Komplexa tal (och därmed talet i) "uppfanns" för att de fyller en funktion. När dåtidens (tänk 1600-talet) matematiker började systematisera lösandet av polynom upptäckte de att de ibland fick kvadratroten ur ett negativt tal under arbetets gång, men det försvann på vägen. Och så länge kvadratroten ur det negativa talet försvann var det inget problem. Men så småningom upptäckte de att i vissa lägen hängde kvadratroten ur det negativa talet med till svaret, vilket ju ställde till med diverse problem.
Så småningom infördes talet i och komplexa tal, och de har visat sig vara väldigt praktiska. Om man håller på med (analog) elektronik använder man komplexa tal för att beskriva strömmar och spänningar, och det går inte utan talet j. Observera här att jag skrev j, inte i. Det finns en rationell anledning för detta: inom elektroniken används bokstaven i för att beteckna ström. Då kan den inte också användas för att beteckna imaginärdelen av ett komplext tal.
-----------
Och som om det inte räckte har matematiker upptäckt att i vissa lägen räcker inte komplexa tal till, det krävs "dubbelkomplexa tal", som kallas
kvaternioner.