Prioriterar Sverige verkligen langare?

Han hittar fler uppblåsta siffror än narkotikapoliser och verkliga ingripanden. Att det i själva verket är 200 poliser som på heltid arbetar mot narkotika, jämfört med fyra gånger fler på 80-talet då knarket var ett avsevärt mindre problem.
...
Volymmålen finns nedtecknade i protokoll efter protokoll vid landets ledningsgruppsmöten. Vad man mätte var ännu märkligare. Inte antalet uppklarade brott eller antalet gripna, utan att antalet brott blev tillräckligt högt. I en verksamhetsplan från ett län sägs att ”antal anmälda ringa narkotikabrott ska uppgå till minst 1 200”.

Låt säga att ett län tagit en storskurk högt upp i narkotikahierarkin så att knarket faktiskt minskat, ja då blir det svårt att nå målet. Att sy in en knarkkung är direkt kontraproduktivt för att uppnå måluppfyllelse. Det polisen i stället får göra är att gång på gång slita in missbrukare. Och att bokföra stora beslag som flera små.
...
En person upptäcker en cannabisodling i ett skogsparti i Västerhaninge. Polisen hittar 32 plantor och upprättar en anmälan om ett narkotikabrott enligt brottskod 5004. Dagen efter går en överordnad in och ändrar anmälan. Den gamla brottskoden ligger kvar men till den adderas 32 brott enligt brottskod 5005, det vill säga överlåtelse. Vidare framkommer i anmälan att man inte har någon misstänkt, inte hållit förhör, inte upprättat något pm. Tio dagar senare läggs förundersökningen ned med inget mer än 33 fina pinnar i statistiken över anmälda brott.

Nja, det du pekar på är förstås en viktig anledning men det främsta skälet till att man arbetar på detta sätt är ideologiskt. Grunden till det hela bottnar i att "den svenska narkotikapolitikens fader" tillika kommunisten Nils Bejerot, som myntade politiken, förklarade den enskilda droganvändaren som måltavla. Detta efter devisen att man måste kapa knarkträdets rottrådar, inte grenarna.

I enlighet med lagstiftarens intentioner har polisens arbetssätt förändrats och fokuserar i allt högre utsträckning på konsumtion av narkotika. Dessa förändringar medför emellertid vissa oförutsedda konsekvenser. För det första förväntade sig lagstiftaren inte att antalet lagföringar för eget bruk skulle öka.Med facit i hand har antalet sådana lagföringar ökat kraftigt. Den största gruppen som lagförs genom polisens insatser är äldre, för narkotikabruk kända personer.

För det andra framkommer i polisens verksamhetsredovisning att insatser mot grova narkotikabrott inte prioriteras i lika hög utsträckning som ringa narkotikabrott. Polisens utökade resurser för narkotikabekämpning har således främst använts till insatser mot eget bruk. Avsikten med ändringarna i narkotikalagstiftningen var troligtvis inte att polisens resurser skulle fördelas på det sätt som skett.

Innan straffskärpningen genomfördes hade Rikspolisstyrelsen vid ett flertal tillfällen framfört krav till regeringen att polisen skulle få laglig rätt att genomföra kroppsbesiktning på en misstänkt narkotikamissbrukare. Polisen ansåg att det saknades bevismedel för att kunna tillämpa kriminaliseringen av narkotikabruket. År 1989 tog Rikspolisstyrelsen fram ett så kallat narkotikamanifest, som syftade till att konkretisera polisens uppgifter i kampen mot narkotikan.
Manifestet var uppbyggt kring 88 ”att-satser”. Under rubriken ”det skall var jobbigt att vara missbrukare” uttrycktes en önskan om att polisen borde få befogenhet att omhänderta den som uppträder narkotikapåverkad på allmän plats. Formuleringen användes i flera skrivelser för att försöka få till stånd en lagändring.