutom. Nån trodde nästan jag var ukrainsk polack.

Och för att fortsätta på min ovan nämnda ryske vän så kan han bra engelska, tyska och svenska. På svenska bryter han på tyska, på tyska bryter han på engelska och på engelska antar jag att han kanske bryter på ryska...