Att inte ha det andra har

Det är en känsla jag haft länge och den beror väl på... Att jag inte haft det andra har. Kan ta ett exempel. Jag delade lägenhet med en kompis som hade kabel-TV hemma. Vi hade inte kabel-TV i lägenheten där vi bodde då och jag hade det inte heller som barn. Så när jag väl fick kabel-TV så var det speciellt. Nu hade jag det andra har men samtidigt kändes det lite fel... Som om jag inte ska ha det. Var även så när jag var barn och det gällde t.ex. möbler. Mina föräldrar gick mycket på marknader och auktioner, så vi hade alltid gamla och t.o.m. antika möbler. Detta kan kanske verka fint men... Vi ville hellre ha det andra har som t.ex. nya möbler från Ikea. Även det att jag aldrig åkt på en charterresa... I varje aldrig vanlig solcharter. Också att jag inte fick göra vissa saker som barn som andra fick. Skälet till detta var säkert bra men jag tvingades hitta på historier som förklarade det. Såg aldrig något fel att göra det då det kändes viktigt att höra till och att allt verkade normalt. Det var inget fel heller såklart... Sen att jag hade second hand-kläder som barn. Mina föräldrar var väl inte rika direkt men inte så fattiga. Detta var också långt innan second hand blev populärt. Så jag hittade väl också på någon förklaring till det. Men även det har kanske gett något komplex och känslan av att inte ha det andra har. För det är mest en känsla... Att andra har något jag inte har, något jag aldrig kommer att få och kanske inte ens ska ha. Det är också detta att konstant tvingats "ljuga" eller förställa sig till viss del. Eller åtminstone skruva sanningen så att jag verkar som...alla andra tror jag. Ser man på mitt vuxna liv, så vad har jag haft för sorts liv? Ett liv där tillvaron alltid känts temporär eller i varje fall inte helt riktig. Hur får man det andra har egentligen? Det är svårt att beskriva men undrar om någon känner igen sig i lite av detta?

Sen hade jag även velat ha ett hem eller åtminstone en plats där jag känner mig hemma. När jag var barn hade jag i för sig det, men inte senare. På de platser jag bott har jag alltid känt eller vetat att det kommer att vara tillfälligt, och därför inte sett något skäl att rota mig. Där jag bor nu känns också temporärt eller åtminstone känns det inte som ett riktigt hem. Det är inte bara p.g.a. problem jag fått i samband med mitt nuvarande boende, men det kändes till viss del så från början. Denna känsla är dock inte enbart dålig, utan den medför att vilken plats som helst kan bli mitt "hem". Inte så att det är ett riktigt hem men lika mycket som någon annanstans. Möjligt är att alla känner så här? Jag vet inte men jag ser alla ställen där jag bott som falska på något sätt. Åtminstone så är ingen av dem mitt riktiga hem...

Jag tror jag känner igen det, men för mig går det i perioder. En sak kan vara att jag har svårt att välja det jag verkligen vill, jag väljer istället näst bästa eller nästnäst bästa. Även när möjligheten finns.
Kan vara sådana enkla saker som att köpa kläder, speciellt mer personliga kläder som "finkläder", strumpor och t-shirts är inga problem.

Samma med saker som sätter sin prägel på hemmet.
Jag blir stressad och liksom viker av till ett alternativ som inte riktigt känns som jag.
vet inte om det är något liknande du beskriver.

Samma med jobb, har en utbildning som jag faktiskt gärna också ville gå, men jobbar nu inte riktigt med det, utan lite vid sidan av inriktningen. Känns lugnare, som att jag inte riskerar att misslyckas med det jag egentligen faktiskt vill, utan "har kvar" det ,på något sätt.

Det är irriterande, men när jag kommer på mig själv så försöker jag bryta lite mot det här beteendet (inte jobb för tillfället, men med mindre saker)
Min teori är att det beror på någon osäkerhet från barndomen i mitt fall. Jag skyddar mig lite från omgivningens dömande och kritik genom att ha en sida utåt som jag vet inte representerar mig.

Det jag har märkt med mig själv igenom åren är inte att jag blir avundsjuk(vilket är den vanligaste teorin men oftast bs) men när någon tror de har något "de kan hålla över mig" och försöker rubba in det i ansiktet på mig som om jag skulle på fullaste allvar känna någon slags underläge dumma naiva "narcissist"..

Någon som förstod mig?.. det är ok om ingen gjorde

Ok... Så är det inte helt för mig. När det gäller kläder så kan jag mycket väl köpa något som är bra om det inte är för dyrt. När det gäller strumpor, t-shirts, kalsonger så köper jag det billigaste. Det är ändå inte viktigt... Har haft "finkläder" men det var väl kostym och rock jag fick av någon. När det gäller personlig stil så har jag inte någon direkt. Gillar vissa färger oftast svart men även mörkblått. Brukar ha jeans och svart t-shirt om det kan ses som en stil.


Inte helt... Har knappt dekorerat. Har saker i min lägenhet som sätter en aning personlig prägel i form av t.ex. tavlor men endast en av dem har jag valt. De andra har jag fått så jag bryr mig inte om motiven... Har köpt saker som t.ex. billiga asiatiska prydnadssaker och ett svärd jag hängt upp. Det enda som egentligen anknyter till mig är väl svärdet, och det var nog den första saken jag "utsmyckade" hemmet med. P.g.a. problem jag har som jag inte vill gå in på, har dock en del saker fördärvats. Skiter därför helt i att sätta någon prägel alls på "hemmet" numera. Alla möbler jag har här har jag fått och ett bord är t.o.m. "stulet". Så jag äger väl dessa saker men hade inte saknat dem nämnvärt om de kastats ut eller gått förlorade i t.ex. en eldsvåda.

Folk som besökt mig har dock fått olika intryck av mitt "hem". En kille tyckte att det var ombonat och trevligt och ingav samma känsla av mysighet som min personlighet. En annan tyckte dock det var en obehaglig plats och vill inte ens komma hit igen efter endast ett besök. Kan bero på att han kände av vissa grannars kraftigt fientliga inställning till mig... Redan när jag flyttade in här fick flera jag kände intrycket att det är en dålig plats. Jag kände mig inte heller välkommen direkt...


Själv råkade jag av slump hamna på det nästbästa alternativet när jag påbörjade mina studier. Det gjorde kanske att det kändes lite bättre när jag misslyckades.


Ok, det kan jag känna igen lite. Så tror jag faktiskt det är (till viss del) för alla. Jung kallade det för persona (mask). Det är hur man framställer sig och det fungerar som ett skydd eller en sköld mot världen. Man vill ju inte dömas för hur egentligen man är, så då är det bättre att dömas för något annat. Det blir som en buffer mellan en själv och den yttre verkligen... Det gör också att all ens interaktion blir lite falsk men det är priset man får betala för denna trygghet. Alternativet är att någon kan komma åt en och man förnedras. Alla är så här till viss del, så det är inget ovanligt.

Jo, folk som skryter och vill visa upp något. Speciellt när det gäller saker jag inte har eller kan få... Tänker också bara "idiot" då men blir inte avundsjuk. Är själv nöjd med väldigt lite faktiskt.

Har kommit på nu att min uppväxt inte var helt normal. Jag visste inte helt hur man skulle bete sig som barn. Detta märktes t.ex. när jag började i skolan. Jag har trott det har med gener att göra eller att jag är annorlunda men kanske inte... Min mamma var alltför hjälpsam vilket gav mig problem i skolan. Det ger mig problem än idag då jag inte ens pallar diska, städa, tvätta som jag "ska". Utöver det var min uppväxt också konstig... Trodde lite att känslan av att stå utanför delvis berodde på att jag har utländskt påbrå men kanske inte endast. Vi åkte som jag nämnde aldrig på normala charterresor. Vi åkte t.ex. till Tyskland med bil ibland. Vi bodde då huvudsakligen på vandrarhem ibland men det var inte helt som en vanlig semester. Sen bilade vi genom hela Sverige med husvagn ett par gånger. Inget onormalt och jag gillade detta... Den enda gången jag flög som barn, var när vi var i Paris. Det var delvis en vanlig semester men mina föräldrar skulle hela tiden gå i trista (för oss) affärer och på marknader. Långt senare åkte vi i en alltför liten husvagn genom hela Europa. Detta ogillade jag inte direkt men det var inte heller som en normal semester som alla andra åker på.

Så detta och en del av det som jag skrev i huvudinlägget kan nog delvis ligga bakom att jag känt (eller känner) mig något annorlunda, och denna känsla av att inte ha vad andra har. Fast redan som 4-åring hamnade jag på en förskola för "utagerande barn". Har minnen av att det berodde på en incident orsakad av att jag vaknade på sjukhuset när min mamma inte var där. Jag var inte särskilt "annorlunda" och förklaringen jag fick var det som hänt, att jag var för knuten till min mamma och behövde komma ifrån henne. Min mamma sa även att det var för att min lillebror skulle få tid för sig själv. Hur som helst, så hämtades jag med färdtjänst till denna skola varje dag precis som jag var sjuk. Det var jag såklart inte.... Den var också som en vanlig förskola och de flesta barnen var (enligt mig) normala. Alla var det dock inte och det inträffade en incident på den skolan som inte var bra. Det var en sådan sak jag inte kunde berätta för någon. Så jag tvingades redan som 4-åring börja bära på hemligheter.

Skriver detta för att försöka beskriva en känsla som kommit över mig. Att min barndom kanske inte var helt normal och att en del problem (till viss del psykiska) kanske delvis beror på detta. Sen också vissa släktsaker och förakt mellan släktingar... Min mormor var min favorit som jag i det närmaste avgudade. Hon lärde mig saker när jag var barn som gällde artighet m.m. Detta har jag nog nytta av än idag då jag är oerhört artig. Fast precis som med allt annat kan det också ha gett komplex... Vad är rätt och hur ska man bete sig? Hon beundrade mig dock och var mycket stolt över mig. Bodde hos henne ett tag i utlandet och fick reda på att hon skrivit i sin dagbok "detta underliga barn" om mig. Hon berättade om att jag som litet barn hållit tal vid bordet på julafton det året min farmor gick bort. Hur imponerad hon blev av talet och dess innehåll (som jag själv kom på). Detta minns jag inte själv... Utöver det så har jag mycket bra minne och mina minnen börjar vid redan 1 års ålder. Detta har jag verifierat med min far, då jag beskrev det första jag minns.

Så denna känsla av att (till viss del) inte höra till, inte ha det andra har, att inte ha ett hem kan kanske till viss del bero på min uppväxt. Jag var också lite mobbad i skolan... Nu skriver jag "lite" men jag var den person med flest öknamn på hela skolan. Detta var dock mest på låg- och mellanstadiet och det var äldre barn som gav mig dem. De i min egen klass var tack och lov lojala. Att jag blev mobbad berodde dock delvis på mitt beteende. Jag fattade inte att man inte skulle säga vissa saker och spelade upp scenarier för andra barn. Saker som var ganska pinsamma men jag kände inte så (vilket kanske var felet). Detta blir för långt men... Min första fröken på lågstadiet var sjuk och ingen gillade henne egentligen. Hon örfilade och drog oss i håret och borde absolut inte ha varit lärare... Den lärarinna vi fick på mellanstadiet tyckte dock alla om. Fast hon var på sätt och vis värre... Trots hon verkade supertrevlig så förnedrade hon mig inför hela klassen. Senare så körde hela tiden ut mig p.g.a. något jag gjort. Minns idag inte vad detta var utan bara att jag ofta stod utanför klassrummet och väntade. Så behandlade hon mig, trots hon sagt till mina föräldrar jag var så intelligent. Nu nog om detta och möjligt är att ingen finner det intressant.

Jag vill inte på något sätt trivialisera dina problem, men det är faktiskt icke-problem. Det är många som inte haft en "normal" uppväxt. Faktum är att det är vanligare att vara "onormal" än "normal". Jag personligen älskade sport när jag var liten, men mina föräldrar gav aldrig något stöd i det avseendet. Mina lagkamrater hade sina farsor med sig på träningar och matcher, jag fick alltid åka buss själv utan någon far vid sidlinjen som hejar på.

Jag tröstar mig själv genom att se det som om att jag får unik erfarenhet. Sen är det som sagt ett icke-problem.

Ja, det kan verka som i-lands-problem eller icke-problem. Min uppväxt (om det beror på det) har dock gett mig en känsla av att andra har något som jag inte har. Ok, det är väl egentligen inget stort problem... Jag försökte bara förstå vad som gett upphov till känslan.

Intressant, för mig som barn var det också "att inte ha det andra har" (ekonomiskt, materiellt) och om jag minns rätt, tog jag på mig också den "rollen" (socialt) utan att riktigt kämpa emot.

Påverkar mig som vuxen, att om jag har "något nytt" försöker så långt som det är bara möjligt att antingen hålla för mig själv eller hålla tyst, innerst inne hoppas att ingen lägger märke eller påpekar.

Känns som att jag nästan "mår dåligt" av att ha nåt eller kanske inte tror att jag innerst inne förtjänar det, vill inte att någon blir/känner sig avundsjuk. Oavsett om nu den människan, egentligen har mer än jag har, så känns det ofta som att min roll är att vara (föreställa) "anspråkslös".

Jag känner igen mig till viss del. För mig har att inte ha vad andra ha gjort att jag på något vis kopplat bort. Känner inte begär och avund efter materiella saker. Blir inte stressad ava tt andra har mer eller flashigare saker. Är immun på något sätt. Ibland känns det som en bra kraft eller superpower; som att jag är lite untouchable.

Ja, så kändes det ungefär för mig också


Nej, för mig är och var det i stort sett tvärtom. Att jag låtsades (och gör det till viss del än) att jag har och har haft det andra har.


Jag är "spartansk" och har inte så mycket någon skulle kunna vara avundsjuk på. Det lilla jag har försöker jag dock inte dölja... Om jag t.ex. köper en ny mobil så visar jag gärna upp den. Inte på ett skrytsamt sätt såklart, men skäms inte heller för att jag köpt den.