Varför talar inte svenska kvinnor om män som inte vill gifta sig?

Jag hör överallt utanför Sverige hur kvinnor har otroligt svårt med att dagens män (speciellt högstatus) inte längre vill gifta sig eller ens ha barn, slippa ansvar långt in i livet.

Här i Sverige så har jag nog aldrig hört just sådana typer klagomål, jag undrar vad det beror på?

Är det att svenska kvinnan inte gillar att uttala sig på så sätt att hon verkar vara beroende av män hennes lycka?

Eller det att svenska kvinnor verkligen klarat av att slita sig ur romantiken kring långa äktenskap och gillar tanken av ett långvarigt singelliv? Har vi blivit så "moderna" och individualistiska?

Jag vet inte, så vill höra vad kvinnor här tänker.

Likaså är kvinnor utomlands ofta extremt oroliga när de når 33-34 och inte fått barn, medan jag hör svenskor tvärtom säger sig vara stolta över att de inte har fått barn. Det finns något i svenska kvinnors resonerande (och möjligen skandinaviska kvnnor i övrigt) som går tvärsemot hur kvinnor resterande Europa och USA resonerar.

Svenska kvinnor är väl ovanligt hjärntvättade? Inte just det att man skiter i att gifta sig, men när man redan har andra foten i graven och är stolt över att inte ha fört den ariska rasen vidare till nya höjder, då lider man av allvarliga hjärnfel, alternativt är man hjärntvättad.

Amen, broder.

Fast å andra sidan kanske deras rasliga kvalitet suger pung om de inte ens har vett att föröka sig på rätt sätt och i rätt mängd. Kanske är det så att svenskar generellt inte alls är bra generellt, utan helt enkelt har väldigt mycket trälar. Även om vi nu har rätt mycket bra män också.

Menar du att dom "flesta" idag härstammar från trälar och inte från vikingar?

Jag tycker det är lätt att prata med män om vad man vill i framtiden och att de också ofta har egna föreställningar om familjeliv osv. Giftermål är väl något mest romantiska typer snöar in sig på annars verkar det vara ganska avslappnat och något de flesta mest tar till för att ge en mer tyngd i familjelivet. Ett kärleksbevis när förhållandet hållt under motgångar, eller liknande och mindre sockervadsidyll bakom det.

Här måste vi varken gifta oss eller få barn för att få status. Och det är väl bra? Menar ska kvinnor som kanske har svårt för ungar, ogillar dem eller bara vill prioritera annorlunda, skaffa barn för syns skull?

Och varför ska vi noja om karln inte vill gifta sig? Tar bort poängen om det blir ett krav.

Nej, dom skall givetvis skaffa barn för rasens skull, fåntratt. Annars dör vi ut.

Jag vill inte rätta dig, bara studera vad du ärligt har att säga.

Men, det som man hör mycket i andra länder är att män inte vill stadga sig och ta ansvar, vilket giftemål bara är en symbol för. Ingen vill ha barn som växer upp utan pappor utomlands och männen är eviga grabbar som inte vill ha barn och ha ett tråkigt monogamt liv som hemmapappa.

Varför är inte det ett problem som svenska kvinnor uttalar sig kring (alternativ inte känner av)?

Jag känner att svenska män också inte vill stadga sig, speciellt de med många alternativ (som många kvinnor vill ha).

Jag vet inte, jag har uppfattat det som att det ändå finns en hel del män som vill ha familj o barn, som tänker på värderingar mm. som de vill uppfostra barn efter. Visst, det kryllar av omogna män här också men jag tror att även om de gör en och annan kvinna besviken så är de inte så eftertraktansvärda när det kommer till kritan.
De flesta män tycks inte ha världens problem inför tanken på att finna någon det stadgas med.


Kanske är pressen annorlunda utomlands mot här? Eller kanske varierar i olika umgängen? Få svenska kvinnor drömmer om storslagna bröllop som verkligen ruinerar karln heller, även om en del tycks vilja ha fina bröllop så måste de inte vara på herrgårdar. Prinsessdrömmar som är mer vanligt utomlands, där småtjejer drömmer om det perfekta bröllopet med prinsen.

Vi kanske är mer jämställda och kvinnor här har kanske nyktrare syn på manlighet vilket kan leda till färre komplex.

Det finns inget värde i att gifta sig!
Inte ens att vara sambo med en kvinna, för en man.

Småsaker som att feminismen gjort det trendigt för kvinnor att ej kunna laga mat. Gör att deras bidrag i ett vanligt hushåll är tämligen begränsat.

Kvinnors oförmåga att lösa problem och benägenhet att göra dem enbart värre genom att bara göra något som får problemet att verka "löst", drar ned dem reellt på en manlig värdeskala. Börjar man laborera med att inte lösa några problem alls åt dem, ser man den katastrofala magnituden på deras problem.

Män bör se hela sina liv i allt större utsträckning och börja sätta personliga gränser, för hur stor påverkan kvinnor skall ha i deras tillvaro.

För här i Sverige är det ofta tvärtom, männen som träffar en något yngre kvinna och som sedan beklagar sig över att hon inte kommit till punkten där hon vill slå sig till ro och skaffa barn.

Problematiken är densamma, männen som vill bilda familj siktar fel, valde de istället en kvinna utan större ambitioner om yrkesliv och som var i åldern för att klockan skulle ringa så skulle de ha lättare att hitta någon att bilda familj med.

Samma problematik som med liggfaktorn alltså, ungefär.

Åldersskillnaderna är i regel större mellan män och kvinnor i andra länder än Sverige, tror faktiskt inte att det är anledningen.

Jag håller inte med om bilden att svenska män inte vill stadga sig och ska jag se på de människor jag träffat via mina barn t ex så är det ofta killen som pratar om samboskap, barn och volvo redan från starten - vilket kan få tjejerna att backa rätt rejält.

Utomlands är familjens försörjning ofta mannens ansvar helt och hållet, där inser de att när barnen kommer så är det slut på ungdomen och de prioriteringar som måste göras med en familj.
I Sverige ser det inte likadant ut, här utgår man från ett delat ansvar (inte bara med varandra utan också i form av samhälle och egna föräldrar). Här är bilden av barn hos unga ofta inte ett stort ansvar utan något gulligt som bekräftar samhörighet och kärlek.

Kulturen i Sverige gör ju också att många aldrig blir föräldrar, trots att de kommer upp i medelåldern och har barn. Många fattar inte att livet med barn kräver att man prioriterar om utan försöker leva som innan och istället för att föräldrarna anpassar sig efter sin nya roll så får barnet anpassa sig efter föräldrar som ger dem mat och är kompisar.
I vissa familjer känns det till och med som om femåringarna tar ett större ansvar än föräldrarna för sin egen fostran .. och det får vi väl tacka dagis för - att det finns någonstans där dessa barn får ha ett sunt förhållande vuxen/barn och där lär sig gränser.