Svamp - En riktig mardröm (Mycket text)

Ska dela med mig utav en upplevelse jag och min vän sent kommer glömma.

Jag och min goda vän, som vi kallar B, har hamnat i Amsterdam över en helg. Tanken var att röka kopiösa mängder gräs och dricka en och annan öl. Men det blev lite mer än så...


Det är en lördagseftermiddag(dag 2), och vi far runt på stan för lite sight-seeing. Vi får syn på skylten som säger "Mushrooms", vi tittar på varandra och nickar kort. Klart som fan vi ska svampa!
Efter en lång diskussion med försäljaren inne i affären så har vi äntligen bestämt oss för vilken svamp vi ville ha. (Fanns cirka 6 olika sorter och tydligen skulle alla ge olika effekt)
Det sista försäljaren säger är.."If ur having a bad trip..just drink some orangejuice." Vi tackar och bockar, kastar oss in i närmaste gränd och tuggar i oss den äckliga svampen. Den smakade oerhört starkt, nästan syrlig.

Är osäker på exakt hur mycket det var vi fick, men B är nästan 100% på att det var 2gram. Vi fick betala 20-25 euro. Det skulle ta cirka 40 minuter innan den slog in.

Vi vandrar runt på gatorna och bestämmer oss för att köpa biljetter till "The Amsterdam dungeon" (någon form av skräckshow/historia?) samt en biljett till "Madame Tussauds" (Vaxdockor).

Efter lång kötid (20-30 minuter) har vi äntligen kommit in till "The amsterdam dungon".
Vi möts av en herre som ber oss gå in i en bur, en sån är gammal fängelse bur, och här skulle vi vänta tills gruppen blev tillräckligt stor för att kunna starta showen.

Sakta men säkert kunde jag känna hur svampen slog till, det började bli varmt och svettigt..väggarna blev mindre och jag kände mig trängd av allt folk. Jag och B roade oss med att fnissa lite åt ett par grabbar som var sjukt bänga. Men tiden gick, och jag började undra hur länge vi skulle stå? Samtidigt kändes det som att folket i buren iakttog mig, stirrade på mig..
Det var på gränsen till panik nu.."Släpp ut mig för helvete.."

Buren öppnades och vi fick alla gå på led in i ett mörkt rum, miljön var typisk "skräck", tänk er liknande gasten på Liseberg. I detta rummet fick vi möta våran första skådespelerska. Hon gick igenom saker som "inga mobiler, inga kort bla bla" med inslag av komik.
Hon pekade på en i gruppen och sa. "YOU, IN THERE" och pekade sedan mot en dörr, och det dröjde inte länge innan jag fattade att gruppen skulle splittras.
Nej nej nej..jag tänker inte gå igenom den här skiten själv, tänkte jag.

Jag högg tag i B's arm och förklarade att vi måste hamna i samma dörr, annars drar jag.
Känslan hur jag känner mig nu är svår att förklara. Jag kände mig rädd, ångestfull, omtumlad, trots att jag visste att inget av detta var på riktigt. Jag och B lyckades hamna i samma dörr, som vi snart fick klart för oss vara en hiss.

I hissen kändes allt genast sämre. Jag fick dåligt med luft, pulsen ökade, jag svettades, jag ville ut.
Inget gjorde det bättre av att hissen rörde sig neråt. Vart ska vi? Hur långt? Hur länge?
Jag fick kämpa för att inte skrika att jag ville ut därifrån, jag blundade och sa "Kom igen för fan, du åker hiss, du ska ha kul med lite barnslig skräck show..ta det lugnt nu."

Hissen öppnade sig och vi mötes av ett större rum som var dekorerat med skelett, kedjor och gamla redskap. Vi mötes också av våran andra skådespelare.."the torturer." Han bad oss vänta i det nuvarande rummet och gick in i ett annat.
Känslan här var samma som i hissen, jag går runt för att hålla mig lugn..tänker hela tiden för mig själv, jag får bara inte tappa det. Ibland kändes det som att jag ville börja gråta, be om hjälp, ta ut mig..men jag kunde inte. Det kändes för skamligt på något viss.

Dörren slås upp och the torturer vinkar in oss. Vi blir ombedda att slå oss ner i bänkarna framför en liten scen. På scenen finns en stol, med sådana rejäla läderband som är till för att binda fast folk med, samt en stor bur (tigerbur).
Han börjar berätta om hur man torterar folk, visar redskap och verktyg. Han ser otäck ut, hans sätt att röra sig på, prata på, skrämmer mig..men folk i min omgivning skrattar.
Plötsligt utbrister han "YOU!" och pekar på en herre i publiken. "SIT DOWN!"och pekar på stolen med läderbanden. Han börjar demonstrera på herren hur man på bästa sätt dödar folk.
Hur långt kan det gå? Vad har jag gett mig in på? Hur verkligt kan det bli? Kommer jag...dö här?

Frågorna var oändliga, jag styrde inte längre över mina känslor. Inget av detta gjorde det bättre utav att jag nu hade vetskapen om att folk ifrån publiken kommer att användas i showen..tänk om dom pekar på mig? Jag vill inte! Jag gjorde mig liten och undvek ögonkontakt.

Efter ett tag blir vi hänvisade till nästa rum, jag börjar rycka i B's arm. "Kan vi inte dra? Jag har en dålig känsla om det här.".
"Ta det lugnt bara! Försök slappna av..inget kommer hända" Försöker han lugna mig med..
Jag blev irriterad, nästan arg. "Ställ upp nu för helvete,vi drar härifrån innan jag tappar det totalt"

Tugget mellan oss pågår under hela nästa show, och när den äntligen är över säger B:
"Okej, hitta en utväg då..så drar vi."
Jag var förberedd och hade redan börjat leta efter nödutgångar, tog B's hand och förde oss ut ur det mörka, rökiga rummet.

Vi kom ut till en trapp, det var ljust och allt kändes lite bättre..jag tog några andetag och förklarade sedan för B om hur jag upplevt showen.
Vi tog oss ut på gatan och började gå mot nästa show "Madame Tussauds". Jag tvekade flera gånger, för jag kände att utomhus var den ända säkra platsen..allt som hade fyra väggar och ett tak skulle äta upp mig, sakta men säkert. Men jag blev övertalat att "försöka".

Vi tog oss in och fick genast kliva in i en hiss, som denna gången tog oss uppåt...långt uppåt.
När hissen öppnades mötes vi av personal, en tjej.
Jag rusar fram till tjejen och frågar. "Excuse me, do u know where the nearest exit is?" på halvtaskig engelska. Hon tittar på mig frågande, ungefär som hon inte förstod mig.
"I'm sorry..??" Svarar hon.
"If I need to leave, where do I exit?!" Frågar jag irriterat.
"No, you have to go through the whole thing..." Svarar hon.

"The whole thing.." ekar i mitt huvud..hela vägen?! Det låter så långt, det låter så instängt, det låter så för mycket! Jag börjar springa, jag bryr mig inte om B för tillfället, utan jag bara försöker ta mig ut direkt.

Vaxdockorna (olika kändisar) var svåra att skilja från riktigt människor och jag var tvungen att kasta mig undan ett flertal gånger för att inte krocka in i folk.
Nu började det skeva på riktigt.."Vad är egentligen på riktigt?!" frågade jag mig.

När jag äntligen kommit ut på gatan hämtar jag andan och torkar svetten, jag visste att om jag väntade här vid utgången så kunde inte B missa mig.
Nackdelen var, att nu var jag ensam. B hade varit min trygghet förut, han var den ända jag litade på. Jag var tuvngen att komma härifrån, bort ifrån amsterdam, hem till sängen, hem, hem, hem!

Känslan av att inte ha någon kontroll på någonting gjorde mig galen. Jag var i en främmande stad, längst i stadens kärna kändes som och jag kunde inte ta mig ut, lägg dig ner och skrik, vakna! Tänkte jag. Men jag fick bara inte tappa det nu, inte här, mitt på gatan bland allt folk, tänk på något annat!

Fortsättning följer, tar en paus här.

Var detta före 2007 för det var det året Nederländerna förbjöd svamp för kommersiellt bruk. Är det tryfflar du egentligen syftar på? fast dessa ska ju ha en nötig smak liksom toppisar.

Har du något bildbevis på svampen för jag har svårt att tro att du käkat svamt efter 2007 i Amsterdam....

Och man kan heller inte bli väck om man äter 1 gram var....

Tänkte bara tillägga att dom säljer tryffeln i 15grams förpackningar(otorkade) om jag minns rätt, för runt samma summan ni betalade. Så jag tror att B var lite ute och cykla när det kom till mängden

Edit: ser fram emot fortsättningen

Haha. Välkommen till den mörka sidan av psilocybin.

Det var en lång paus de.

Förlåt för det.

För att besvara era frågor:

Detta hände efter 07. Har tyvärr inga bildbevis, men kan försöka förklara hur det såg ut.
Det var små små, ljusbruna / bruna bollar. Den lilla asken som "svampen" låg i var lite större än en tändsticksask skulle jag vilja påstå. Jag tror själv, precis som ni att det var mer än 2g..men B säger själv att så var fallet.

Men det såg alltså inte ut som en riktig svamp, utan mer som en sönderklippt sådan..Skylten sa i vilket fall klart och tydligt, svamp. Kan forska mer inom detta!

Eftersom jag inte hittar någon "edit" knapp fortsätter jag här:

Bilar, människor, ljud..inget av detta hade längre någon betydelse kändes det som, jag var i ett ständigt krig mot mig själv. Det var ett krig mellan mitt undermedvetna mot mitt medvetande. Jag fattade att jag var påverkad, jag fattade att om jag bara uppförde mig och tänkte mig för skulle allt vara säkert. Men det gick bara inte! Panikattacker, ångestattacker, rädslan kom som vågor hela
tiden..jag kunde bara inte styra det.

B flög ut på gatan bredvid mig.
Han förklarade att han varit orolig för mig, samtidigt som han var nära på att tappa det också.
Vad gör vi nu? Frågade vi oss.

Vi började gå på gatan mitt inne i Amsterdam. Jag kunde inte sluta tjata om hur dålig jag mådde och ville bara att allt skulle sluta, B försökte lugna ner mig, men han kände nog ungefär likadant.
Jag började noja över hur folk gick för nära, när folk gick bakom mig...
Jag började noja över hur jag såg ut, jag kände mig äcklig och helt förstörd..

Den kalla blåsten underlättade lite och svalkade min svettiga panna. Vi stannade till vid en korvmoj för att köpa en dricka.."If ur having a bad trip, just drink some orangejucie" kunde jag höra hur försäljaren sa när vi köpte svampen.
Det var en Fanta grape..den smakade inte så bra och jag fick ta små klunkar i taget..för jag var rädd att svälja vätskan i fel strupe.
Men ingenting blev bättre..och helt plötsligt slänger B ut sig:
"Tänk om vi har fastnat i det här tillståndet, tänk om vi aldrig blir normala."
Jag försvinner ett tag, långt ner i mig själv, jag blir rädd.. Jag andas högt och börjar kriga igen.
Det känns som att jag är på gränsen, precis på gränsen till att slänga mig ner och gråta.

Jag har sätt filmer och bilder på folk som tappat det ordentligt, jag vill inte känna så, jag vill inte vara dem. Jag är starkare än så?

"Nej, sluta nu..säg inte så, vi bara går..gå rakt fram" Säger jag.
Och det är precis vad vi gör, vi går på Amsterdams gator under en VÄLDIGT lång tid.
Men känslorna går inte över, jag måste kämpa hela tiden känns det som. Och skeva idéer popar upp i huvudet på mig hela tiden..Till exempel som att..

Amsterdam är bara en drömstad, där alla är bänga hela tiden, alla personer som vi ser, kom hit, precis som vi en dag. Sen har dom fastnat här för alltid. Staden bara slukar dig och spelar med dig som marionetter.

Vi kollar på klockan..den skrämmer oss.
"Ey! A! Det har bara gått 1 timme!" Utbrister han.
Det känns som att vi varit borta i minst 3 timmar. Och försäljaren sa tidigare att ruset kan hålla i 3-4 timmar.
Det är en EVIGHET! tänker jag. 2-3 timmar till, i denna jävla mardröm.
"B, jag måste ha någonting, jag måste kunna tänka på något annat." Säger jag.

Vi bestämmer oss för att köpa cigg. Men jag klarar inte att gå in i butiken...Den kommer sluka mig, den kommer att förgöra mig. Jag vägrar gå in.
B tar på sig uppgiften och går in. Nu är jag ensam igen, lämnad på gatan, fast i mina tankar.
En evighet senare kommer B ut med ett paket cigg och vi röker kopiösa mängder.

Det enda som egentligen funkar för mig just nu, är att gå på gatan, rakt fram och röka.
Vi går tills det blir mörkt..och tillslut lyckas ta oss in till stationsterminalen. (Jag tvekade bra länge innan jag satte min fot under tak.)

Väl där inne går vi in på burger king för att äta..maten smakade skit. Men det kändes lite bättre här faktiskt. Jag försökte stoppa i mig några tuggor för jag inbillade mig att det skulle göra mig nykter.
Och för första gången på väldigt länge kunde vi fnissa lite. Vi pratade om hur sjukt vi tyckte att Amsterdam var, hur roligt det var att ingen förstod vad vi sa, att maten smakade skit..En jävla massa goja bara.

Några minuter senare sitter vi på ett tåg som ska ta oss tillbaka till hotellet. Väl efter incheckning (Vi hade mellan fre-lör slaggat på ett hotell inne i centrum..RIKTIGT dålig standard där mina damer och herrar..boka ett hotell längre bort.) När vi kom upp till rummet blev vi positivt överraskade över hur fint det var. Mitt rus hade gått från mardröm till himmel..jag kände mig kung!
Vi spänner oss i spegeln, tittar ut genom det stora fönster som överblickar staden, pratar om hur vi skulle vilja sätta på varsin brud i den stora dubbelsängen, tar en dusch med mera. Livet var riktigt bra nu...


För att summera rusets dåliga faser:
Ångest, dålig självkänsla, rädsla och paranoid. Kändes som att det inte fanns någon utväg.
Tanken på självmord kom aldrig i tanke.

Rusets goda sidor:
Förhöjt självförtroende, välmående, positiv och glad.

Efter denna händelse har jag bestämt mig för att aldrig någonsin testa några mer droger.
Jag kommer endast bruka cannabis och tram. Jag vill aldrig mer någonsin känna som jag gjorde under det där ruset, aldrig.


För dig som kanske läser detta och funderar på att ta svamp, så har jag några tips.
*Gör det i kontrollerad miljö, alltså inte på stan, och absolut inte i ett annat land. Skogen är att föredra, eller om ni har någon stuga.
*Gör det med bekvämt sällskap, goda vänner.
*Gör inga aktiviteter första gången. Va bekväm ute i skogen, upplev naturen eller liknande.

Sen har jag ett par frågor till er lite mer kunniga...
Jag och B har diskuterat lite..
Vi båda känner ibland att vi kan tappa det precis som i Amsterdam, fast nu på tram.
Ibland på jobbet kan man nästan sjunka in i sig själv, man blir genast rädd och sätter sig in i svamp-ruset som vi upplevde i Amsterdam, hur? Och varför? Jag tar endast 100-200mg tram när jag går till jobbet, enstaka gånger. Detta händer emellan åt, i ett fåtal sekunder, sen kan man lyckas styra bort tanken. Men vad är det som händer? Har vi ärrat oss själva?

Samma sak kan hända på cannabis, och jag känner mig genast obekväm och vill lämna ruset direkt..trots att jag gillar cannabis ruset annars. Idéer? // Tack.

Tråkigt att ni fick en dålig trip, svamp kan vara något oberäknelig men är personligen en av mina absoluta favorit droger. Under rätt förhållanden och med lite förkunskap om vad det handlar om så hade ni säkert haft "the time of your life".

Haha. Bland det sista jag någonsin skulle göra är att besöka The Amsterdam Dungeon hög på svamp. Det måste vara bland det dummaste man kan göra. But I don't blame you TS, inte så lätt att veta om man inte har erfarenhet av hallucinogener sen tidigare. Underhållande läsning i varje fall.
Tryfflar är en typ av svamp och smaken på tryfflar är syrlig, inte nötig.

Väldigt tråkigt! Svamp är helt fantastiskt under rätt förutsättningar. Jag har testat att ta mig en vända ute, och då nojjar jag också ur på svamp. Ingen panik så där, men det blir rätt jobbigt. Tycker det är bäst att ta i en lugn miljö, där man slipper springa runt. Finns helt fantastiska CEV:s att se på svamp. Att ligga och blunda är helt klart bäst

Men jag tycker också att det tar några trippar innan man börjar att uppskatta svampen på riktigt!

Käkade 3,3 gram svamp igår. Det var det bästa och absolut värsta jag gjort. Var totalt disconnected i cirka 7 timmar. Bra känslor kom och gick, samma sak med sämre känslorna. Vetefan om jag ska ta shrooms igen. Det är en "bra" engångsgrej då den läxar upp sig och öppnar upp dina ögon för vissa saker. Dom positiva sidorna är hur bra som helst, negativa sidorna kändes som ett helvete.

Det jag inte förstår mig på är att igår när jag kom hem efter cirka 5 timmar ute helt trippad, så la jag mig på sängen och det var helt underbart. Allt känns så skönt och allt är bara prima. Men sen från INGENSTANS, kommer ett obehag mitt i det positiva. Det är det som driver mig till vansinne. Kan må hur bra som helst, men sen VIPS och hela stämningen ändras totalt. Är det något man kan kontrollera?