Citat:
Ursprungligen postat av
Organisator
Detta är en berättelse om hur det är att vara organisatör i en nationell organisation i Sverige.
Organisationen är numera nedlagd och jag kommer inte avslöja vilken det är, så det är ingen idé att spekulera kring det. Det finns ju som bekant ett antal nedlagda nationella organisationer i Sverige att välja mellan, däribland Fria Nationalister, Nationaldemokraterna, Förbundet Nationell Ungdom, Nationalsocialistisk Front, Nordiska Nationalsocialister, Nordiska Rikspartiet och Svenskarnas Parti.
Organisationen jag var medlem i var landsomfattande och hade hundratals medlemmar. Så långt allt väl. Men när det kom till aktiva medlemmar var det högst fem till tio procent som orkade lyfta sitt arsle från soffan och gör något över huvud taget. Och när jag säger "något över huvud taget" menar jag inte att bedriva väpnad kamp mot regimen och därmed riskera liv och hälsa, utan om att på internet skriva några positiva inlägg om organisationen och nationalism. Att gå ut och sätta upp klistermärken, affischer eller dela flygblad var inte att tänka på. Det här var under organisationens "storhetstid", och alltså inte när allt gick på dekis.
Samma personer kunde sitta i privata sammanhang och i högt tonläge deklarera att svenskarna minsann "behöver slå tillbaka blattarna!" eller ligga hemma i sängen och runka till tanken på väpnad nationell revolution. Men om man faktiskt ville ha med dem ut för att göra något så var det idel ursäkter. Jag har bland annat fått ursäkter som "Nej, jag får inte för mamma" från en 20-åring(!) och "Nä, jag kan inte följa med. Jag har köpt ett nytt tv-spel". Vad säger dessa personer till sina barnbarn om 50 år? "Jo lille Erik, jag kunde ha varit med och försökt rädda Sverige men jag fick inte för mamma". Dessa ursäkter kom alltså från personer som frivilligt sökt sig till en nationalistisk organisation och därför måste antas vara medvetna om situationen vi svenskar står inför. Det var också extremt vanligt att folk sa att de skulle komma på olika tillställningar och/eller aktioner, men som när dagen väl kom stängde av telefonen och gjorde sig okontaktbara för att de inte orkade följa med. Personer som satt och gjorde upp planer för hur vi skulle "slå tillbaka blattepacket och göra revolt" vågade i många fall inte ens vara med på bild på vår hemsida.
En person hörde av sig till ledningen i organisationen och utryckte besvikelse över att det inte "hände något" på hans ort. Han ville att vi skulle åka dit och göra något. Inom organisationen jag var med i skulle det alltid vara någon annan som drog igång saker och gjorde något. Att faktiskt organisera något själv ingick inte i dessa personers tankevärld. I vilket fall förklarade vi för honom att han själv var ansvarig för att se till att det händer saker på hans ort och att ledningen inte kan åka runt överallt och organisera småsaker. Personen sa då att han inte kunde vara med och organisera saker på hans ort eftersom han fått ett känsligt jobb. Jag surfade in på hans sida på Facebook och där stod det att han just fått jobb på lagret på IKEA. Det enda jag kunde göra var att dra en djup suck, den tusende i ordningen.
Festerna däremot. På festerna drog vi folk. Människor åkte fan tvärs över landet för att vara med på ett fylleslag. De var beredda att lägga enorma summor på transport och sprit, men att lägga ens en 50-lapp i månaden till organisationens kassa var totalt omöjligt. Vissa ursäktade sig med att de inte hade råd, och jag förstår att exempelvis en barnfamilj kan ha det knapert, men när man sedan gick in på deras profiler på Facebook såg man att de satt på krogen och söp ned sig för pengarna de kunde lagt på organisationen. Att avstå från en starköl i månaden för att kunna lägga en 50-lapp på kampen var tydligen för mycket begärt för dessa stolta raskrigare.
Självklart fanns det bra personer i organisationen. Riktiga eldsjälar som offrade både pengar och tid. Som jag tidigare skrev var det mellan fem och tio procent av medlemmarna som gjorde allt, och då menar jag verkligen ALLT: De anordnade aktioner, medlemsmöten, fester, stod ensamma för att betala för allt organisationen gjorde och så vidare.
Slutsatsen jag drog efter att ha försökt organisera det nationella motståndet i Sverige är att svenska nationalister är riktigt värdelösa på allt. Om det är allt svenska nationalister har att ge så förtjänar vårt folk att gå under.
Den svenska nationalisten ser inte nationalismen som kampen för vårt folks överlevnad, utan som en hobby.
Diskussionsunderlag: Varför är svenska nationalister så lata, fega och snåla när det gäller att bidra till kampen? Hur får man människor att inte vara så patetiskt lata, fega, äckliga och snåla?
En riktig beskrivning av situationen som jag vet att många andra fått bekanta sig med.
Citat:
Diskussionsunderlag: Varför är svenska nationalister så lata, fega och snåla när det gäller att bidra till kampen? Hur får man människor att inte vara så patetiskt lata, fega, äckliga och snåla?
Jag tänker att det här är frågor som folk inte vill ha ärliga svar på. Det folk vill höra är att de kan sitta och dricka öl och kolla på lets dance och tillhöra arierna en överlägsen ras. Men självklart är det komplett omöjligt.
Som med det mesta så handlar det om ras. Och rasfrågan är mycket mer komplicerad än vad folk vill veta om. T.ex. varför är germanska språk mindre indoeuropeiska än romanska språk samtidigt som nordbor är mer "ariska"? Varför är (till skillnad från resten av Europa) den största haplogruppen i Norden I1, en haplogrupp som inte är förknippad med de egentliga indoeuropeerna men väl med vikingarna? Varför finns det fler vikingahövdingar med finskt Y-DNA (N1) än typiskt indoeuropeiskt Y-DNA (R1)?
Svaren på de här frågorna finns men de flesta vill inte veta dem. Och även om det inte är klokt i längden att blunda för sanningen så är det i det här fallet funktionellt. Därför att konsekvensen är inte kompatibel med de flesta av dagens "lösningar". T.ex. gör det "Europa" till ett värdelöst koncept ur biologisk synvinkel. Europas existensberättigande är huvudsakligen religiöst. Men även här går en gräns, mellan katoliker, protestanter och ortodoxa som självklart sammanfaller med den genetiska gränsen mellan kelter, nordbor och urindoeuropeer. Därför att religionen kommer ur generna, idén kommer ur materian, och alla andra tolkningar är flum från galna hippies.
Citat:
Diskussionsunderlag: Varför är svenska nationalister så lata, fega och snåla när det gäller att bidra till kampen?
Därför att kampen till stor del har utgått ifrån felaktiga begrepp som "Sverige" och "Europa" som inte har sin grund i ras utan i borgerliga intressen runt Djurgården i Stockholm och Triumfbågen i Paris. T.ex. är jämtlänningar mer benägna att kämpa för Jämtland än för Sverige, eftersom jämtlänningar genetiskt är mer lika norrmännen i Trondheim än svenskarna i Uppsala. Och Tyskland passar med motsvarande logik bättre i en valutaunion med ett annat nordeuropeiskt land som Ryssland än med sydeuropeiska länder som Grekland, Italien och Spanien.
Norden är ett riktigt begrepp, Sverige är ett felaktigt begrepp som inte fungerar eftersom det med sina nuvarande gränser inte har någon saklig genetisk grund. Nordeuropa (inklusive Ryssland) är ett riktigt begrepp, Europa (minus Ryssland) är ett felaktigt begrepp som inte fungerar eftersom det inte har någon saklig genetisk grund.
Citat:
Hur får man människor att inte vara så patetiskt lata, fega, äckliga och snåla?
På samma sätt som man löser den saken i lumpen. Genom att man placerar människorna i en situation där de är tvungna att lyda order från ett högre medvetande och acceptera att deras personliga åsikter i de flesta fall är värdelösa och oönskade.
De flesta nationella är idag i princip anarkister, och nationella organisationer måste synliggöra detta och på alla plan organisera sig hierarkiskt. Detta gäller även i något så grundläggande som t.ex. kommentarsfält. Allas åsikt är inte lika mycket värd och detta måste i alla sammanhang göras fullständigt självklart.
Det går inte att t.ex ha jämlikhet i ett nationellt kommentarsfält och på så vis lura i folk att deras åsikt är värdefull och lika bra och sedan tro att dessa människor genom egen tankekraft ska välja politiskt arbete framför hockey på tv.
Sanningen är att det är en liten andel medborgare, kanske ca 5%, som har den kapacitet som krävs för att organisera en förening, tänka ut en diabolisk plan, designa en IC-krets osv, och resten av medborgarna skulle fortfarande varit på apstadiet utan ledning av denna "högre makt".
De som inte tillhör dessa 5% (en eller två ur varje skolklass) hjälper rasen bäst genom hålla inne med sina dumma åsikter.
Under 1930-talet hade många som kallade sig liberaler ofta konservativa värderingar medan de idag i stort sett utgör en postmarxistisk ideologi. Svenskar har knappast i alla tider varit mångkultursförespråkare. Att många är det idag är blott ett resultat av, vad jag skulle kalla det, en mental judaisering. Och med tanke på att de flesta svenskarna som påstår sig främja mångkultur i själva verket bor avsides från den betvivlar jag att deras påstådda känslor för den är genuina. De är nog blott snarare bekräftelsesökande, politiskt korrekta åsiktskorridors-medlöpare som lika gärna kunde tillhöra en annan fårflock om omständigheterna sett annorlunda ut. Vi har, till skillnad från dem, ideal.
