2005-10-12, 15:02
#1
Hej, detta är min första tripprapport så ni får ursäkta om den är lite taffligt uppbyggd.
Det hela utspelade sig kvällen innan jag skulle ner till årets hultsfredsfestival. Jag och min resekamrat hade träffats hemma hos mig och planerat att spendera kvällen med några öl och blandbandsinspelning. Ölen gled ner i god takt och peppen var på topp. I takt med att omdömet sjönk kom jag på att jag hade en karta Imovane (7.5mg) nere i bilen och vid det tillfället kändes det som en jättebra idé att "bara ta nåt piller och se vad som händer". Detta var runt 23:30 på kvällen.
Jag hade aldrig blandat alkohol med Imovane innan och förnuftig som jag är tänkte jag att vi kunde dela på en tablett. Innan man hinner säga "blackout" så delade jag på pillret och vi sköljde ner varsin halva med öl. Vi satt vidare och hade precis börjat med vårt sista blandband. Kanske fem minuter efter intaget skulle jag gå ut i köket för att hämta mer öl. När jag ställde mig upp och började gå hängde benen inte riktigt med, "DUNS!" lät det och jag föll ihop som en säck potatis i golvet men kom snabbt upp på benen igen och hämtade mer öl.
Efter lite mer öl började jag och polaren bli rejält dimmiga. Det är här som tidsuppfattningen och minnena börjar bli lite suddiga. I takt med berusningen ökade drog vi självklart i oss resten av kartan. Här började det bli riktigt skevt. Min kamrat och jag for runt i lägenheten och ramlade omkull konstant och lyckades riva ner det mesta. Både jag och han fick för oss att det var fler än oss i lägenheten och att det var världens fest och blev lika förvånade när vi insåg att det bara var vi två i lägenheten. Kändes som någon sorts kvasi-hallis, men rätt jävla kul att både jag och han upplevde samma skeva känsla om att fler var där. Någonstans mellan 02-03 på natten ringde min granne under och undrar om det är krig i min lägenhet, jag har inget minne av vad jag sa till grannen och lyckades undvika att stöta på henne på resten av sommaren bara utifall att jag framstod som mindre skärpt eller trevlig i telefonen.
Strax efter telefonsamtalet kom jag på att jag hade en del citodon och tradolan i köket. Godsakerna låg högst upp i ett av köksskåpen så jag tog en stol och ställde mig på den för att nå upp till medicinerna. När jag hade medicinerna i handen lyckades jag få stolen att välta bakåt så att jag åkte rätt ner i golvet från min stolposition. Synen av köksparketten ett par centimeter från mitt ansikte är det sista jag minns av kvällen (det är oklart hur mycket citodon och tradolan jag åt upp eftersom det är helt svart härifrån).
Jag vaknade upp i min pappas säng vid 8-snåret av att min polare väcker mig.
"-Hörru Fiskpinne, jag har pissat ner din morsas säng, vafan ska jag göra?"
Nyvaken och med ett sällan skådat illamående överlät jag problemlösningen åt min kamrat som gick ut i badrummet och spydde samt tvättade lakan och madrass. Vi kom överrens om att vi skulle ta en senare buss ner till Hultsfred och jag somnade om.
När jag vaknade upp några timmar senare kände jag mig oförskämt pigg, jag klev upp och gick ut i lägenheten. Ordet "misär" är väl det mest lämpliga för att beskriva synen av min lägenhet. Jag snackar alltså om ångest i dess ädlaste form. Ölburkar, tomma läkemedelskartor och omkullvältna saker överallt. Jag käkade lite frukost och försökte mota bort ångesten med att tänka på vilka bra band jag skulle se och hur kul det skulle bli med festival igen och så vidare. Det funkade sådär.
Strax efter jag käkat infann sig ett föga behagligt illamående. Benen blev svaga och det började svartna för ögonen. Snabbt in på muggen och spy upp frukosten och känna sig ynklig en stund. Jag försökte äta lite frukost runt en halvtimme senare men med samma resultat. "Skitsamma" tänkte jag, och lämnade lägenheten i befintligt skick samtidigt som jag och vännen tog vår packning, våra blandband (varav ett var inspelat under de dimmiga timmarna, rätt spännande blandning) och rörde oss mot cityterminalen för bussfärden till Småland.
Jag köpte en ProViva fruktdryck med svartvinbärssmak som jag tog ett par försiktiga klunkar ur på tunnelbanan för att inte åka helt på tom mage. Det stannade kvar i magen hela tunnelbanefärden och vi klev upp på cityterminalen och väntade på bussen i solskenet på trottoaren. Plötsligt kände jag den där måttligt underbara känslan som jag känt tidigare imorgon. Jag smet iväg så långt jag hann och lade en präktig lilafärgad pizza mitt framför ett gäng imponerade turister. Festivalpeppen var måttlig vid det här laget.
Väl på bussen lade sig dock den värsta baksmällan och efter några timmar kände jag mig mer än redo för den gastronomiska blandningen av tysk Netto-vodka och svensk Netto-hustler. Drinken satt som en smäck och stannade faktiskt kvar i magen samtidigt som fyllan ökade och ångesten lade sig i takt med att timmarna gick.
Sådär. Det var historian om när jag tyckte att det var en brag idé att blanda sömnmedel med alkohol. Det var i själva verket en ganska dålig idé, fast kanske halvkul såhär några månader i efterhand.
Det hela utspelade sig kvällen innan jag skulle ner till årets hultsfredsfestival. Jag och min resekamrat hade träffats hemma hos mig och planerat att spendera kvällen med några öl och blandbandsinspelning. Ölen gled ner i god takt och peppen var på topp. I takt med att omdömet sjönk kom jag på att jag hade en karta Imovane (7.5mg) nere i bilen och vid det tillfället kändes det som en jättebra idé att "bara ta nåt piller och se vad som händer". Detta var runt 23:30 på kvällen.
Jag hade aldrig blandat alkohol med Imovane innan och förnuftig som jag är tänkte jag att vi kunde dela på en tablett. Innan man hinner säga "blackout" så delade jag på pillret och vi sköljde ner varsin halva med öl. Vi satt vidare och hade precis börjat med vårt sista blandband. Kanske fem minuter efter intaget skulle jag gå ut i köket för att hämta mer öl. När jag ställde mig upp och började gå hängde benen inte riktigt med, "DUNS!" lät det och jag föll ihop som en säck potatis i golvet men kom snabbt upp på benen igen och hämtade mer öl.
Efter lite mer öl började jag och polaren bli rejält dimmiga. Det är här som tidsuppfattningen och minnena börjar bli lite suddiga. I takt med berusningen ökade drog vi självklart i oss resten av kartan. Här började det bli riktigt skevt. Min kamrat och jag for runt i lägenheten och ramlade omkull konstant och lyckades riva ner det mesta. Både jag och han fick för oss att det var fler än oss i lägenheten och att det var världens fest och blev lika förvånade när vi insåg att det bara var vi två i lägenheten. Kändes som någon sorts kvasi-hallis, men rätt jävla kul att både jag och han upplevde samma skeva känsla om att fler var där. Någonstans mellan 02-03 på natten ringde min granne under och undrar om det är krig i min lägenhet, jag har inget minne av vad jag sa till grannen och lyckades undvika att stöta på henne på resten av sommaren bara utifall att jag framstod som mindre skärpt eller trevlig i telefonen.
Strax efter telefonsamtalet kom jag på att jag hade en del citodon och tradolan i köket. Godsakerna låg högst upp i ett av köksskåpen så jag tog en stol och ställde mig på den för att nå upp till medicinerna. När jag hade medicinerna i handen lyckades jag få stolen att välta bakåt så att jag åkte rätt ner i golvet från min stolposition. Synen av köksparketten ett par centimeter från mitt ansikte är det sista jag minns av kvällen (det är oklart hur mycket citodon och tradolan jag åt upp eftersom det är helt svart härifrån).
Jag vaknade upp i min pappas säng vid 8-snåret av att min polare väcker mig.
"-Hörru Fiskpinne, jag har pissat ner din morsas säng, vafan ska jag göra?"
Nyvaken och med ett sällan skådat illamående överlät jag problemlösningen åt min kamrat som gick ut i badrummet och spydde samt tvättade lakan och madrass. Vi kom överrens om att vi skulle ta en senare buss ner till Hultsfred och jag somnade om.
När jag vaknade upp några timmar senare kände jag mig oförskämt pigg, jag klev upp och gick ut i lägenheten. Ordet "misär" är väl det mest lämpliga för att beskriva synen av min lägenhet. Jag snackar alltså om ångest i dess ädlaste form. Ölburkar, tomma läkemedelskartor och omkullvältna saker överallt. Jag käkade lite frukost och försökte mota bort ångesten med att tänka på vilka bra band jag skulle se och hur kul det skulle bli med festival igen och så vidare. Det funkade sådär.
Strax efter jag käkat infann sig ett föga behagligt illamående. Benen blev svaga och det började svartna för ögonen. Snabbt in på muggen och spy upp frukosten och känna sig ynklig en stund. Jag försökte äta lite frukost runt en halvtimme senare men med samma resultat. "Skitsamma" tänkte jag, och lämnade lägenheten i befintligt skick samtidigt som jag och vännen tog vår packning, våra blandband (varav ett var inspelat under de dimmiga timmarna, rätt spännande blandning) och rörde oss mot cityterminalen för bussfärden till Småland.
Jag köpte en ProViva fruktdryck med svartvinbärssmak som jag tog ett par försiktiga klunkar ur på tunnelbanan för att inte åka helt på tom mage. Det stannade kvar i magen hela tunnelbanefärden och vi klev upp på cityterminalen och väntade på bussen i solskenet på trottoaren. Plötsligt kände jag den där måttligt underbara känslan som jag känt tidigare imorgon. Jag smet iväg så långt jag hann och lade en präktig lilafärgad pizza mitt framför ett gäng imponerade turister. Festivalpeppen var måttlig vid det här laget.
Väl på bussen lade sig dock den värsta baksmällan och efter några timmar kände jag mig mer än redo för den gastronomiska blandningen av tysk Netto-vodka och svensk Netto-hustler. Drinken satt som en smäck och stannade faktiskt kvar i magen samtidigt som fyllan ökade och ångesten lade sig i takt med att timmarna gick.
Sådär. Det var historian om när jag tyckte att det var en brag idé att blanda sömnmedel med alkohol. Det var i själva verket en ganska dålig idé, fast kanske halvkul såhär några månader i efterhand.
