Jag ser allt, men ändå ser jag så lite. Längesen jag tappade mig själv. Fast förvisso, visst känner jag en viss motivation, en drift inom mig, en önskan om att få känna. Jag vill så gärna känna mig levande. Nu. NU.
Vad har jag gjort, egentligen, frågar jag mig själv. Jag tror på rättvisan, jag tror ändå att världen ibland kan vara rättvis, åtminstone när det gäller mig. Jag har aldrig känt mig oskyldig i livets rättegångar, alltid funnit mig tillrättaplacerad i i mitt utanförskap, i min cell. Jag ser mig alltså inte som något offer, utan snarare som en som nöjt sig med det han fått, men samtidigt så gärna vill bli bättre så att han kan få lika mycket som alla andra, och framförallt få känna sig som alla andra.
Absolut frihet, det har man bara när man har förlorat allting. Jag tror att det var Johnny Cash, som uttryckte sig så. Han hade verkligen så rätt. Men det finns i allmänhet två typer av friheter inom en själv. Den där friheten man hade som yngre, spontaniteten, äventyrslustan, friheten av få våga göra vad man ville, att inte ha några hämningar, att bara göra det lustfyllda, det som man ville göra och tyckte var roligt att göra. På många sätt var man då fri. Sen finns det den andra typen av frihet, den är lite mer invecklad och komplicerad, och ytterst få hittar sig ut i denna frihet. Det är friheten som befriar dig när du spenderat år och dar i ofrihet. Det är när du har blivit slagen, eller slagit dig själv, förstört dig själv, blivit förstörd, tappat viljan, lusten, känslorna, och till slut det egna jaget. När du har gett upp, när du inte ser någonting som är värt att leva för, ja, då blir du fri på just det sättet. Men vägen dit är smärtsam och man är en dåre om man väljer att gå på den vägen för att få frihet. Det är nog ett smartare alternativ att välja den vanliga vägen, den naturliga vägen, den rätta vägen.
Hursomhelst, nu har jag hamnat här. Jag är fri och det är skönt. Jag kan göra precis vad jag vill, det finns ingenting jag just nu fruktar, ingenting är omöjligt nu.
Min vän erbjuder inga flygande elefanter, inga mystiska djur, inga spännande resor, egentligen erbjuder min kära vän ingenting för den normala människan. Min vän är väldigt subtil i sitt utryck och likväl blir intrycket av vännen min likaså. Det är djupt, och man måste förstå det. Jobbet man förlorat, flickvännen som gjort slut, föräldrarna som svikit, vännerna som aldrig fanns där, det rinner av en. Flickvännen är hos mig, för jag vill det. Jag var för bra för jobbet, livet kommer leda mig till något bättre. Föräldrarna har aldrig slutat bry sig, de tänker, hela tiden, på en. Mina vänner ska jag träffa imorgon, inte sett dem på ett tag. Dem saknar mig, den saken är säker, och de kommer bli glada av att få se mig igen.
Jag har en fix redo, och funderar på att skjuta upp, men när jag väl tänker efter är det nog bäst att skjuta upp allt annat med. Flickvännen får vänta, vännerna får vänta. Den kommande veckan är jag nämligen upptagen, för jag ska skjuta heroin och njuta av sommaren och allt som hör det till.
Det börjar med att man slits loss med ett aggressivt ryck. Kedjorna och hänglåsen som fanns där när man var människa, släpper, bara sådär. Bara sådär, släpper spänningarna, oron, emotionalismen. Det här är poesi, tänker jag innan drömridåerna tar över helt och hållet.
Jag ser mig själv bortom molnen. Jag försvinner sakta men säkert, kommer djupare och djupare in bland molnen tills jag knappt syns. Men jag är likgiltig inför det, jag har alldeles för mycket annat att sätta mig in i. Det gamla jag är så avlägset. En annan tid, ett annat liv.
Jag tänker aldrig gå tillbaka, det här är det enda jag har. Jag är nöjd med det, fullkomligt tillfredställd. För jag vet inte ens om det är möjligt att vara missnöjd just nu, allting kommer inte att lösa sig, för allting är redan löst. Jag är lika bekymmersfri som en fjäril som precis skymtat vårsolen.
Med samma friskhet, just det, friskhet, jag känner mig som symbolen för hälsa och välmående. Det är som vår i min kropp, luften jag andas må vara instängd, dammig och kvav, men den känns frisk i mina strupvägar.
Närvaron är ytterst påtaglig för första gången på väldigt länge.
Endast närvaron skulle ha förgyllt min dag, men med hjälp av min vän är dagen än mer fantastisk.
Jag flyter med mina tankar, jag reser tillbaka i tiden, till en svunnen tid. Saknaden av tiden känns, men smärtan av saknaden finns inte, det är inte sentimentalt och blicka tillbaka, bara behagligt, och tryggt. Allting är bra, och hur det än blir så kommer slutet vara perfekt! Är slutet gott är allting gott, eller vad man säger man...
Yes, tänker jag. Jag ser på räkningen som imorse dök ner i brevlådan. En räkning och en påminnelseavgift, den andra påminnelsen jag fått, faktiskt. Istället för att den vanliga oron uppstod, fortsatte jag att vara i min bubbla, fullkomligt tillfredställd. Bra, tänkte jag, och tejpade upp räkningen på kylskåpet. Kanonbra!...
Jag tycker allt är sjukt, i själva verket har jag förmodligen gradvis börjat tappa förståndet, jag har liksom ingen kontroll över något längre. Jag ser på mig själv—nästan uppifrån, svävandes, hur ensam jag är. Själv, i en lägenhet, med en blodig nål som enda sällskap. Jag ler, jag vet inte varför. Allt känns bra, allt är bra. Även det, som i normala fall är dåligt. Det är nog därför jag ler. För världen är inte uppdelat i gott och ont längre. Världen är inte uppdelat i rätt och fel. Nu finns det bara rätt och nu finns det bara gott. Det enda som återstår är att jag lär mig inse det, och inte i mitt huvud tänka; "Just det där är dåligt" för ingenting är dåligt om inte någon smärta, eller något obehag existerar. Det är som att säga att soppan är äcklig, fast man tycker den är god, bara för att man ogillade den soppan den förut. Tiderna förändras, jag förändras. Jag måste se till att hela jag är anpassningsbar och att jag lär mig leva i min nya värld. I världen där ont inte finns. Där allt är rätt, och fel ett länge bortglömt ord utan betydelse, utan mening. Utan djup.
Vad har jag gjort, egentligen, frågar jag mig själv. Jag tror på rättvisan, jag tror ändå att världen ibland kan vara rättvis, åtminstone när det gäller mig. Jag har aldrig känt mig oskyldig i livets rättegångar, alltid funnit mig tillrättaplacerad i i mitt utanförskap, i min cell. Jag ser mig alltså inte som något offer, utan snarare som en som nöjt sig med det han fått, men samtidigt så gärna vill bli bättre så att han kan få lika mycket som alla andra, och framförallt få känna sig som alla andra.
Absolut frihet, det har man bara när man har förlorat allting. Jag tror att det var Johnny Cash, som uttryckte sig så. Han hade verkligen så rätt. Men det finns i allmänhet två typer av friheter inom en själv. Den där friheten man hade som yngre, spontaniteten, äventyrslustan, friheten av få våga göra vad man ville, att inte ha några hämningar, att bara göra det lustfyllda, det som man ville göra och tyckte var roligt att göra. På många sätt var man då fri. Sen finns det den andra typen av frihet, den är lite mer invecklad och komplicerad, och ytterst få hittar sig ut i denna frihet. Det är friheten som befriar dig när du spenderat år och dar i ofrihet. Det är när du har blivit slagen, eller slagit dig själv, förstört dig själv, blivit förstörd, tappat viljan, lusten, känslorna, och till slut det egna jaget. När du har gett upp, när du inte ser någonting som är värt att leva för, ja, då blir du fri på just det sättet. Men vägen dit är smärtsam och man är en dåre om man väljer att gå på den vägen för att få frihet. Det är nog ett smartare alternativ att välja den vanliga vägen, den naturliga vägen, den rätta vägen.
Hursomhelst, nu har jag hamnat här. Jag är fri och det är skönt. Jag kan göra precis vad jag vill, det finns ingenting jag just nu fruktar, ingenting är omöjligt nu.
Min vän erbjuder inga flygande elefanter, inga mystiska djur, inga spännande resor, egentligen erbjuder min kära vän ingenting för den normala människan. Min vän är väldigt subtil i sitt utryck och likväl blir intrycket av vännen min likaså. Det är djupt, och man måste förstå det. Jobbet man förlorat, flickvännen som gjort slut, föräldrarna som svikit, vännerna som aldrig fanns där, det rinner av en. Flickvännen är hos mig, för jag vill det. Jag var för bra för jobbet, livet kommer leda mig till något bättre. Föräldrarna har aldrig slutat bry sig, de tänker, hela tiden, på en. Mina vänner ska jag träffa imorgon, inte sett dem på ett tag. Dem saknar mig, den saken är säker, och de kommer bli glada av att få se mig igen.
Jag har en fix redo, och funderar på att skjuta upp, men när jag väl tänker efter är det nog bäst att skjuta upp allt annat med. Flickvännen får vänta, vännerna får vänta. Den kommande veckan är jag nämligen upptagen, för jag ska skjuta heroin och njuta av sommaren och allt som hör det till.
Det börjar med att man slits loss med ett aggressivt ryck. Kedjorna och hänglåsen som fanns där när man var människa, släpper, bara sådär. Bara sådär, släpper spänningarna, oron, emotionalismen. Det här är poesi, tänker jag innan drömridåerna tar över helt och hållet.
Jag ser mig själv bortom molnen. Jag försvinner sakta men säkert, kommer djupare och djupare in bland molnen tills jag knappt syns. Men jag är likgiltig inför det, jag har alldeles för mycket annat att sätta mig in i. Det gamla jag är så avlägset. En annan tid, ett annat liv.
Jag tänker aldrig gå tillbaka, det här är det enda jag har. Jag är nöjd med det, fullkomligt tillfredställd. För jag vet inte ens om det är möjligt att vara missnöjd just nu, allting kommer inte att lösa sig, för allting är redan löst. Jag är lika bekymmersfri som en fjäril som precis skymtat vårsolen.
Med samma friskhet, just det, friskhet, jag känner mig som symbolen för hälsa och välmående. Det är som vår i min kropp, luften jag andas må vara instängd, dammig och kvav, men den känns frisk i mina strupvägar.
Närvaron är ytterst påtaglig för första gången på väldigt länge.
Endast närvaron skulle ha förgyllt min dag, men med hjälp av min vän är dagen än mer fantastisk.
Jag flyter med mina tankar, jag reser tillbaka i tiden, till en svunnen tid. Saknaden av tiden känns, men smärtan av saknaden finns inte, det är inte sentimentalt och blicka tillbaka, bara behagligt, och tryggt. Allting är bra, och hur det än blir så kommer slutet vara perfekt! Är slutet gott är allting gott, eller vad man säger man...
Yes, tänker jag. Jag ser på räkningen som imorse dök ner i brevlådan. En räkning och en påminnelseavgift, den andra påminnelsen jag fått, faktiskt. Istället för att den vanliga oron uppstod, fortsatte jag att vara i min bubbla, fullkomligt tillfredställd. Bra, tänkte jag, och tejpade upp räkningen på kylskåpet. Kanonbra!...
Jag tycker allt är sjukt, i själva verket har jag förmodligen gradvis börjat tappa förståndet, jag har liksom ingen kontroll över något längre. Jag ser på mig själv—nästan uppifrån, svävandes, hur ensam jag är. Själv, i en lägenhet, med en blodig nål som enda sällskap. Jag ler, jag vet inte varför. Allt känns bra, allt är bra. Även det, som i normala fall är dåligt. Det är nog därför jag ler. För världen är inte uppdelat i gott och ont längre. Världen är inte uppdelat i rätt och fel. Nu finns det bara rätt och nu finns det bara gott. Det enda som återstår är att jag lär mig inse det, och inte i mitt huvud tänka; "Just det där är dåligt" för ingenting är dåligt om inte någon smärta, eller något obehag existerar. Det är som att säga att soppan är äcklig, fast man tycker den är god, bara för att man ogillade den soppan den förut. Tiderna förändras, jag förändras. Jag måste se till att hela jag är anpassningsbar och att jag lär mig leva i min nya värld. I världen där ont inte finns. Där allt är rätt, och fel ett länge bortglömt ord utan betydelse, utan mening. Utan djup.
