Herregud, det förvånar mig inte, samtidigt som jag blir rädd så blir jag nästan lite "gör det då".
Hur ledsamt det är att säga så känner jag nästan att något drastiskt som att en bomb smäller av nära ett stort köpcentrum som beklagligt nog dödar många, för det är det enda som kan få politikerna och resten av samhället som håller med idioterna att säga stopp..
Eller så kanske det triggar dom ännu mer att säga "vi är jämlikar, vi ska ge dom psykologisk hjälp, boende och jobb, nu behöver dom oss mer än nånsin".
Irritationen FLÖDAR i huvudet när jag skriver detta, bara tanken av att Sverige låtit det gå såhär långt gör mig oerhört ledsen.
Fanns flera vackra dagar förr i tiden då jag tänkte att Sverige är en fantastiskt plats för mina barn att växa upp i, men nu, aldrig i hela mitt liv.