Ungdomar med "bokstavsdiagnos"

Om du skall genomgå en operation, kommer du då att vägra använda narkos eller smärtstillande medicin?

Vad är det för fel i att använda fungerande läkemedel om man är sjuk i stället för att satsa på kvacksalveri?

Oj det här är minerad mark .

Låtom oss icke förglömma att diagnosen är hypotetisk, där symptombilden hos de "sjuka" individerna kan skilja sig diametralt. Den ene kan vara hyperaktivt uppmärksamhetssökande och den andre kan ha närmast autistiska drag. Man är mycket långt ifrån att konstatera vad som är hönan och vad som är ägget.

Detta bör dock inte innebära att minsta skugga skall falla på föräldrarna. Det bör heller inte innebära att man utifrån ideologiska skäl förnekar medicinering om föräldrarna vill det.

Om något kan ses som en etiskt knivig fråga så är detta definitivt en. Min egen åsikt ifrågan är att föräldrarna bör vara de som fäller avgörandet, då medicinen i många fall har ändamålsenlig effekt.

Vad som garanterat fungerar bättre är en ordentlig omgång prygel varje gång de vidriga små ungjävlarna bär sig åt.

Det funkade tydligen inte på dig...

Man brukar utvädera mediciners verkan genom kontrollerade försök.

En grupp får placebo och en annan får medicinen. Behandlande personal vet inte vilka.

Sedan utvärderar man resultatet.

Det har inget med "ideologi" eller om någon "etisk knivig fråga". Det handlar om att göra en vanlig, seriös, statistisk utverdering. Inget annat.

Måste vara skönt att se världen i svart och vitt. Jo tack, jag är fullkomligt medveten om hur den medicinska utprovningen av nya substanser fungerar. Att man kan "medicinera" folk till större foglighet med substanser, kirurgiska ingrepp och hot om våld är ju definitivt inget nytt för mänskligheten.

Man har med precis samma metodik som du beskrivit även funnit att specialpedagogik, mer strukturerad tillvaro och t.o.m. speciellt utformade datorprogram ger goda resultat. Detta bara för att bemöta din fullkomligt befängda utsaga om att "vetenskapen" skulle vara befriad från ideologi.

Vidare tenderar ju naturvetenskaplig forskning att se forskningsobjektet som av naturen givet. Då frågar man sig givetvis, varför dyker bokstavsbarnen upp på 90-talet? Varför har man inte funnit denna starkt växande patientgrupp tidigare? Vad är det som gör att det plötsligt dyker upp en grupp barn vars beteenden är så befängda att vetenskapen måste ta dem under luppen? Det lär väl knappast kunna relateras till en skola som aldrig tidigare sett sådana finansiella neddragningar som under just 90-talets kris? Klasser som plötsligt går från 20 individer till 30, skolor som läggs ner och barn förs samman utan någon som helst kännedom om varandra? Eller det faktum att båda föräldrarna numera deltar aktivt på en arbetsmarknad större delen av dagen?

Sen råkar ju även DSM-IV lämna lite att önska vad gäller vetenskaplig precision i dess diagnostiserande. I boken står ju kriterierna mycket fint och prydligt för vem som helst att läsa, problemet är ju snarare när man ska tolka barnet i förhållande till kriterierna. Då anpassas "saken" inte längre så enkelt.

Ett lustigt exempel på hur man kan utnyttja din bejublade "objektiva" statistik är ju att man lyckats bevisa att sydamerikanska barn påfallande oftare diagnostiseras som bokstavsbarn, jämfört med svenska. Är kanske dags att damma av gamla frenologin för att förklara detta fenomen?

Det faktum att de uppvisade beteendena varierar lika brett som hos vanliga människor bland de diagnostiserade lämnar ju utrymme för en viss skepsis.

Med detta menar jag inte att det är fel att medicinera. Men det är definitivt fel att komma med så entydiga omdömen om en såpass komplex fråga som du gör. Tur är väl att den enda kontakt du har med dessa barn är via aftonbladet och teve-nyheterna. I annat fall blir man ju rädd.

Saknar barnet egen talan, bör föräldrarna få beslutsrätten anser jag. Sedan är det upp till varje individuellt fall hurvida man kan tvingas bända denna princip.

trångsynt är ett bra ord. tror du verkligen att ungarna drogas ner? och nu så vet jag att beroende på vad för ställe barnen hamnar på så är det mer eller mindre bra för individen, visst finns det dom som skriver ut piller och ökar dos så snart något går fel för att undvika ansvaret det medför när man behandlar ett barn eller ungdom eller vuxen vad det nu är men medicin är ett nödvändigt måste, det går inte att bota bokstavssjukan genom samtal och vänliga uppmaningar om att det är fel att sticka gaffeln i benet på bästa första person i närheten.

Jag har inget att invända mot att sådana metoder anväds, bara man kan visa att dessa är effektiva. Och vad gör vi i väntan på att vi alla, hand i hand, skall vandra in i det förlovade lyckolandet. Om nu fakta visar på detta, varför skall man då vara rädd för sådana fakta?

ADHD är inget nytt fenomen, och det är inte något som bara drabbar barn... Men att diagnosticera barn är ett nytt fenomen... Orsaken till att just barn diagnosticeras är att det är lättare att se på dem om de har det eller inte... Vuxna mer eller mindre tvingas lära sig att bete sig rätt, och gör de inte det hamnar de ju förr eller senare i problem med lagen eller så... Skulle gissa att väldigt många kriminella och/eller narkomaner har dessa problem, eftersom störningen ganska så effektivt förhindrar den drabbade att leva inom det organiserade samhället...Men de får ändå ingen diagnos, utan stämplas istället som "socialt utmandande" eller liknande...

Vad medicineringen beträffar så är det ju inte alls frågan om att man "drogar ner" folk... Det är bara små mängder centralstimulanter som höjer koncentrationen... Funkar visserligen inte för alla, men det hjälper för rätt så många iaf... För mig är det inte till så stor hjälp, varken metylfenidat eller ametamin kan ge mig organisation eller impulskontroll... Skulle nog vara ganska så dömd till ett misslyckat liv på diverse anstalter om jag inte belönats med överlägsen kreativitet och intelligens som mer än väl kompenserar för det jag saknar... =b

Ja det kan man. Däremot är det en stor resursfråga, och sett utifrån rent rationell synvinkel, så är det faktiskt irrationellt. Tar längre tid, ger ovissare resultat och kostar bra mycket mer. Mot detta kan i sin tur sägas vara att det saknas långtidsstudier på dessa mediciners långsiktiga verkan på hjärnan. Är en knepig fråga.


Ja mitt inlägg var mest för att påvisa att naturvetenskapen inte förmår se den process som leder fram till att studieobjektet uppenbarar sig. Som jag tydligt skrev ansåg jag att föräldrarna ska avgöra vilken väg dom ska ta till det förlovade lyckolandet. Detta i fall när barnet inte kan föra sin egen talan.


Rädd anser jag inte att man ska vara. Däremot finns det mängder av naturvetenskapliga forskare som för ut en fundamentalistisk lära om biologins kausala förhållande till beteende. Likaså finns det en mängd "beteende-vetare" som gör detsamma om än motsatta kausalförhållanden. I en såpass svår fråga som denna, krävs ödmjukhet inför frågans komplexitet och insikt om den egna ansatsens brister vad gäller förklaringspotential.

Forskningsresultaten i ovan nämnda studie har tolkats som kulturella skillnader i svensk kontra sydamerikansk uppfostran. Barnens yttringar skiljer sig helt enkelt åt. När dock de sydamerikanska barnen möter svenska professionella företrädare (som tyvärr amatörmässigt diagnostiserar vad de ser) syns skillnaderna och tolkas i enlighet med bokstavsdiagnoser. Som människa är även läkaren en del av vår kultur, och påfallande ofta vilar bedömningen på den beteendemässiga kontrasten.

Kanske var lite snabb med att avfyra min retorik? Vänder mig dock mot entydiga förklaringar ála svart och vitt. I det individuella fallet, t.ex. en förälder som "väljer" att se störningen som neurofysiologiskt orsakad, eller vice versa, hyser jag inget annat än respekt. Om så denne väljer att generalisera de egna slutsatserna till att gälla alla, då blir det dags för polemik.

Jag vidhåller, all forskning går att härleda till ideologi. Denna diskussion är kanske OT i denna tråd?

Vad gäller det neurofysiologiska tillståndet som ADHD innebär, d.v.s. den uppfattade obalansen mellan signalsubstanserna så är det sannolikt att tillståndet existerat (latent eller manifest) under lång tid i mänsklighetens historia. Rent hypotetiskt torde det ju t.o.m. kunnat inneburit evolutionsmässiga fördelar såtillvida att utloppet för överaktiviteten tog sig konstruktiva former (sett ur ett fenomenologiskt perspektiv). Att även vuxna bär detta tillstånd är därmed heller inte konstigt. Vilket inte innebär att vi nödvändigtvis måste finna alla dessa vuxna inom institutionens väggar.

Att det är lättare att "se" bokstavsbarnen beror knappast på att lärare och pedagoger blivit säkrare i att göra neuropsykiatriska bedömningar. Utan snarare att ett begrepp "hittats" som möjliggör precisering av beteenden som är svårtolkade för omgivningen.

Den rent medicinska bedömningen vilar också på ett objekt vars existens bygger på dess kontrast gentemot den grupp objektet framträdit ur. Därmed blir diagnosen normativ i och med att dess syfte strävar mot ett återförande till "gruppen".


Ja helt korrekt. Ingen är väl så "dum" att den tror att läkaren på fullaste allvar vill sin patient illa. Medicinen har ett ändamål och detta ändamåls relevans kan bara avgöras av den som äter medicinen. I fall där detta inte kan formuleras (som t.ex. små barn) så är det min ringa åsikt att föräldrarna bör kalkylera den bedömningen.


Hurvida du har överlägsen kreativitet eller intelligens blir till en fråga om vilka dina jämförelseobjekt är. Däremot verkar du uppenbarligen ha stor tro på dig själv, vilket i mina ögon är "intelligens" om något...

Bra! Du ger själv argumenten. Med tanke på den risk som det innebär att underlåta att behandla patienterna förefaller denna invändning svag.
Fängelserna är fulla med personer med dessa diagnoser. Flera självmedicinerar med amfetamin.