För ett par år sedan sände SVT ett program om kvinnohat där en rad kvinnliga opinionsbildare pratade om allt hat de fått utstå under åren. Programmets syfte var att belysa hatet och förändra samhällets attityder gentemot priviligeradeerade mediakvinnor, men blev snarare det officiella startskottet för tävlingen "Sveriges mest hatade kvinna".
Tanken med tråden är att lyfta fram de kvinnor som gör anspråk titeln och analysera varför dessa kvinnor numera pratar om hatet ur ett individuellt perspektiv.
För ungefär ett halvår sedan närvarade veteranen Mona Sahlin i SVT Debatt, där hon förkunnade att hon var enormt hatad, kanske rent av den mest hatade kvinnan i hela Sverige.
Inte långt därefter gick
Alexandra Pascalidou under jorden efter en ovanligt stark hatstorm. Hon gjorde come back i ett kuratorsamtal i SVT Aktuellt där hon pratade om allt hat som fick stå ut med.
Eggad av Alexandras lilla uppvisning gick
Anna Hedenmo ut och pratade om allt hat hon fick ta emot i sin mailbox.
Nu har en ny utmanare dykt upp, nämligen sångerskan
Zara Larsson. I dagarna skriver hon följande på sin blogg:
Citat:
”Idag fanns det ingen hejd på hatet emot mig. Absolut ingen hejd. Det svämmade över från alla håll och kanter och fick mig att känna mig extremt liten och obekväm.”
Utöver dessa finns så klart en rad kjoltyg som aldrig missar en chans att prata om allt hat de får. Rossana Dinamarca är ett namn som dyker upp. Finns många fler.
Vem vinner årets titel? Och vad är det egentligen hen vinner?
Före SVT:s program pratade man främst om det kollektiva kvinnohatet. Idag pratar de hatutsatta kvinnorna om hatet riktat mot dem själva. Ungefär: "Jag jag jag, mig mig mig". Hur kommer detta sig?
Håller hatmängden på att bli en statussymbol? Vad innebär det för feminismen att diskussionen blir mer individualistisk istället för kollektiv?