Ibland när man reflekterar över samtiden kan det vara intressant att blicka tillbaka. Jag råkade hitta en artikel i Aftonbladet från år 2000 skriven av Yrsa Stenius som sammanfattade mediesituationen i Sverige ganska väl på sin tid, och gör det fortfarande.
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0004/04/stenius.html
En vanlig fråga som dyker upp när journalister talar om "främlingsfientliga" partier ute i Europa är hur det kan komma sig att länder som har ett mindre antal invandrare än Sverige ändå har så inflytelserika partier som kritiserar invandring. Den svenska konsensuskulturen inom media och politiskt etablissemang när det gäller invandring och mångkultur verkar ingen ha intellektuell förmåga att reflektera över.
Jag minns att jag såg Lena Sundströms "dokumentär" om Danmark när det begav sig. Just då reflekterade jag inte särskilt mycket över saken.
https://www.youtube.com/watch?v=t9qL...MAQyfXU5nMNLZG
Så här ett par år senare är det väldigt tydligt hur patetisk denna "dokumentär" är faktiskt är. Sundström åker runt i Danmark och pratar med lite folk. Det är ju inga djuplodande intervjuer direkt. Bland annat pratar hon med en hemmafru till en engelsman som flyttat till Danmark som tycker danskar är lite otrevliga. En gång var det till och med en dansk som knuffade till henne på stan utan att be om ursäkt. Tänka sig. Hon pratar också med en snubbe som bor i en flyktingförläggning vid en motorväg och frågar om han hör någon fågelsång utanför huset. Det gjorde han inte så ofta. Där sluter intervjun.
Om SD inför nästa val klipper ihop olika politikers och journalisters alla osanningar och falsarium som producerats under åren skulle det väldigt tydlig visa vilken propagandamaskin som ligger bakom den nuvarande svenska invandringspolitiken. Om folk exempelvis blev påminda om att Mona Sahlin för 10 år sedan stått och sagt att det är främlingsfientligt att påstå att radikal islamism finns i Sverige och sedan höra henne tala om hotet från IS som i sin roll som "samordnare mot extremism" borde hyckleriet kunna förtydligas med all önskvärd skärpa.
Citat:
Under den troskyldiga perioden av Sveriges omvandling till så kallat mångkulturellt samhälle gällde runt om på landets tidningsredaktioner en oskriven men sträng pressetisk regel: När du skriver om brott, nämn aldrig - antyd inte ens - att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till.
Ända fram till 1990-talet efterlevdes denna regel tämligen obrottsligt. Det enda uppseendeväckande undantaget jag minns var ett tv-program av Jan Guillou som visade att ”zigenare”, som de då fortfarande kallades, stal mer än andra. Dokumentären blev hårt kritiserad eftersom den ansågs stryka fördomar medhårs. Jan Guillou försvarade sig med att ställa den intrikata frågan: Får sanningen inte omtalas ifall den bekräftar förutfattade meningar?
Människorna som bodde i invandrartäta områden runt storstäderna visste mycket väl att invandrarfamiljernas grabbar var överrepresenterade vid de typiska ungdomsbrotten - rån, slagsmål med grov misshandel, ofredande mm. Allmänheten hade länge vetat vad tidningarna vägrade skriva om och många renhjärtade idealister inte ville tro: Att invandringen även i Sverige skapade sociala spänningar.
Ska man tala om hur det förhåller sig med de unga gängen som rånar andra unga på gatan? Ska man tala om hur våldtäktsstatistiken ser ut, hur gängen som våldtar i grupp ofta är sammansatta? Om man inte gör det ringer ilskna medborgare och undrar varför redaktionerna går ut med uppgiften om att någon illgärningsman är svensk men tiger när det är en icke-svensk. Talar man om hur det ligger till ringer ilskna medborgare och säger: Vad var det vi sa'?
Jag tror att det klokaste är att i princip fortsätta att ligga lågt med publiceringen av uppgifter om brottslingars bakgrund. Emellertid, i samma ögonblick som vi finner att vi har att göra med brott där etniska spänningar är av betydelse för att brottet har begåtts - då måste vi nämna bakgrunden. Även om det resulterar i otäcka påringningar. Annars för vi allmänheten bakom ljuset.
Ända fram till 1990-talet efterlevdes denna regel tämligen obrottsligt. Det enda uppseendeväckande undantaget jag minns var ett tv-program av Jan Guillou som visade att ”zigenare”, som de då fortfarande kallades, stal mer än andra. Dokumentären blev hårt kritiserad eftersom den ansågs stryka fördomar medhårs. Jan Guillou försvarade sig med att ställa den intrikata frågan: Får sanningen inte omtalas ifall den bekräftar förutfattade meningar?
Människorna som bodde i invandrartäta områden runt storstäderna visste mycket väl att invandrarfamiljernas grabbar var överrepresenterade vid de typiska ungdomsbrotten - rån, slagsmål med grov misshandel, ofredande mm. Allmänheten hade länge vetat vad tidningarna vägrade skriva om och många renhjärtade idealister inte ville tro: Att invandringen även i Sverige skapade sociala spänningar.
Ska man tala om hur det förhåller sig med de unga gängen som rånar andra unga på gatan? Ska man tala om hur våldtäktsstatistiken ser ut, hur gängen som våldtar i grupp ofta är sammansatta? Om man inte gör det ringer ilskna medborgare och undrar varför redaktionerna går ut med uppgiften om att någon illgärningsman är svensk men tiger när det är en icke-svensk. Talar man om hur det ligger till ringer ilskna medborgare och säger: Vad var det vi sa'?
Jag tror att det klokaste är att i princip fortsätta att ligga lågt med publiceringen av uppgifter om brottslingars bakgrund. Emellertid, i samma ögonblick som vi finner att vi har att göra med brott där etniska spänningar är av betydelse för att brottet har begåtts - då måste vi nämna bakgrunden. Även om det resulterar i otäcka påringningar. Annars för vi allmänheten bakom ljuset.
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0004/04/stenius.html
En vanlig fråga som dyker upp när journalister talar om "främlingsfientliga" partier ute i Europa är hur det kan komma sig att länder som har ett mindre antal invandrare än Sverige ändå har så inflytelserika partier som kritiserar invandring. Den svenska konsensuskulturen inom media och politiskt etablissemang när det gäller invandring och mångkultur verkar ingen ha intellektuell förmåga att reflektera över.
Jag minns att jag såg Lena Sundströms "dokumentär" om Danmark när det begav sig. Just då reflekterade jag inte särskilt mycket över saken.
Citat:
En dokumentär om Danmark och landets främlingsfientlighet. Den svenska journalisten och författaren Lena Sundström bosätter sig i Danmark i tre månader för att försöka förstå hur Danmark blev så främlingsfientligt. Programmet sändes i TV4 den 2 september 2009.
https://www.youtube.com/watch?v=t9qL...MAQyfXU5nMNLZG
Så här ett par år senare är det väldigt tydligt hur patetisk denna "dokumentär" är faktiskt är. Sundström åker runt i Danmark och pratar med lite folk. Det är ju inga djuplodande intervjuer direkt. Bland annat pratar hon med en hemmafru till en engelsman som flyttat till Danmark som tycker danskar är lite otrevliga. En gång var det till och med en dansk som knuffade till henne på stan utan att be om ursäkt. Tänka sig. Hon pratar också med en snubbe som bor i en flyktingförläggning vid en motorväg och frågar om han hör någon fågelsång utanför huset. Det gjorde han inte så ofta. Där sluter intervjun.
Om SD inför nästa val klipper ihop olika politikers och journalisters alla osanningar och falsarium som producerats under åren skulle det väldigt tydlig visa vilken propagandamaskin som ligger bakom den nuvarande svenska invandringspolitiken. Om folk exempelvis blev påminda om att Mona Sahlin för 10 år sedan stått och sagt att det är främlingsfientligt att påstå att radikal islamism finns i Sverige och sedan höra henne tala om hotet från IS som i sin roll som "samordnare mot extremism" borde hyckleriet kunna förtydligas med all önskvärd skärpa.
