Vilken svensk generation har klagat mest på sin samtid?

Menar du alltså att den här tiden är värre än mitten av 1300-talet?

Vet faktiskt inte... I dagens samhälle finns det mycket som inte känns rätt, framför allt att via sociala medier så kan allt fler idioter komma med åsikter eller känna sig kränkta. "Jag har opererat en kuk på röven, varför finns inte min sexuella läggning med i hbtq? *snyft*"

Förr, säg 1800, början på 1900, va mindre stress, barn lekte utomhus, varannan människa va inte sjukt överviktig, man träffade vänner ute och umgicks och diskuterade, ingen hjärnrötande tv fanns, man kände nationell stolthet, traditioner hånades inte, man blev inte dränkt i reklam och zigenare härskade inte på gatorna, etc etc.

Visst fanns det skit då med...krig, diktaturer, obotliga sjukdomar osv, men känner spontant att den tiden skulle passat mig bättre än denna.

Jag vet inte hur mycket de faktiskt klagade, men runt 1720 hade nog de flesta svenskar rätt mycket att beklaga sig över. 20 års krig hade slutat med förlust av det mesta av Karelen och de baltiska provinserna, hungersnöd och missväxt rådde i det som var kvar av Sverige, och männen dog som flugor i kriget eller i ryska fångläger. Om de klagade mycket runt 1720 var klagandet nog som mest berättigat. Då eller under digerdöden är mina bud.

Annars klagar nog 90- och -00-talister mest, men jag tycker att vi ska diskutera berättigat klagande, eller hur, kids?

Jag tror det är 60-talisterna, riktigt gnälliga jävlar.

Fyrtiotalisterna, utan någon som helst tvekan. Deras gnäll- och klagorekord kommer aldrig att slås.

Jag tror att våran moderna möjlighet till kommunkation till stor del bidrar till upplevelsen att vi klagar mer nu. Även kanske också att vi faktiskt gör det.

Inte sällan består ju modern klagan i ett slags cirkelklagande, där kränka något klagar, arga realister klagar, pk-iter klagar och så far det runt runt runt.

Att diskutera med oliktänkande och utsättas för deras åsikter var nog inte lika vanligt förr, då höll man sig inom sin egen krets, både rent fysiskt men också idémässigt.