Citat:
Ursprungligen postat av
Locifer
Jag erkänner att jag provoceras av damfotboll. Exakt varför vet jag inte eftersom jag inte provoceras av några andra damidrottare. Jag tror att det beror på följande logiska motsägelse.
Å ena sidan jämför de sig gärna med herrfotboll när det kommer till pengar, medieutrymme osv. Men å andra sidan så vill de inte gärna jämföra sig när det gäller själva utövandet. Då är det en egen idrott som ska bedömas på egna meriter.
Det är just det. De kämpar hårt och de får ganska lite uppskattning och ekonomisk vinning för det. _Jämfört med herrfotboll_.
Men om nu damfotboll bör bedömas som en egen idrott och inte jämföras med herrfotboll. Då kan man lika gärna jämföra med herrlandslaget i volleyboll eller landhockey. De får nästan ingen mediebevakning och tjänar väl knappt inget på sina idrotter. De tränar säkert minst lika hårt och offrar lika mycket.
Problemet när man håller på med idrott är att pengarna måste komma från människor som är intresserade av det de håller på med. Det finns inget egenvärde i idrott. Man kan inte betala för svettdroppar eller träningstimmar.
Så, hur många genuint intresserade som är villiga att betala för att se damfotboll? Vilket publiksnitt har damallsvenskan? Var ska pengarna komma ifrån?
Nu får damfotbollen ohyggligt utrymme i sportsändningar för att på så sätt försöka skapa ett intresse kring laget och sporten. Men VEM har valt ut just damfotboll? Varför promota just dem och inte nåt annat damlag, typ innebandy? Ja jag vet svaret, det är för att herrfotboll är så stark. Men då är vi där igen och jämför.
Svensk damfotboll har fastnat i en föråldrad ideologi som kallas feminism. Media lyfter fram fotbollstjejerna bara för deras kön, inte prestationer. Sedan gnälls det på patriarkatet och mansdominansen så fort det inte går bra. Problemet blir att motivera denna kritik när de flesta övriga länder utvecklar sin damfotboll och passerar Sverige. Är det fortfarande de svenska gubbarnas fel att tjejer i andra länder lirar bättre?
