Klassisk historierevision?

Jag gjorde ett nytt ämne med ett svar jag skrev i en annan tråd i hopp om att väcka intresse.

I och med det som diskuterats tidigare i tråden "Vad är det som är värt att bevara?", det vill säga skolan och historieundervisningens roll i en begynnande konservativ riktning, skulle jag vilja hänvisa till en websida som riktar sig till lärare och elever i mellanstadiet. Meningen med sidan är att man ska kunna använda informationen som kunskapsgrund inför lektionen.

Jag har tidigare i tråden varit inne på Karl XII i skolundervisningen:

http://www.so-rummet.se/fakta-artikl...-forr-och-idag



Citat:

Efter andra världskriget hade man fått nog av krig och elände. Då försvann de krigiska hjältarna från skolböckerna. De personer under 1800-talet som hyllade en aggressiv nationalism, lyfte ofta fram Karl XII som nationell representant. Karl XII var dock ingen rasist. Rasismen var inte uppfunnen på hans tid. Hans armé var en multinationell här med inslag av kosacker, turkar, tyskar samt soldater från hela det multikulturella svenska stormaktsväldet. Karl XII kom att stå som symbol för svensk nationalism. Men själv var han inte nationalist. Han försvarade en multikulturell stat.

Såhär väljer man att inleda informationstexten om Karl XII. Det är också den enda delen i texten som verkar vara präglad av en agendasättande opinionsbildning.
Resten av texten är i mångt och mycket objektiv utan personliga värderingsskrivelser utav sidans författare.
Det stora dråpslaget kommer därför när man upptäcker att "so-rummet" länkat till, (och kom ihåg nu att det ska vara riktat åt lärare för deras undervisning. Alltså sanningar!) Man länkar till Aftonbladet...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ko...?service=print

här är ett citat ur texten som är avslöjande för innehållets tema:


Citat:

Karl XII var ingen rasist. Han var i själva verket vår första riktiga multikulturella kung.

"Karl XII var ingen rasist". Vilken lärdom... Vem är det här riktat till? Min fråga är retorisk. Uppenbarligen är lärdomen riktad till den som fått en undermålig undervisning i historia!

Det blir alltså nästan komiskt tydligt att man försöker, och antagligen lyckas, med bedriften att måla historiska personligheter i sina egna politiska och ideologiska färger. Härlig historierevision utlovas!
Jag tror inte agendasättarna inser det eller är rädda för det, men om man enligt min meningen skulle fokusera på objektiv fakta kring historiska personer, händelser och avgöranden m.m. inom historieundervisningen, skulle det vara ett steg på vägen mot ett naturligt konservativare samhälle.

Är det någon som har barn i skola som medverkar här i tråden?
Har någon av er läst ert barns historiebok? Jag är väldigt intresserad av att veta vad det är som lärs ut idag. Vilka delar fokuseras det mest på? o.s.v.

Intressant ämne som är värd en egen trådstart. Jag hoppas att fler svar droppar in efterhand. Tills vidare ger jag mig eget lilla bidrag och knuffar upp tråden i topp trots att jag egentligen inte har så mycket konkret att bidra med, annat än allmänna reflektioner. Mina barn är än så länge för små, så jag vet tyvärr inte hur det faktiskt ser ut i skolan i dag, men jag reagerar ändå på den lömska tendens som märks i texterna på sidan. Samtidigt kan jag inte påstå att jag blir speciellt förvånad. Även när jag själv gick i grundskolan på 1900-talet förekom ansatser till indoktrinering av skolbarnen i denna riktning. Det är så typiskt att mångfaldsperspektivet för säkerhets skull ska bankas in från allra första meningen, tolerans och "respekt för andra" med det, och hur denna propagandaposition förblir tydlig genom hela texten. Som om det mest intressanta med t.ex. Karl XII är att han -- stoppa pressarna! -- alltså INTE var rasist, om nu nu någon hade trott det, utan snarare mångfaldsvurmare på precis samma sätt som folket bakom Bolibompa år 2015. Bara en sådan sak! Vilken öppen, fördomsfri och framsynt människa, den där Karl XII. Som i början på 1700-talet inte kunde förutse att ras skulle komma att spela en viktig roll några hundra år senare. Trots sina brister i detta avseende gillade han alltså andra kulturer och förde en mångkulturell armé i fält, o.s.v.

Man tar sig för pannan. Gud hjälpe detta arma land.

http://www.so-rummet.se/fakta-artikl...-forr-och-idag

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ko...?service=print

länkarna i första posten fungerar ej.

Precis! Dagens kulturmarxism är ju en sådan obestridd sanning att de anser sig hålla barnen i handen och leda dem genom historien med deras världsbildsglasögon som obligatoriskt filter. "För att de ska kunna förhålla sig till Karl XII måste det ju tillrättaläggas, så att barnen känner igen sig."
"Känner igen sig", eftersom man givetvis utgår ifrån att samtliga barn numera föds med deras världsbild inpräntade. Otroligt dunkel utgångspunkt, och antagligen inte så långt ifrån sanningen.

Jo, jag tycker att just detta är intressant. Jag minns själv hur mycket jag påverkades av att lära mig om min och mitt folks historia, och att jag som bara barnet fann det som världsunikt, betydde antagligen mycket för mig och min identitetsgrund.
Jag undrar var fokuset ligger i dagens låg- och mellanstadiehistoria?

Jag söker alltid nya, spännande infallsvinklar, när jag på gymnasiet undervisar om Karl XII, Somliga elever blir upprörda. Några "nationella" föräldrar har protesterat till rektor. Men det struntar jag i.

Karl XII kan ju ses som en föregångare till de s.k. "illegala invandrarna": Han flyttade in i Turkiet på eget bevåg, levde där sedan på bidrag från sultanen och ägnade sig åt diverse förströelser; och när turkarna tröttnade på honom och hans anhang och ville deportera dem, ockuperade han den lilla svenska flyktingförläggningen i Bender och gav sig inte förrän ordningsmakten hade gripit honom med våld.

Hehe, nja i så fall skulle jag säga att han efter ett militärt nederlag flydde undan ryssen och sökte skydd i närområdet. Så som så många gör. Där han också stannade alldeles för länge och turkarna gjorde helt rätt i att sparka ut honom eftersom han inte gjorde rätt för sig i deras land.

Skämt åsido. Det är lite sånt här jag stör mig på, när man ska försöka återberätta historien på ett sätt som alltid ska parallelliseras med vår nutid. "Men det är ju så man lär ut historia!". Nej, det intressanta och mest relevanta inom undervisningen måste ju i så fall vara att ta reda på dåtidens synsätt, vilket förmodligen är bland det svåraste att föreställa sig. Då räcker det definitivt inte med att säga "Karl XII värnade om den multikulturella staten och var ingen rasist." och tro att man har gjort någon en tjänst.
Att historieundervisningen viftas bort som ett litet "extraämne", utan anledning till djupare och intensivare studier och kunskapsletande inom grundskolan är både tråkigt och oroväckande.

Läser man om Karl XII på gymnasiet nu? På min tid gjorde man det på mellanstadiet, i samband med stormaktstiden. Men det kanske är olika överallt?

Man har goda möjligheter att aktualisera "Kalle dussin" och hans tid även i svenskämnet, när man berör litteraturhistorien.

Saken är den att inte alla människor har kapacitet nog att tillgodogöra sig djupare förståelse för ämnet historia. I grund- och gymnasieskolan är det enda syftet med historia att stärka den nationella sammanhållningen, varför man nu tycks försöka bevisa Sveriges "mångkulturella historia", även om man för att göra detta måste ljuga, vinkla och kort sagt skriva om historien. De som önskar sig en djupare förståelse för ämnet bör söka detta på högskolenivå eller genom självstudier.


Genom att läsa en svensk översättning av Voltaires Charles XII, Roi du Suéde eller?

Ja, jag brukar hänvisa till Voltaires biografi om Karl XII. Den franske upplysningsfilosofen hyste stor beundran för den svenske kungen och såg honom som en sk "upplyst, enväldig monark". Karl XII hade djupa intellektuella intressen av vitt skilda slag. Funderade dels över avancerade matematiska system. Dels läste han nyutkomna franska filosofer och poeter på orginalspråket i tältet om kvällarna under fälttågen. Även Frans G Bengtssons bok om kungen ger en del inblickar i hans säregna personlighet. Dessa aspekter på Carl XII kommer sällan fram i den nationalistiska eller rent av "punchpatriotiska" bilden av kungen.
Eleverna brukar uppskatta detta.

Fast Voltaires bok är ju ett praktexempel på dålig historieskrivning: han byggde den helt på rykten, andrahandsberättelser och hörsägen; och diktade sedan ihop det han ansåg fattades. Som roman är den väl bra, men knappast som historiebok.