Varför stavas Piraya med y?

Piraya måste vara bland de mest konstigt stavade orden inom det svenska språket. Till synes utan anledning slänger man in ett "y" för ett "j-ljud".

Ser man på andra språk
- som engelska - Piranha, spanska - Piraña, finska - Piraijat, danska - Piratfisk, portugisiska - Piranha, italienska - Serrasalminae, tyska - Piranhas, franska - Piranha,
så finns det inte en tillstymmelse till "y" någonstans, men likväl slänger man in det i svenskan trots att det är helt onödigt?!

Var kommer denna infernaliska bokstav från?

Edit: Inser nu att denna fråga antagligen hade lämpat sig bättre i tråden "språkakuten". Förlåt mig Hamilkar, ha överseende för ett eländigt klappmongo.

Den kommer från Georges Cuvier som bland annat namngivit pygocentrus piraya i början på 1800-talet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Pygocentrus_piraya

Tack, blir ju hyfsat logistk.


Fast finns det någon anekdot som förklarar varför just "pygocentrus piraya" fått ge det svenska namnet till "hela" (?) familjen?

Edit: Finns det förresten någon latinsk grund för ordet "piraya", eller är det helt påhittat?

Piraya sägs härstamma från tupi och betyda saxfisk, pirá fisk.

https://en.wikipedia.org/wiki/Tupian_languages

Att piraya sedan blev det svenska namnet har jag ingen förklaring till. Det var i alla fall inte Carl von Linnés verk. Om jag inte har tappat minnet så tror jag även att fisken benämns piraya på norska.

Det är väl just för att markera att det är j man menar. I svenskan är det ju ingen big deal, både y och j uttalas ungefär lika. Men i många andra språk uttala j helt annorlunda.

Och eftersom piraya är en utländsk fisk, o stavar man det med piraja (vilket säkert görs ibland iofs), blir det alltid någon förstår sig påare som konstrar till det. Eller så blir det fel när någon översätter tillbaka.

Medan piraya, är helt entydig, även om det verkar lite krystat.

För att piraya stavas piraya på engelska, fast jag har nog mest sett pirana, som då kanske är det vanligaste. Det beror väl på om man utgår från portugisiska eller spanska. Alltså uttal.

Jag tänker på den hätska debatten som rådde på 1800-talet om hur främmande ord skulle stavas i svenskan. Argumenten var obegripligt dumma. De allra mest idiotiska förslagen kom officiellt från folkskollärarkåren.

Det slutade i alla fal med beslutet att främmande ord skulle stavas svensk, löjtnant, adjö, fabrik, restaurang, talang, affär, byrå, fåtölj, osv.

Egentligen till ingen nytta alls; eftersom man sen inte fortsatte stava svenskt på de NYA ord som sen fortsatte komma in. (Det är därför som piraya som ju inte stavas piraja.) Vi fick därmed dubbla uppsättningar, alltså exakt samma ord med svensk och utländsk stavning, tex moment/momang, rejäl/reell, osv.

Det ser rätt dumt ut när man blandar svensk och internationell stavning, om man tex tänker sig ”Restaurang Piraya” eller ”Hotell Piraya”. Eller "pirayaburgare".

Tycker du? Stavningen piraya är ju så pass hävdvunnen att jag inte ens reflekterar över den. Jag ser det som en enhet (ett begrepp) och tänker inte på de enskilda bokstäverna.

Fast jag måste nog säga att jag säger ordet piraya med lite mer betoning åt Y hållet än åt J.... Alltså inte med j-betoning som man har i till exempel kaja.

Det finns många som har egna uttal av olika ord. Piraya ska dock uttalas med /j /, precis som kaja.

Jag missade ett tankeled; nämligen att engelsktalade besökare har påpekat att vissa svenska skyltar ger ett pinsamt intryck.

Piraya är dock ett utmärkt exempel på det fåniga i att vissa utländska ord har svensk stavning, medan andra inte har det. Chimpans stavas tex officiellt schimpans eftersom ordet inkom före stavningsreformen 1889 (i motats till chinchilla). Tydligen räknas sch- som svenskt.

Fast vad är egentligen vitsen med att stava mustasch, pistasch, osv, och samtidigt garage, bagage, spionage, osv?

Något som för övrigt har förespråkats i allehanda stavningsreformer är att direktöversätta; black-list -> svartlista, osv. Så kanske borde det heta ”saxfisk”, som ju har nämnts här.

I realiteten kommer ju olika stavningsreformer [-rekommendationer], som så mycket annat, ur hur vissa personer just för tillfället tolkar sammanhanget. Det finns ju aldrig något bakomliggande facit som berättar hur det »egentligen« är.