Det här är min analys, och jag skulle gärna vilja ha lite opponering på den:
Läraryrket (för-, grund- & gymnasielärare) är ett lågstatusyrke då man agerar som betjänt och barnpassare till den breda massan av människor. Jag vill trycka på termen 'breda massan' och inte så mycket barnpassare. För tänk såhär: hur många skulle inte vilja bli barnpassare eller lärare till någon kunglighet eller annan elitgrupp i samhället? Hur många fler skulle inte söka till lärarutbildningen om man i slutändan blev lärare för en kunglighet eller motsvarande i den privata sektorn? När det fanns realskolor som utbildade samhällets elit var ju gymnasielärare ett högstatusyrke.
Mitt andra argument för att lärare från förskolan upp till gymnasienivå är ett lågstatusyrke är att man är lite som en renhållningsarbetare/städare. Varje år gör man ett arbete och oavsett hur bra jobb man än gör så kommer nästa kull av kids där det tidigare resultatet inte påverkar ett dyft. Jämför med städaren: varje dag måste golvet på centralstationen sopas och poleras. Men oavsett hur blankt golvet än blir så kommer det vara lika mycket jobb imorgon för att få golvet blankt. Det blir en slags rundgång där läraren (och städaren) varken vinner på att göra ett utmärkt arbete eller förlorar på att göra ett halvtjaskigt arbete. Om vi tar exemplet med kungligheterna/eliten igen: hur mycket mer skulle inte en lärare/barnpassare investera i sitt yrke om denne tog hand om elitens barn? Ett utmärkt arbete skulle resultera i socialt attraktiva fördelar (mäktiga kontakter, delaktig i en dynasti, det motsatta könets efterfrågan et.c.).
Vad får man för socialt attraktiva fördelar som lärare för den breda massan? En tidigare elev på besök som påminner en hur gammal man blivit och därefter återgår till sitt intressanta liv utanför det instängda barnfängelset man jobbar på?
Läraryrket (för-, grund- & gymnasielärare) är ett lågstatusyrke då man agerar som betjänt och barnpassare till den breda massan av människor. Jag vill trycka på termen 'breda massan' och inte så mycket barnpassare. För tänk såhär: hur många skulle inte vilja bli barnpassare eller lärare till någon kunglighet eller annan elitgrupp i samhället? Hur många fler skulle inte söka till lärarutbildningen om man i slutändan blev lärare för en kunglighet eller motsvarande i den privata sektorn? När det fanns realskolor som utbildade samhällets elit var ju gymnasielärare ett högstatusyrke.
Mitt andra argument för att lärare från förskolan upp till gymnasienivå är ett lågstatusyrke är att man är lite som en renhållningsarbetare/städare. Varje år gör man ett arbete och oavsett hur bra jobb man än gör så kommer nästa kull av kids där det tidigare resultatet inte påverkar ett dyft. Jämför med städaren: varje dag måste golvet på centralstationen sopas och poleras. Men oavsett hur blankt golvet än blir så kommer det vara lika mycket jobb imorgon för att få golvet blankt. Det blir en slags rundgång där läraren (och städaren) varken vinner på att göra ett utmärkt arbete eller förlorar på att göra ett halvtjaskigt arbete. Om vi tar exemplet med kungligheterna/eliten igen: hur mycket mer skulle inte en lärare/barnpassare investera i sitt yrke om denne tog hand om elitens barn? Ett utmärkt arbete skulle resultera i socialt attraktiva fördelar (mäktiga kontakter, delaktig i en dynasti, det motsatta könets efterfrågan et.c.).
Vad får man för socialt attraktiva fördelar som lärare för den breda massan? En tidigare elev på besök som påminner en hur gammal man blivit och därefter återgår till sitt intressanta liv utanför det instängda barnfängelset man jobbar på?