En lösning på tidsparadoxen (Att resa bakåt och t.ex. döda sin farmor m.m

Man kan saga att en antipartikel ar en partikel som aker bakat i tiden. En verklig tidsforflyttning sker inte anser jag.

Faktum är att det har redan skett tidsresor, åtminstone i form av genvägar till framtiden eller hur man nu ska se det. Du om någon borde ju veta att tiden förändras om du bara åker tillräckligt snabbt och tillräckligt länge. Den ryska kosmonauten Sergei Krikalev (slog Sergei Avdeyev's gamla rekord på 748 dagar i rymden den 16 augusti i år) befinner sig före oss i tiden, visserligen bara bråkdelen av en sekund, men ändå

Tid är bara en form av accelerationen, tid finns inte dock utgår man från det som en dimension fastän det bara är en del av acceleration.

Både almänna och speciella relativitetsteorin har bevisats, nej jag kan inte presentera källa...

Du blandar ihop det. Tid är inte acceleration. Däremot kan gravitation och acceleration ses som samma sak matematiskt i allmänna relativitetsteorin, där både gravitation och acceleration påverkar rumtiden(rummet och tiden).

Måste säga att jag tycker att ditt pespektiv är mycket intressant på flera sätt. Svårt att se nödvändigheten av en fysisk och en psykisk tidspil dock. Säg att psykiska tillstånd är ett resultat av att kroppens partiklar är arrangerade på ett visst sätt. Vänder man den fysiska tidspilen så förändras även den egna kroppens partikelsammansättning och således även det psykiska tillståndet. För att kunna uppleva en tidsresa bakåt måste således partiklarna i omgivningen (utanför resenären) arrangeras om så att de kopierar ett förhållande som avbildats i resenärens minne (alternativt att partiklarna i resenärens kropp arrangeras om så att de ger en upplevelse av att komma från framtiden). Att resa bakåt i tiden utan att uppfatta det är däremot en möjlig tanke. Om The Big Bang exempelvis är en oändligt repetativ process kommer samtliga partiklar i universum att oändligt många gånger inta samtliga (möjliga) positioner ett oändligt antal gånger. Det skulle innebära att varje ögonblick av tillvaron existerar som en oändlig upprepning. Konsekvenserna av den här typen av resonemang är stora - exempelvis blir döden blir mindre hotfull om man föreställer sig ett oändligt antal upprepningar av livet...

Tidsbegreppet har alltid vållat huvudbry. I många diskussioner har framkommit, att begreppet evighet utsätts för många slags misstolkningar eller förlöjliganden.
Gud är evig. Vad betyder det? Jag har skrivit:
"Vi har oerhört svårt att fatta evigheten och vad den innebär, därför att vi är så kraftigt bundna till vårt nuvarande tidsbegrepp. Vi är vana med dimensionerna längd, bredd och höjd/djup, där vi har möjligheter (åtminstone i princip) att fritt röra oss eller låta bli att röra oss (stå på stället). I tidsdimensionen (enligt Einstein vår fjärde dimension) har vi i denna vår materietillvaro inte denna möjlighet. Evighet råder i en tillvaro, där vi nödvändigtvis inte behöver röra oss på tidsaxeln. Vetenskapsmännen talar om drygt tio dimensioner, om vilka vi inte har någon konkret uppfattning. Gud själv är i en tillvaro, där han inte är tidsbegränsad, vilket framgår i Bibeln. Om han skulle vara av denna vår tillvaro, skulle han ju inte ha kunnat skapa sig själv. Bibeln talar mycket om en för oss osynlig värld med änglar och onda andemakter. Dessa kan vi inte förnimma med våra nuvarande sinnen."

Jag tror att den här gör sig bättre i Vetenskapsforumet...

Filosofi -> Vetenskap

/Moderator

Intressant diskussion. Jag har desvärre inte läst så mycket fysik för att kunna säga att jag har underlag för mina teorier. Dock så skulle jag vilja lägga en grund här som säger att man inte besitter mer kunskap för att man har studerat, och kanske även utvecklat egna, teorier.

Vad vi vet, så kanske det är väldigt möjligt med tidsfärder. Det är möjligt att det flera gånger, ändlöst med gånger t.om., har skett en ändring. Jag kan ha ändrat saker med min egen tillvaro eller existens otaliga gånger. Anledningen till att jag inte vet är för att jag har gjort det i framtiden.
I ett sådant scenario upplöses den ursprungliga framtiden eftersom förutsättningarna för den har ändrats. På så sätt lever vi för evigt i en form av reinkarnation. Det kanske också är en del utav människan att kunna ändra saker i tiden, nu när vi talade om att vi inte kan röra oss i 4d. Det kanske vi kan, men det yttrar sig annorlunda.

Motargumentet till detta skulle vara, som trådskaparen skrev, att jag lämnar ritningarna till en tidsmaskin till mig själv och på så sätt kommer arbetet inte från någonstans.
Det kommer från en möjlig framtid där jag utförde arbetet. Det låter helt ologiskt och avfärdas väldigt lätt eftersom det inte följer våra fysiska lagar. Men som jag tidigare sa att jag ville lägga som grund är att vi faktiskt inte vet någonting alls. De fysiska lagar som hindrar en sådan tidsfärd bygger på fundamentaliska idéer som upstått i ett försök att handskas med vår egen existens. Jag vill inte omkullkasta allt vad fysik heter, tvärt om. Men jag anser att för att verkligen komma ett steg närmare så måste vi sluta tänka i former om fysiskt möjligt.


Ett annat scenario är att tiden, så som vi definerat den, inte existerar alls. Som sagt tidigare från punkt A till punkt B. Det är fullt möjligt att vi hela tiden befinner oss på punkt AB. Du vet inte om din framtid, men du vet om din dåtid. Det gör att du befinner dig på punkt AB.

Eftersom du har "minne" (utrymme för diskussion) från att gå från A->AB, så är det logiskt att tänka att du också kommer att snart befinna dig på B. Detta är en förhastad slutsats så som jag ser det och inte alls så självklart.

Tja, det behöver inte vara så att man vet mer för att man är skolad inom ett ämne, men det är ganska sannolikt. För att gripa sig an frågor av denna karaktär krävs nog en ganska djup förståelse av den nu accepterade fysiken.

Det finns ett bekymmer med din idé om att inte tänka i termer av "fysiskt möjligt", och det är precis det problem som jag ser med din teori: den verkar inte vara falsifierbar. Din variant av tidsresor skulle leda till att vi aldrig kan uppleva tidsresorna som sådana, och ej heller kan se effekten av dem. På vilket sätt skiljer det sig då från tesen att tidsresor är omöjliga?

Ditt andra resonemang hänger jag inte riktigt med i, antagligen för att du kallar alla dina punkter för samma sak. Utveckla gärna.

Varför en djup förståelse av den nu accepterade fysiken är nödvändig för att diskutera detta ämnet förstår jag inte. Det kan vara så att jag blev lite för filosofisk, men vad jag menar är kort och gott att vi alla fumlar i mörkret och att en teori inte behöver komma från en akademiker för att tas på allvar och att för att komma närmare sanningen så kan man inte ta förgivet sådant som var meningen att använda som stöd för att kunna tänka vidare. Våra fysiska lagar är inte lagar på det sättet att det är statiska stommar som är orubbliga. Universum beter sig hur det vill, oberoende utav hur vi valt att se världen.

Vad jag försöker få fram är egentligen att man kan inte ta någonting för givet. Vi vet absolut ingenting om vårt universum och vi gör vilda chansningar som bygger på i princip ingenting. Det är här det övergår i filosofi, men det anser jag hör hemma överallt.

Skillnaden mellan min tes och att det är omöjligt med tidsresor ligger bakom det ögat ser. Och det är väl det vi egentligen frågar när vi lägger upp vetenskapliga problem; Hur fan funkar allt?



Ok, grejen med punkterna. Jag försökte (om än något flummigt kanske) säga att det är mycket möjligt att tiden står still. Att tiden inte finns. Energi förflyttas inte.

Du har ett minne av att du gått från A till B (i tidsrummet), just nu står du alltså på B och funderar.
Samtidigt så vill du tänka att du snart kommer att befinna dig på punkt C. Det finns inget som säger att så är fallet. Just nu kanske tiden står still och du har ett minne av att du börjat läsa detta, och du vet med dig att eftersom tiden går och du fortfarande läser så kommer du snart att ha läst färdigt. Det är någonting som kommer att ske i framtiden.
Jag menar att det är möjligt att du aldrig kommer att komma dit, du kommer vara kvar just här och inte kunna läsa mer eftersom inte tiden existerar.

Tanken som är i ditt huvud just nu är den enda tanken du har haft sedan evigheten började (hehe).


Självklart så kan du säga att när du läst klart detta att du visst kan bevisa att tiden existerar eftersom du började läsa, och är nu klar med att läsa. Men istället så har du alltid varit färdig med att läsa.

Måhända, men jag anser inte att det är en meningsfull hypotes. Betrakta följande:

Vi har idag ett tidsbegrepp där vi anser att tiden är en dimension. Denna teori stämmer väl överens med vad vi ser omkring oss, den ger oss t ex ett sätt att beskriva vad vi tänker på som tidsberoende fenomen. Termodynamikens andra huvudsats (entropin i ett slutet system är en växande funktion) kan man se som det som gör att vi har en tydlig riktning i tiden, den ser till att vi rör oss framåt i tiden.

Du föreslår att man kan förkasta denna beskrivning av tiden till förmån för en som säger att tiden inte existerar, och att det ögonblick som vi upplever som nuet i själva verket är det enda som finns. Det finns ingen dåtid eller framtid, och våra minnen har funnits hela tiden.

Din hypotes är inte falsifierbar. Man kan vrida och vända på den, men du kan hela tiden säga "men det ser bara ut som att det finns tid, i själva verket finns den inte". Det är alltså inte bara praktiskt omöjligt att motbevisa den, utan teoretiskt. Teoretiskt icke-falsifierbara hypoteser är ovetenskapliga, eftersom de inte tillför någon kunskap. Oavsett om din hypotes stämmer eller ej så finns det ingen anledning för oss att godta den, eftersom den inte leder till ökad förståelse av världen, och vi redan har en teori som kan beskriva allt som din hypotes kan beskriva, om inte mer.

Slutsatsen är alltså att din hypotes är meningslös, och därmed kan förkastas.



Jag vill även opponera mig mot ditt påstående "Vi vet absolut ingenting om vårt universum och vi gör vilda chansningar som bygger på i princip ingenting.". Vi gör kanske vilda chansningar ibland, men inom vetenskapen kollar vi alltid om våra hypoteser stämmer med våra observationer, och finner vi att de inte gör det så förkastas hypoteserna. På det viset når vi fram till kunskap som är meningsfull, eftersom den ger oss möjlighet att förutsäga resultaten av handlingar. Är det verkligen att veta absolut ingenting?

Det är klart att vi kan ifrågasätta själva existensen av kunskap, sanning, etc, i en oändligt nedåtgående spiral av teoretisk filosofi. Men det är en exercis i meningslöshet. Vad vi vill få ut av vetenskapen är förklaringar och förutsägelser, och det får vi också.

Vidare vill jag förklara mitt resonemang om att vara skolad lite bättre. Det jag menar är att man visserligen inte behöver vara forskare för att komma med en ny teori som ger oss ökad förståelse av världen, men det underlättar. Anledning till att den vedertagna vetenskapen är just vedertagen är för att den stämmer väl överens med vad vi kan observera i världen. Därför är det viktigt att man vet vad man gör när man vill vända upp och ned på den. Det går att göra; det har hänt tidigare i vetenskapens historia, men de allra flesta "banbrytande" teorier är felaktiga. Man kastar inte bort den teori man för närvarande har om inte en utmanande både kan förklara allt som den nuvarande förklarar och dessutom komma med någonting nytt (som dessutom stämmer).

Det finns en befriande egenskap vad gäller begreppet vetenskap - och det är att det inom sig rymmer ett antal konkurrerande paradigm. Fysiker har emellertid en tendens att tro att positivismen utgör det allenarådande. Så är inte fallet - varför påståenden om vad som är möjligt måste bedömmas utifrån vem som levererat dem. En fysiker utgår från naurlagar, juristen utifrån ett rättsligt perspektiv och poeten måhända utgår från sitt eget känslotillstånd. Inom sociologin talar man om att tillvaron är socialt konstruerad. Det vill säga att det är genom kommunikationen mellan tänkande människor som verkligheten upplevs (eller skapas).

Fysiker förefaller tro att deras utsagor är objektiva i någon slags absolut mening. Ur ett externt perspektiv är det snarare så att de är förutsägbara - ni rör er enligt ett bestämt system och när ni hävdar något vet man vilka premisser ni lutar era påståenden emot. Inget fel i det. Men förnumstiga uttalanden om vad som utgör kriterierna för vetenskpligt accepterad kunskap blir aningen komiska när de kommer från positivistiska fundamentalister. Vi har kommit längre än så när det gäller att förstå och kritiskt granska vetandet.

Ett förslag till fysikerna är att ni tar och gör en vetenskapsteoretisk tidsresa framåt och in i 2000-talet. :-)