Ni med bipolär sjukdom: Kan man inte styra lite själv?

Är det någon här som har erfarenhet kring s.k. "Rapid cycling" Bipolär sjukdom? står nämligen så i min journal...

Men för att liva upp i tråden. Som sagt, jag har bipolär sjukdom, och det är verkligen väldigt jobbigt. Senaste 12 månaderna har jag försökt ta livet av mig vid minst 5 tillfällen. Mellan dessa har jag haft maniska skov. Jag har levt långt över min förmåga, vilket har börjat slå tillbaka mot mig nu. Har spenderat 50 dagar på akutpsyk, även flera nätter på akuten.
Börjat hårdare med narkotika för att komma undan allt det onda. Går just nu bara på litium, men gissar på att jag är inte långt ifrån att bli inlagd igen då jag gradvis börjat må sämre. Och med sämre så menar jag inte en dalgång, utan jag menar något som sakta håller på att erodera bort mig själv.

Stundvis kan jag må bra. Men det här ser bara ut att gå nedåt. Hoppas bara att jag själv inser när jag behöver LPT och inte via ambulansen, magpumpandes och ihälld aktivt kol.

"Rapid Cycling" är ytterligare en diagnos av alla diagnoser. Men är du manisk och djupt deprimerad på samma gång, så att säga? Aktivitet varvat med djupa avgrunder - fram och tillbaka? Då är det sannerligen ingen bra kombo.

Ja vad skall man säga? Softa lite med drogerna och kontakta psyk?
Eller har du några andra alternativ som du funderar på? Hur går dom tankarna?

Jag tror inte rapid cyling (bipolär 2 1/2) har lika djupa depressioner som tex BP1. jag har som för mig att BP1 har högsta självmordstalen.
Du kanske har nåt annat underliggande som du eller läkarna inte har hittat, tänkte pga dina självmordsförsök.
Är själv BP1.

Nä fyfan vad livet är orättvist så hemskt att du ska behöva gå igenom massa skit för en jävla sjukdom Hoppas du blir bra och du hittar mediciner eller metoder som passar dig och funkar!

Någon som har solid tips för sina maniska perioder?

Själv har jag klarat av att leva med min bipolaritet större delen av livet, visst inte fan har det varit lätt, men nog har man haft mycket kul endå.

Dock så har jag på senare tid fått större problem med hypomana perioder, blir jävligt uppåt, spärrarna försvinner, kan inte riktigt kontrollera mig.

Har slutat med :

3 Tatueringar (Känner en föredetta studio ägare som endast gör skiten hemifrån nu så, gick och spontan boka)

5 Piercings (Spontant en period ville jag se riktigt "keff" ut?? )

Samt så inhandlade jag, av nån jävla anledning en grävmaskin också...

Även andra "skador" fick helt enkelt springa runt som en brandsläckare i över en vecka för att åtgärda en hel del av dom.

Kan tillägga att jag har typ 2 så, inte alls van vid detta, utan är ju mer att man vill sätta en kula i huvudet. Samt så har mina tidigare "hypomaniska" perioder varit betydligt lättare, lite mer kontroll, detta var på gränsen till ren mani!

Jo precis. Bipolaritet yttrar sig olika. Jag misstänker att jag kan ha en släng av det själv utan att ha fått diagnosen, det är ärftligt i viss mån. Men det är svårt att säga åt till sig själv: nu måste du sova! För mig handlar det om nolltolerans mot alkohol, har valt det för att alkoholism finns i släkten och för att jag blir för uppskruvad av det och deppig av baksmällor.
Men det är tufft för många, som måste kämpa och kämpa mot sina depressioner och mot hypomana perioder då de ofta gör saker de ångrar. Styra själv - alla fixar inte riktigt det. Känna igen sina signaler, det är bra om man har vänner som kan stötta en och säga ifrån om man tappar huvudet...

Mitt enda tips... gör inte som de flesta puckona utan jobba själv.

Läs böcker
För dagliga skattningar i stämningsdagboken
Kontakta IBIS

Gör det det klassiska:

Sömn
Kost
Träning

Farsan var svårt bipolär medan han levde och det var naturligtvis plågsamt att se hur en livskraftig människa kan brytas ner så destruktivt. På 1980-talet var alkohol väldigt vanligt att ta som stämningshöjare, även på arbetstid och farsan drogs ner i en ond cirkel.

När farsan till sist blev långtidssjukskriven pga sin diagnos och hade slutat med alkoholen, så blev de maniska anfallen trots allt bara svårare på litium. Jag tvivlar starkt på att litium var den bästa medicinen för honom när han istället blev avtrubbad och stillasittande som en pundare på droger.

Jag är själv inte predisponabel för psykisk sjukdom och kan både dricka alkohol som ta droger utan några problem.

Jag är mer medveten om de hypomana episoderna och kan lättare separera dem från mitt normalläge. Kontrollera är väl att ta i men är relativt medveten om vad som avviker så kan ha koll på triggers, se till att gå och lägga mig osv.

Deppskiten däremot har jag ingen kontroll över. Är på botten av tunnan nu sedan månader och kan inte tänka bort känslan av att det alltid varit så här och alltid kommer att vara så. Nu handlar det om yttre omständigheter utanför mitt sinne så vem vet, det kanske är rock n roll till slutet den här gången.. Det jag har är cannabis och moderata mängder alkohol samt min psykolog som hjälper mig få ord på känslorna. Nåväl. Är halvnitad på tjänsteresa och vill veva loss på alla jävla svenssons som pratar som om tågförseningen är den djupaste form av mänskligt lidande.

Tror att det är ungefär som att låtsas att man inte har en fysisk sjukdom. Ändå är förkylda människor de mest patetiska av sjuka människor.