Tredje gången LSD - En resa inåt (lång rapport)

Kön: Man, 22 år
Substans: LSD
Dos: 250-300 ug
Tidigare erfarenheter: Alkohol, marijuana, lustgas, LSD.
Deltagare: Jag och trippvakt/vägledare Oscar


Det finns inom oss alla ett behov. Ett behov som inte bara identifierar oss som individer, utan som
den art vi tillhör. Ett behov som särskiljer oss från alla andra arter som vi samexisterar med på denna planet och som gjort oss, på gott och på ont, till den dominerande livsformen på vår jord. När de första individerna utvandrade från vår vagga i Afrika, när de första seglarna avslöjade vårt hems sanna skepnad och när de första kosmonauterna tog det första steget ut i den sista frontlinjen gjorde de det som var otroligt riskfyllt och farligt inte för att det var lätt, utan för att det var svårt, och utan garantier för att de ens skulle kunna överleva sina resor.

Vi har en otrolig förmåga att kunna se bortom det vi för tillfället upptar oss med, och med denna förmåga följer vårt behov att utforska. Att se ett berg inte som ett oövervinneligt hinder utan som en utmaning att övervinna. En ocean inte som en gränslinje för vår kunskap utan som en prövning att överlista. Rymden inte som oändlig tomhet utan som en källa till allt ljus, och som vi förhoppningsvis någon gång kommer ha möjligheten med vårt kombinerade vetande att utforska.

Det är detta behov som har triggat min vilja att utforska inte bara det yttre utan även det inre. Jag är en naturvetenskaplig person i grunden och tycker att LSD har hjälpt mig att se och framför allt förstå världen på ett helt annat sätt, att kunna se den stora bilden och hur alla delar i den relaterar till hela bilden och sig själva. Dock har mina föregående sessioner med denna substans nästintill enbart fokuserat på det yttre, det konkreta, mätbara och objektiva, därför bestämde jag mig för att denna gång fokusera på det inre, det subjektiva, det som ingen annan utom jag själv kan uppleva. Ty det är genom det inre som vi i våra huvuden formar det yttre. Detta är min tredje resa med LSD, en resa vars syfte jag ville skulle vara att komma närmare mig själv, att stirra mig själv rakt in i själen och dra fram de inre demonerna. Och en sådan resa blev det.


Jag finner mig återigen sittandes bakom ratten på väg till Oscar. Med Aviciis senaste låt, Waiting For Love på onyttigt hög volym sjunger jag med i texten och avverkar för snabbt de sex milen mellan våra respektive hem. Jag kommer idag att trippa själv och Oscar skall endast vara med som sällskap då han haft en ensamtripp en vecka tidigare.

“Sätt på det nu”, säger en gladlynt Oscar till mig och med två musklick startar jag Cities Skylines på hans dator. Vi har båda snöat oss in på detta spel, jag kanske lite mer än honom då jag älskar att skapa något och se det fungera. Vi spenderar en stund med att försöka rädda upp en stad som vi tidigare byggt utan erforderliga resultat och bestämmer oss därför att helt enkelt börja om.

“Jag droppar lappen nu och sen ska jag bygga den fraktalaste staden någonsin”, säger jag glatt och lägger lappen på tungan.

“Fast först ska vi ju ut på en promenad”, tillägger jag.

“Ajemän”, svarar Oscar.

Efter diverse förberedelser ger vi oss ut i den skog som gränsar till Oscars hem. Med en bärbar högtalare i handen går jag och så fort vi kommit bort från den omedelbara civilisationen sätter jag på min tripplista. Jag har börjat den med lugna bra låtar som jag vanligtvis lyssnar på (exempelvis Africa med Toto), för att sedan övergå till Avicii följt av Kygo och sedan Shpongle. Shpongle-låtarna upptar ca 70% av listan då de är favoritvalet när man peakar.

Vi går en stund och jag känner de första effekterna komma rätt så snabbt. För varje steg vi tar in i skogen upplever jag världen i allt högre definition. Alla färger blir mer livfulla, pulserande, färgade och de fraktala mönstrens börjar dyka upp i allt. Första effekterna av ett LSD-rus har alltid en totalt avslappnade och lättande effekt på mig, jag bara är i stunden och vandrar jämte Oscar på en stig, helt ovetandes om vart han ska föra mig.

Efter att ha hämtat vatten på en offentlig toalett sätter vi oss ner under ett träd bredvid ett tjärn. Det har blivit en tradition för mig nu, att sitta vid vatten när jag inväntar effekterna av detta rus. Det är så otroligt avslappnande, livfullt och vackert att jag kunnat uppta hela denna text med att enbart beskriva de få minuter vi tillbringade sittandes under trädet, begrundandes alltets hänförande anlete. Tiden börjar flyta i en minskad hastighet, sekunder känns som minuter och medan The Days med Avicii spelas hade jag kunnat uppleva en hel dag. Alla intryck är så enormt förstärkta att man helt enkelt inte kan uppleva dem om man försöker få tiden att gå “vanligt”. Det är som att ju långsammare jag upplever tiden, ju mer förnimmelser kan jag processera i mitt medvetande.

Vi sitter under träden en stund till varefter Oscar bestämmer att det är dags att gå. Jag hade kunnat tillbringa resten av mitt liv här känns det som, men det är dags att gå vidare, både fysiskt och psykiskt.

Vi går nu på en gångväg allt djupare in i skogen. Jag börjar närma mig stadiet där jag inte längre kan uppfatta hur lång tid som förflyter mellan mina fotsteg. Känslan av universell samhörighet är allt större. I Could Be The One - Instrumental Mix med Avicii börjar spela och jag börjar känna en allt starkare eufori inom mig. Jag kan inte längre styra mina armar, de rör sig fritt till den allt vackrare musik som likt en kanot på inte allt för stilla vatten vaggar mig i sin takt. Jag ser att när Oscar rör sina armar i takt till musiken några fotsteg framför mig så skapas spår i luften efter dem. Jag tittar på mina händer och gör detsamma vilket resulterar i en ännu större fascination över mitt nuvarande state of mind.

“-Kolla, det är en sån där cool svamp!”, säger Oscar och pekar på en trädsvamp. Han går fram till den och bryter av en bit.

“De här är så sjukt coola när man trippar, kolla!”, säger han och jag sätter mig på huk och begrundar underverket. Svampen är fylld av tuber, som på ett organiserat kaotiskt sätt får den att se obeskrivligt fascinerande ut. Varje tub andas, de är fulla av liv och jag blir nästan gråtfärdig av den oändliga skönheten. Jag hör även att Levels med Avicii spelar i högtalarna och får en sådan makalös känsla av eufori att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

“Detta måste vara den bästa låten som någonsin spelats!” säger jag väldigt exalterat.

“Det kan man diskutera” säger Oscar.

Jag försöker gå vidare men klarar inte av det. Musiken är så kolossalt praktfull, storslagen, ståtlig att jag kunnat använda varje synonym till vacker och aldrig kunnat förmedla den känsla jag upplevde. Jag sätter mig ner och kan inte göra annat än att stirra rakt ut i skogen. Allt börjar flyta ihop och bilda kalejdoskopiska effekter. Jag är här men ändå inte. Mitt psyke upplever den starkaste känsla av lycka någonsin. Efter en tidsrymd går vi vidare.

Vi kommer till en öppen plats med högt gräs och några stenar.

“Vi måste sätta oss här!”, utbrister jag.

“Visst”, säger Oscar och vi sätter kursen mot stenarna. Jag sätter mig uppe på en och Oscar sätter sig bredvid. En känsla av allomfattande trankilitet sprider sig inom mig och jag känner att det är dags att påbörja min resa inåt. Medan jag röker en cigarett stänger jag ögonen och låter allt bara komma. Jag börjar se fraktala former som väldigt snabbt blir invecklade mönster spelas upp under ögonlocken. Mitt ansikte är riktat rakt mot solen. Plötsligt börjar mönstren bli annorlunda. Från att ha varit runda, mjuka, ljusa blir de vassa, svart-röda mönster som känns aningen hotfulla. Jag har i tidigare trippar skymtat dessa men de har aldrig kommit upp till ytan på detta sätt. Istället för att försöka mota bort dem börjar jag att analysera dem. Varför kommer de upp? Är detta min sanna utstrålning? Är jag en ond person?

“Titta, jag har gjort upp en eld”, säger Oscar och jag öppnar ögonen för att se att han antänt några torra kvistar med min tändare.

“Waah”, svarar jag, ett utryck som jag hädanefter tydligen besvarade nästan allt med.

Jag tittar på Oscar för att se att det på han ansikte bildats ett fraktalt mönster. Allt är så symmetriskt. Hans pupiller oscillerar i förhållande till varandra. Jag tittar tillbaka ut mot träden och ser att allt börjar smälta ihop. Ser jag ett träd kopieras det och ersätter alla andra träd i mitt synfält.

“Vi måste gå nu”, säger Oscar. “Vi har bråttom”.

Rädslan kryper upp inom mig men försvinner i samma sekund. Han skojar givetvis. Eller? Är det någon efter oss? Vart är vi ens?

Vi börjar gå till en mörkare del av skogen. Jag känner att rädslan övergår till en sorts äventyrslust när vi kommer till en bäck. Vatten har alltid en lugnande verkan på mig, och trots att skogen är lika mörk som mörka skogen i Harry Potter-filmerna känner jag mig väldigt tillfreds med allt.

“Vi ska över här”, säger Oscar och balanserar över en stock. Jag ser honom korsa den fallna trädstammen och förundras över hur han kan klara att göra något sådant. Det skulle jag aldrig klara. Eller? Jag sätter ena foten uppe och går sedan över stocken utan problem.

“Waah”.

Jag sätter mig ner på en annan fallen stam. Det är nu saker börjar skeva och härifrån har jag absolut ingen uppfattning om tid. Oscar tittar på mig och säger “Spinning, spinning, spinning”, till texten av någon Shponglelåt som spelar. Ena stunden är han framför mig för att sedan vara på andra sidan bäcken, kastandes en stor stock i vattnet. Jag uppfattar honom allt mindre och börjar snöa in mig i alla mönster. Marken rör sig, och jag märker att mina ögon är öppna. Hallucinationerna blir allt kraftigare och jag kan inte göra annat än att sitta på det en gång så ståtliga trädet och se allt andas, skiftar färg och lever. Jag börjar glömma vem jag är, men så fort jag försöker tänka ut det inser jag att syftet med denna resa är att just göra det. Att lämna det världsliga bakom. Jag blundar.


Vem är jag?

Vem är jag?

Vem är jag?

Jag öppnar ögonen. Det enda jag ser är en blank glasbit, en konstig plastkub och en massa träd. Allt smälter och återuppstår gång på gång.

Vem är jag?

I denna stund känner jag ingenting. Ingen lycka. Ingen sorg. Ingen glädje. Ingen rädsla. Jag är. Jag är alltid såhär. Känslokall. Varför är jag alltid såhär? Allt utgår från mig. Jag är den mest introverta person jag känner. Vem bryr sig om vem jag är? De människor jag under mitt relativt korta liv har skadat? Varför har jag gjort de valen jag gjort? Vad har jag tillfört för mervärde till denna värld och människorna i den?

Jag måste ha svar på mina frågor. Men i samma tidsenhet inser jag att jag redan har alla svar. Jag har bara inte velat se dem. De ofattbara ansträngningar jag under mitt liv gjort för att dölja mitt sanna jag från omvärlden har gjort mig till det jag jag nu är. Alla mina problem bottnar i min egen oförmåga att inse ohållbarheten i mitt destruktiva beteende som inte bara skadat mig själv utan många andra människor. Att vinna på att stjälpa andra är inte att vinna. Varför kan jag inte visa mig som jag är för världen? Är det dess normer som ska få styra över hur jag ska kunna vara som person? Vem jag ska gilla, vem jag ska älska? Hur ska det kunna ske när jag inte ens själv kan styra över det? Jag har bränt många chanser att “deeptalka”, att tala om djupa saker med nära personer på grund av detta. Att kunna få någon annans reflektion över sig själv är tusentals gånger bättre än att med sitt eget synsätt reflektera över sina problem. Problem. Vilka problem?
Jag inser att jag hela tiden skapat problem genom blotta tanken på att ett problem behöver lösas. Detta har gjort att jag inte kunnat öppna upp mig för omvärlden, för mina medmänniskor och nära vänner, vilket i sin tur ytterligare förstärkt effekten av de uppkomna problemen. För vänner har jag haft. Men endast få har vetat om min sanna läggning. Och de som vetat det hann jag nästan aldrig samtala med då jag hela tiden begravde mig i annat för att låta känslorna stanna djupt inom mig. Jag har aldrig visat någon medkänsla.

Jag känner mig så otroligt ensam. Medkänsla. Ett derivat av kärlek. Inte för att jag inte upplevt kärlek i mitt liv, men jag har aldrig låtit känslan blomma. Jag saknar därmed medkänsla för mina medmänniskor. Jag är så enormt ledsen för alla jag skadat, för alla jag svikit, för alla chanser att umgås med riktigt nära personer jag missat pga min oförmåga att processera känslor.

Det är dags att gå vidare. Allt som har hänt har hänt och kan inte påverkas. Det viktigaste är hur jag gör nu. Mitt forna liv är ett avslutat kapitel. Det är dags att se framåt och lämna mitt gamla jag här. Inte för en ytlig förändring, utan för en inre. Att inse vem jag är, och låta omvärlden göra det.


Jag hör Oscar kasta en pinne. Utan en susning om hur länge jag varit frånvarande blir jag genast på bättre humör. Tankarna jag låtit gå runt i huvudet har tagit en stor del kraft från mig.

“Vi måste vidare”, säger han.

Utan att tveka följer jag efter honom över en stam över vattnet. Jag är fortfarande väldigt trippad, vilket märks när Oscar drar fram en “mindfuck”-text i sin mobil som han vill att jag ska läsa, och jag bara stirrar på de flytande bokstäverna som formar de komplicerade mönster vi kallar ord, som i sin tur bildar meningar, som i sin tur bildar en text. Allt är fraktalt.

Vi kommer till en klippa där vi sätter oss. Jag tar en sten och börjar rita fraktala mönster i stenen, vilket känns väldigt befriande. Medan jag ritar kan jag smått börja reflektera över alla tankar jag haft förra tidsrymden. Jag har nu bott här i ett år. Ett år sen jag lämnade i princip alla jag kände bakom och såg framemot en nystart i livet. Och en nystart fick jag. Jag hade nog inte kunnat hoppats på ett bättre år än det jag har upplevt. Så otroliga människor jag mött, saker jag upplevt och vänner jag har fått. Jag känner en oändlig tacksamhet över att jag kom hit.

Efter en stund börjar vi gå hemåt mot Oscar. Ruset har i nu avtagit till den mån att jag kan föra en någorlunda konversation med honom. När han frågar om mitt rus finner jag det dock omöjligt att svara. Jag kan helt enkelt inte i detta stadium formulera mig till den grad att det jag subjektivt upplevt blir objektivt komprehensivt. Vi diskuterar diverse filosofiska saker, vilket jag märker inte är lika lätt då båda inte är påverkade av LSD.

“Nu ska du bygga en fraktal stad!”, säger Oscar och jag sätter mig vi hans dator. Att fokusera på spelet verkar till en början omöjligt då allt flyter och andas, men att bygga staden känns väldigt skönt. Att se något man själv byggt, om än digitalt, utvecklas är så fängslande och tillfredställande.

På något sätt känns det som att Oscar redan vet allt. Jag kan se det i hans ögon. Att titta någon i ögonen på syra är som att stirra personen i fråga ner i själen. Det finns inga hemligheter. Alla profana ting känns så långt bort. Vad ska man med sånt till? Det känns som att Oscar redan insett min läggning och accepterat den.

“Aha, min syster kommer snart så det blir middag här”, säger Oscar.

Jag blir aningen skraj då jag fortfarande är utanför det värdsliga planet. Försöker dock sansa mig och intalar mig själv att detta kommer gå bra och middagen flyter på utan incidenter. Jag går helt på autopilot. Det känns som att mitt jag fortfarande är på det sakrala planet medan min kropp befinner i den fysiska konkreta världen. En otrolig känsla där jag tror att jag är inne i någon annans kropp, någon annan styr alla handlingar, konversationer och rörelser. Jag kan bara titta på medan jag äter upp maten och sedan går tillbaka till Oscars rum.

Jag är nu väldigt trött och lägger mig på soffan medan vi somnar till filmen Life of Pi.


Denna tripp var helt annorlunda jämför med mina förra resor. Den kändes mycket djupare då jag i vetskapen om att Oscar var nykter mycket mer kunde släppa taget om allt och bara låta allt hända. Jag måste i denna rapport få med att LSD helt ändrat min syn på psykedeliska droger. Min erfarenhet är att det har hjälpt mig något enormt med att inse och ta itu med mina inre demoner, att öppna upp mig som person och inte ha en alltför inskränkt attityd gentemot allt.

Jag tror att om man på något sätt kunde kontrollera reaktionen man får vid intag av denna substans skulle kunna bota majoriteten av alla depressioner och andra psykiska åkommor som allt fler idag tyvärr tycks lida av. Bara att låta en människa inse skönheten i alltet, att kunna stanna upp från sitt liv och kunna överblicka det från ett annat perspektiv, inse och erkänna för sig själv vad man gör som orsakar problemen, tror jag skulle ha en väldigt positiv effekt inte bara för de enskilda individerna utan för hela samhället. Hade jag testat LSD tidigare i mitt liv kan jag nästan svära på att jag inte skulle behövt utstå de prövningar jag gjort.

Vår värld är full av saker att leva för, det gäller bara att öppna ögonen.

Riktigt tagande text och man flyter verkligen med, blev även lite känslosamt när man läser!

Ja, fint skrivet tack för att du delade. Hur har tiden efter varit?

Väldigt djup och helt otroligt skrivet, du har talang för tripp/rusrapports beskrivning.

Jag tror att just denna gång blev annorlunda för att du tog LSD ensam, ingen annan tog det som du var med.

10/10 fler rapporter från dig tack dawg