Vilken svensk generation har klagat mest på sin samtid?

Var på en kyrkogård idag och kollade på lite gravar. Får en olustig och märklig känsla i magen när jag ser årtalen och namnen. Jag brukar tänka på att även den mannen eller kvinnan var barn, och hade föräldrar som älskat dem. Känns surrealistiskt..

Många av gravarna beboddes av folk som var födda på 1800-talet, och då kom jag att tänka på: Vilken svensk generation har varit mest missnöjd med sin samtid - och varför?

T. ex. jag är lite missnöjd över att leva i en samtid där det - enligt mig - existerar alldeles för många människor. Det är för många religiösa människor. Jag trivs inte med invandringen. Jag tycker den spirande tekniken har delvis förslavat människan. Och jag trivs inte med att leva i en samtid som är präglad av för mycket politisk korrekthet - i kombination med det vidriga Twitter och Facebook. (Finns mycket bra idag, och mycket jag gillar. Och jag känner mig inte direkt bitter. Mer matt..)

Jag skulle faktiskt tro att det var de som levde på det tidiga 1900-talet, det verkar i alla ha varit mest demonstrationer och allmänna protester då, t.ex. män och kvinnor som krävde rösträtt, bondetåget, m.m. Ådalen -31 kan också räknas in.

Nuförtiden sitter folk mest bara hemma och gnäller över småsaker i jämförelse.

Jag tror alla generationer har klagat ungefär lika mycket och missnöjdhet verkar vara en ständigt närvarande mänsklig egenskap. Men vissa har naturligtvis haft mer fog för sitt missnöje än andra.

Mitten av 1400-talet var väldigt oroligt med många folkliga uppror och maktkamper mellan stormän, i princip ingen verkar ha varit nöjd med någonting under den perioden.

Stormaktstiden var inte heller någon munter period. Det förekom visserligen inga större folkliga uppror men stora delar av befolkningen levde i total misär med stort skattetryck och ständiga utskrivningar till armén.

Ok, jag ville ju få det till att klaga är något negativt. Men vi kör på detta också!

Digerdöden var nog inte så rolig...

Absolut, men på den tiden var folk även fundamentalistiska och trodde på ett liv efter döden.
Så kanske ej lika deprimerande.

Och alltså fasade för att grillas i helvetet...

Det där är en intressant sak som jag ofta tänker på faktiskt.

I vilken utsträckning berodde det på att människor var desperata och missnöjda och i vilken utsträckning berodde det på att människor var lättare att aktivera, hade ideal, brydde sig mer och kände entusiasm för olika saker?

Om än det fanns konkreta skäl till missnöje många gånger, tänk bara trångboddheten i städerna, så verkar det på mig som att människors stolthet var större.

Man behöver inte ens nämna arbetarrörelsens demonstrationer. Gillar t.ex bilden när Oscar II inviger ryttarstatyn av Karl IX i Göteborg 1904 ("Kopparmärra"), där människor, vanligt folk - arbetare, manschettproletärer och tvätterskor - trängs på taken runt Kungsportsplatsen, mässingsorkestrarna spelar ompah-ompah och halmhattarna liksom flyger i luften. Ta nyårsnatten 1900 då det vitt är omvittnat vilken kollektiv känsla av löfte och framtidsberusning som grep tag i människor. Och jämför det sedan med den något ihåliga stämningen år 2000...

Det fanns en tid när vanligt folk gick ut och gjorde saker på riktigt, tog tag i saker, var historiens subjekt. För sådant krävs det självförtroende, så måste inte de människorna först och främst ha varit lyckliga? Mitt i hårt arbete och ofta en materiell misär vi knappt kan förställa oss, vill säga.

Det här filmklippet tycker jag är så jävla bra:
https://www.youtube.com/watch?v=B-m9A8mY-U0

På den tiden var de missnöjda över sådana saker som att de saknade rösträtt, etc. Så de hade ju lite mer än oss att vara missnöjda med.

En del människor drog ut på vägarna i gisslartåg och slog sina ryggar blodiga. Först välsignades de av kyrkan, men sedan började de angripa densamma eftersom de menade att prästerna inte levde som de lärde.

Det var inte ovanligt att människor ifrågasatte sin tro i djup förtvivlan. Tron på Gud hade varit en självklarhet. Dessutom rådde hungersnöd eftersom jordbruket inte förmådde producera tillräckligt med mat.

Mitten av 1300-talet var ingen picknick.

Skulle nog sätta mina pengar på någon gång under andra halvan av 1800-talet.

Varför?
Innan hade den enskilde individen en allt för vag uppfattning om att livet kunde te sig på andra sätt än så som det var. Med upplysning, industrialism o.s.v. öppnades vyerna, och människor kunde börja relatera sitt eget liv till hur andra levde. Att man klagade innan, det är tämligen självklart, men helt plötsligt kan även vanliga människor läsa om hur det är på andra platser och ise att det inte måste vara just som det är.

1800-talet var också massutvandringens tidevarv. Folk ansåg livet i Sverige var piss, och klagade genom att dra till amerikat.

jag tror att det beror på vad man utgår ifrån - under 1700 och 1800-talet handlade klagan om rätten till mänskliga rättigheter, idag handlar det mer om att klaga Flashback är ett god exempel på det... Jag skulle nog säga att varje tid klagar en hel del och den värsta är i den tiden man själv befinner sig i...