Hur stor risk har en välutbildad inom psykologi att gå in i väggen?

Om jag vore utbildad inom psykologi, hur stor risk är det att jag
hamnar fel i livet och känner mig sönderbruten psykiskt?
Har jag de rätta verktygen att både hjälpa andra
men även mig själv lättare jämfört med de som knappt har nån kunskap i området??

Ingen annan kan ha läst så mycket psykologi som jag och jag tror att få kan vara så olyckliga med ångest som jag.

Jag tror inte att kunskapen är absolut för att vara i balans.

Det är så, ni kan brytas ner, dels för allt negativt ni får höra
i ert jobb men än om ni har verktygen orkar ni inte använda
dom mot er själva för att helt enkelt hjälpa er själva upp.

Det är fullt möjligt.

Jag känner två psykologer och båda är för tillfället deppiga. Den ena är ny och den andre etablerad och ordförande i en psykologorganisation.

Man träffar patienter som är deppiga och drar ned en till deras nivå med sin negativa attityd och sina tragiska livsöden.

Samtidigt kan man inte låta bli att överanalysera sig själv och det leder bara till mer deppighet. För att sluta deppa måste man fokusera på yttre saker men det är svårt när man är tränad att se de inre problemen.

Sen kan alla människor bli deppiga och psykologer är inget undantag.

Enligt mig så skrapar man bara lite på ytan med en sån utbildning.

Att vara expert på vapen måste inte innebära att man är en bra skytt.

Jag är psyksjuköterska sen 11år, fick en förlossningsdepression 09, vårdad på sjukhus 10d 2014 då jag stress-kollapsade helt. Känner både en överläkare (psykiater) med bipolär sjukdom, och en med psykossjukdom. Jätteduktiga. En psykolog jag känner har ångestproblem. Klart det är lättare med kunskap och insikt i mediciner och vård men vårt lidande är nog inte mindre än någon annans när det sätter igång.

Ja det kan inte vara lätt i längden att jobba som "soptunna" åt andras problem, psykologer går väl själva till psykolog för mental avlastning?

De flesta av oss gör inte det när vi väl är färdigutbildade, men det är klart att vissa gör det.
Som psykolog har du oftast genomgått egenterapi under utbildningen, men det finns inget krav på att göra det som färdigleggad. Jag gör det inte, och jag skulle gissa att mina kollegor inte gör det oftare än andra (snarare kanske mer sällan).

Jag skulle gissa (har absolut ingen forskning att basera detta på) att vi psykologer mår ungefär som andra med liknande social trygghet runt sig, men att vi kanske mår bättre än genomsnittet av befolkningen men att det snarare handlar om att vi i stort är en relativt homogen grupp gällande inkomstnivå, social trygghet och så vidare.

Det faktum att jag är psykolog tycker jag visserligen har hjälpt mig att lättare identifiera fallgropar och få lite lättare att hantera relationer och kriser runtikring mig, men självklart är det inget vaccin mot att må dåligt - det är snarare helt orimligt att vi skulle kunna skydda oss mot det. Möjligen är vi kanske snabbare på att identifiera problemet och söka den stöttning vi behöver.

Hur undviker man som psykolog att "dras ner" av patienters negativa attityder och problem etc i längden, är det någon slags mental träning man får lära sig under programmet? Tror de flesta kan relatera till hur det känns efter en timme i telefon med en extremt negativ, "gnällig" person.

Har läst att psykiatriker har hög självmordsrisk. Spekulerar - kan det vara pga att psykiatriker innerst inne vet att de inte botar någon med psykofarmaka (de symtomlindrar i bästa fall, med en massa biverkningar på köpet), medan psykologer har verktyg för att faktiskt bota patienten (mha bevisat effektiv KBT t ex)?

Om man ser till psykologer så är det ett av yrkena där man löper störst risk att gå in i väggen, speciellt de första åren som yrkesverksam. Så den kunskapen hjälper inte allt för mycket, sen är psykologprogrammet ett av programmen med högst intagningspoäng så det är många "duktiga" människor som verkligen ger 110% som utbildar sig just till psykolog, och då är det klart att det tar stopp till slut om man inte lär sig arbeta i en mer human takt.

Sen är det lite som att "skomakarens barn har de sämsta skorna", även om man har verktygen använder man dem inte nödvändigtvis på sig själv.

Två saker som jag uppfattat vara det första man frågar om i terapi och försöker få bukt med när man behandlar depressioner är mat och sömn. Och hur många som är utbildade inom psykologi lär inte slarva med det?

Så svaret på frågan... om du applicerar din kunskap på dig själv och ditt liv (utan att älta) tror jag att du har en betydligt mindre sårbarhet för depressioner och psykisk ohälsa än någon som inte gör det. Många som är belästa inom psykologi gör dock inte det av olika anledningar.

Går att undra hur länge den här risken ens håller i sig, om det är ett lika stort problem som att ändå "bli likgiltig"?

Har man varit årtal inom yrket, lyssnat på problem dag in och ut, kan det nog bli att man inte längre blir lika "berörd" av alla mänskliga öden, förutom när det kommer in speciella/extrema fall.

Och då kanske man kan gå in i väggen på ett helt annat sätt, som inte har att göra med att det varit för mycket "medlidande/empati" med andra men tvärtom, känslan av att något saknas.

Ja det tror jag absolut. Föreställ dig att sitta och lyssna på trasiga människors problem 5 dagar i veckan för att senare börja projicera på stackarna för att man valde fel yrke från första början och senare dras ner pga av skuldkänslor om nu inte psykologen är psykopatisk.