Det verkar i alla fall som att Löfven sedan sjukhusbesöket har (åtminstone senast jag kollade) befunnit sig på hemlig ort, utan att det har hörts några livstecken från honom. Detta väcker utan tvekan frågor kring hans hälsa.
Den här artikeln kom för ett par veckor sedan:
Citat:
Statsministerns hastiga illamående är något som satt fart på rykten som funnits en tid. Dessa rykten startade när Margot Wallström tackade ja till att ingå i FN:s Generalsekreterares egen arbetsgrupp som ende person som hade ett annat uppdrag. Gruppen skall arbeta med FN:s reformering och är allt annat än ett uppdrag du sköter med vänster fot utan kräver sin tid. Heltid. Margot Wallström har byggt sin karriär på att befinna sig i rätt korridor vid rätt tillfälle och att hon helt plötsligt, efter inte ens ett år på posten som utrikesminister, skulle tacka ja till ett tilläggsuppdrag är inget som passerat obemärkt. Kalkylen kan vara att om regeringen Löfven ombildas eller faller under hösten 2015 så kan hon redan ha nästa uppdrag säkrat istället för att behöva återvända till kaffekoppen och kökssoffan i Karlstad.
De rykten som är i svang nu talar om en större, och nödvändig, regeringsombildning till nästkommande riksdagsår. Regeringen Löfvens första år, 2014/15, kan bäst sammanfattas med att vi sannolikt har västvärldens svagaste, mest vilsna och sämsta regering samtidigt som vi är begåvade med en i det närmaste totalt värdelös och intetsägande opposition. En opposition som inte vill regera är sällan bra för en i grunden dålig regering.
Det anges även att en eventuell avgång med hänvisning till hälsan skulle kunna vara fejk:
Citat:
Men. Det kan inte uteslutas att det är i ombildningens ljus vi skall se statsministerns plötsliga illamående och debatten om vem som egentligen leder regeringen i hans frånvaro. Stefan Löfven vet att hans enda chans att krångla sig ur uppdraget, som han ser ut att vantrivas med, permanent är om han anger hälsoskäl. Några andra skäl kommer inte accepteras. Illamåendet på SAS-planet och den efterföljande debatten kan vara ett preludium. Ett sätt, om än dramatiskt, att förbereda på det som komma skall. Det kan inte uteslutas i vilket fall eftersom det finns fler signaler på att olika ministrar nu positionerar sig.
Skribenten tippar även en möjlig efterträdare:
Citat:
Ylva Johansson, S och arbetsmarknadsminister, är en av dessa. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av att hon gillar makt och hon har ofta en mycket klarare bild än många andra av hennes ministerkollegor vad hon vill uppnå. Hon positionerade sig tydligt genom att på DN Debatt presentera regeringens reformerade asylprocess. Ensam. Trots att hon gick in på såväl Morgan Johanssons, justitieminster, som Mehmet Kaplans, bostadsminister, områden. Att utmana Kaplan är sannolikt riskfritt, Morgan Johansson är däremot en annan femma.
Du går inte in på dina kollegors områden ostraffat om du inte har en klar och tydlig målsättning med det. Johanson spelar högt, men inte för högt. Hon vet om att om det är så att Stefan Löfven inte överlever hösten som statsminister och / eller ordförande att det måste bli en kvinna som efterträder honom. Damberg, som alla vet vill ha posten mest av alla, och andra män göre sig icke till besvär även om dessa även de håller på att positionera sig. Små, men subtila, signaler för de som kan se dem. Alla har inte kommit ut ännu men det finns tecken på egna mediekampanjer. Men det har de inte mycket för om socialdemokraterna skall uppfattas som ett feministiskt parti som infört ”varannan damernas” i politiken. Sannolikt till stor nesa för de som arbetat för denna position sedan tonåren. De mer realistiska konkurrenterna Wallström och Jämtin kan Ylva Johansson sannolikt hantera.
http://ledarsidorna.se/2015/07/tecken-i-skyn/
Om Ylva Johansson efterträder Löfven, så ser nog S framtid knappast ljusare ut. Även om det (för en gångs skull) i första hand handlar om politiska sakfrågor, så undrar jag om det generella flödet av väljare vi nu ser strömma till SD verkligen skvallrar om att folk skulle vilja få en kommunisthona att rösta på. Jag tvivlar. I den mån folk är okunniga eller helt medvetet inte skräms av 7k-politiken, så tror jag personligen att Damberg är väl den enda nämnda personen som tål någorlunda att visas upp. Det vore så klart ironiskt om det blir ett partiledarval utifrån "varannan damernas", d.v.s. utifrån den kulturmarxistiska dogmen, som säkrar ett fortsatt flöde av väljare till SD.
Edit: Den som undrar hur Ylva Johansson står sig som debattör i förhållande till Stefan Löfven, som har erhållit kritik på det området, så är väl den här gamla godingen en bra påminnelse:
https://www.youtube.com/watch?v=owvKt8-ICdI
Jag måste erkänna att jag faktiskt skulle vilja se en partiledardebatt mellan Åkesson (eller en eventuell efterträdare) och Ylva Johansson.