Ungdomar med "bokstavsdiagnos"

Återigen har du förgyllt min lördagskväll efter att jag kommit hem efter en lång dag på jobbet, du är född komiker! Du utger dig för att ha faktiska kunskaper om ett ämne du inte ens vet vad det betyder, och verkligen slår ner på alla de som är emot dig, det är komik värdig landets bäst "stå-uppare".
Att vägra att se andras åsikter, att vägra att ens besvara andras åsikter, att vägra att se att det kan finnas andra giltiga teorier och praktiker, att även vägra se dessa som potenta experter och bemöta dessa utsagor med egna åsikter, tankar och idéer. Att överhuvudtaget inte kunna redogöra för ens personliga åsikter utan enbart hänvisar till vad den egna gruppens Guru säger, är detta inte sekterisktiskt så vet jag inte vad. Du vågar ju inte säga nåt av vad du själv tror, tycker eller anser, du låter som en robot och av psykiatrin programmerad medlem. Så här kommer min fråga.
Vad skiljer dig från en i allmänheten ansedd medlem i en sekt, säg Jehovas Vittnen?
Vad skiljer dig från dessa?
Kom nu inte med svar om att dina åsikter är vetenskapligt belagda, då du fått ett stort gäng med länkar som visar dig motsatsen.


Jag sover alltid lugnt. Kontentan av detta enligt det du säger så kan vilken psykiatrisk Guru som helst, säga vad som helst utan att behöva bevisa sina belägg. Psykiatrisk Guru nummer 2 kan göra samma hemliga undersökning och säga samma sak osv, och aldrig var dom tvugna att visa sina underlag, sina bevis för sina teorier.
Ju mer jag ser på detta desto mer sekteristsikt blir det.

Om de nu faktist är så att barn som lider av DAMP/ADHD faktiskt löper en betydligt större risk än andra barn för att få grava problem senare i livet, och att denna risk är väl dokumenterad, varför skall man då tiga om denna risk? Nej, naturligtvis inte!
Föräldrarna kan definitivt vara av avgörande betydelse. Har någon påstått att medicinering och att stöd från föräldrar och skola skulle utesluta varandra? Detta invänder förmodligen ingen emot. Att man inte, för närvarande, kan bota t.ex. schizofreni, behöver inte, med nödvändighet, innebära att sjukdommen inte skall kunna vara möjlig att bota i framtiden.

De mörkmän som avvisar en naturvetenskaplig baserad medicinsk vetenskap till förmån för diverse "allternativa" behandlingar har en tung bevisbörda att bära.

Därför att förhållningssättet mot barn inte ska stryras av hotbilder eller nidbilder om hur ens barn kommer att bli. Man ska umgås med sina barn här och nu och lära dom att skilja på rätt och fel, man guidar dom in i vuxenvärlden genom att ha en struktur i deras liv som i sig visar vad som kommer att krävas av dom för att lyckas i livet.

Många barn uppvisar ett stressat ofokuserat beteende för att dom vill bli sedda. Dom får uppmärksamhet och engagemang genom att vara helt uppåt väggarna.
Barn behöver få hjälpa till, behöver få lära sig att lita på sig själv, att ta konflikter, att ha ett ansvar i familjen.

Många av dessa s.k ADHD barn förändras totalt när strukturen i hemmet förändras. Även i bra hem kan barn känna att dom inte tillför något, att dom inte har något ansvar utan bara omhändertas dag ut och dag in. Underskatta inte barns uppfinningsrikedom vad gäller att bli sedda...


Du pratar om Amfetamin preparat som bevisligen skapar ett tillvänjande och dessutom andra risker och biverkningar.
Varför är det bättre att byta ut ett stökigt och ofokuserat barn till ett barn med risk att få hjärtproblem, som har en toxisk belastning på sin kropp, med risk för dålig tillväxt, med risk för en tillvänjning av narkotika preparat, med risk att senare börja missbruka detta, med risk för att få förändringar i sin hjärna, med risk att få högre blodtryck, med risken att faktiskt dö av ett långvarigt bruk osv....Vad är det egentligen som är så mycket bättre med det utifrån barnets synvinkel?
Då ska man inte heller påstå att något är obotligt så länge man inte ens vet vad som orsakar problemet.


Hur Psykiatrins bevis tillkommer går då att betrakta på den video jag länkat till och som jag fortfarande väntar på att du ska bemöta med sakliga argument.

Jag noterar att du undviker detta och vi får väl dra slutsatsen att du inte kan och därför ignorerar det istället. Dvs gör som du brukar när bristerna i Psykiatrisk vård läggs fram med allt för obestridlig kraft och i detta fall t.o.m av dom själva.

Svara då på vad man skall göra när man redan har gjort allt detta och det ändå inte fungerar? Jag vet många föräldrar som har förändrat allt som går att ändra och ändå så blir det inte bättre. Vad ska det göra då? Ska vi gömma undan dem och låtasas som om de inte finns?

Sedan tycker jag nog att man får vara lite mer ödmjuk inför att allt inte alltid fungerar så som man själv har fått det att fungera. Att exempevis jag har funnit ett sätt som fungerat rellativt ok med mitt barn innebär inte att jag kan sätta mid till doms över de föräldrar där det inte fungerar trots att de verkligen försöker och då både mer och mindre.

Vid något tillfälle så når man fram till en punkt där man har testat allt som är möjligt i just min familj, och där ingenting fungerar och barnet måste få hjälp för att inte hamna utanför hela samhällsstrukturen. Om dessa föräldrar då vänder sig till medicinering så är det förmätet av dig att påstå att de kunde göra något annat, när du aldrig har gått i deras skor, vilket jag har påpekat flera gånger.

Så återigen då vad skall de göra när alla möjligheter är uttömda? Där ekonomin är körd i botten, alla kamrater har vänt barnet ryggen, skolan inte längre fungerar trots mängder av hjälpinsatser, där BUP och HAB inte längre har några fler pedagogiska hjälpmedel som hjälper och där man till och med har strukturerat upp toabesöken och allt annat i barnets liv. Eller där barnet har blivit så depprimerat på grund av hans funktionshinder att han inte längre vill leva om ingen förändras snart, Vad gör man då? Och svara inte att man försöker lite till, för det jag frågar om är vad man gör när man har kommit bortom det?

Vilket jag redan gjort om du läst mitt tidigare inlägg....

Well nu pratar vi ju om vilken vård människor får när dom får problem i sina liv.
Att människor får problem utan att ha varit i kontakt med Psykiatrin är inget jag betvivlar,det visar ju bara att det finns levnadsmönster som kan leda människor in i psykiska problem och att detta inte måste vara neurologiskt orsakat.

Men när man väl kommer till Psykiatrin så blir dessa saker ibland godtyckligt härledda till neurologiska orsaker och då kommer också medicinering ibland på tal. Då blir detta ett "insjuknande" i sig och man blir helt plötsligt bemött som en person som inte längre rår för vad han gör, och det är i sig ett kraftigt "insjuknande" som invaliderar ansvar och personlig förmåga hos individen.

Dessa två saker är TOTALT avgörande för hur väl en människa kommer att klara av att växa upp och klara sitt liv på egen hand.
Dessa förmågor blir Inte rehabiliterade av medicinering eller godtyckliga sjukdomsbegrepp.

Du kan aldrig rehabiltera förmåga om du inte anser att personen har ett ansvar för och möjlighet att påverka sin egen förmåga. Om du inte längre ställer krav på en person och ger honom ett ansvar för sitt beteende så har du fråntagit honom kontrollen över sig själv och underställer honom på så sätt sin oförmåga istället.

Man måste förstå hur människor påverkas av att man tar ifrån dom deras kontroll och ansvar för sina egna handlingar. ADHD begreppet är inriktat på oförmåga och att ge detta en överordnad makt över barns beteende.

Köper man detta så kommer man att närma sig denna problematik på helt fel sätt och då kan man t.o.m bli utelämnad till såna destruktiva behandlingsmetoder som t.ex Amfetamin.

Det är fel synsätt på denna problematik och du kommer att få blunda hårt för att inte se de negativa aspekterna av denna vårdform framöver.
Ritalina förbjöds av en mycket god anledning på 60-talet. Tyvärr har man gett efter för trycket från "Kåren" och inte tagit lärdom av historien eller de problem som andra länder uppvisar där Ritalina används med högre frekvens än i Sverige. Än så länge......

Det är förmodligen så att för en sann idealist så betyder inte några konkreta människoliv något. Det är principerna som räknas.

Stryker ett antal människor med? Än sen?
Huvudsaken är att man kan stå där, med sin rena, obefäckade moral, obesudlad av den verkliga världens realiteter.

Vad gäller videon så avser jag att återkomma till den då jag har mera tid till den. Den var relativt lång.

Det var ju också sätt att komma undan en fråga på.

Du har INTE svarat på vad man gör när inget annat val finns. Ja det vill säga om du inte menar det om att då försöker man lite till, men det tog jag inte ens på allvar.

För någonstanns när hela livet är kaos så når man fram till en punkt där föräldern/föräldrarna dör av utmattning, eller barnet blir så depprimerat att det vill ta livet av sig, och ingen har någon annan hjälp att ge och allt annat är provat, vad ska man göra då?

Nu är det riktig sandlådenivå på dina inlägg..Du vet precis lika väl som jag att Pykiatrins metoder skördar offer i samhället. Men fortsätt lev i din drömvärld du....

Då utgår jag från att det är ok för dig att avsluta och tycker du ska hålla ditt ord och respektera att jag inte är intresserad av att debattera med dig.

Håller med dig om att det verkligen är trist när man sätter detta framför det faktum att det finns ett stort antal barn (och för all del även vuxna) som har blivit hjälpta av detta, och att det för många av dem var den absolut sista utvägen, det vill säga medicin eller en familj som faller samman bortom lagningspunkt.

En annan sak som jag bara kan se som hyckleri är det faktum att det å ena sidan i tidigare diskussioner om att utelämnas i forskiningssyfte, inte är några som helst problem att offra barn "for the greater god" medans det i andra fall (var det tre barn på tjugo år enligt Läkemdelsverket som fått svåra biverkningar av Ritalin?) är otänkbart. Vad är skillnaden?

Jag tror ingen normalt funtad förälder vill att sina barn skall behöva använda medicin. Men, det är, som du säger, ibland nödvändigt att göra det för att ett barn inte skall gå under. Kliniska fakta talar sitt eget språk. Behandlingsresultaten är ofta mycket goda.

Men varför skall en kallhamrad idealist bry sig om några barn, när han har sin egen ideologi att vårda? Det är typist för en sektmentallitet att man är oförmögen att ta till sig fakta som strider mot den egna tron.

"Ändamålen helgar medlen" är en känd devis. Den som har en fanatisk tro på "alternativa" metoder och avvisar medicinska behandlingar som grundar sig på naturvetenskapliga metoder skyr inga medel.
Betyder det att ett antal barn går under så bryr man sig helt enkelt inte ett skit om det. Huvudsaken är att ideologin är "ren"

Det är den egna tron som man vårdar, barnen skter man i.