Citat:
Det finns ett flertal olika ljudformat, både gamla som nyare, som kan låta fantastiskt bra under goda förutsättningar. Så bra att det kan vara svårt att skilja dem åt i blindtester.
Det är t o m så att även en 128kbps digital ljudfil, om den är bra gjord från ax till limpa, kan låta så bra att det inte är lätt att skilja den från CD original, detta vare sig man är van lyssnare och musiken välkänd och man lyssnar på högkvalitativ anläggning eller hörlurar. Massor med folk påstår de minsann lätt hör skillnad på alla möjliga mp3-format mot CD-original, men ett gäng blindtester har visat att de väldigt ofta går med t o m på 128kbps.
Det är t o m så att även en 128kbps digital ljudfil, om den är bra gjord från ax till limpa, kan låta så bra att det inte är lätt att skilja den från CD original, detta vare sig man är van lyssnare och musiken välkänd och man lyssnar på högkvalitativ anläggning eller hörlurar. Massor med folk påstår de minsann lätt hör skillnad på alla möjliga mp3-format mot CD-original, men ett gäng blindtester har visat att de väldigt ofta går med t o m på 128kbps.
Ja, för ett tag sedan testlyssnade jag på 128 kbps, 320 kbps och wav och resultatet blev slumpartat. När jag fick för mig att en testlåt definitivt lät bättre and de andra två versionerna så visade det sig vara en 128:a.
Men när jag rippar CD eller konverterar analogt (t.ex. från kassetter) så kommer jag nog alltid att välja okomprimerad wav eller i vissa fall 320 kbps CBR. Jag har gott om plats så den höga ljudkvaliteten känns som att den inte kostar mig mer än 128 kbps mp3.
Citat:
Men, jo, även jag har tyckt mig höra skillnader precis som du, en gång när jag bytte från Supra 2,5 till Supra 10,0 högtalarkabel. Men jag har insett att jag tyckte så p g a placebo. Därför att det fanns ingen som helst vetenskaplig grund för att det skulle kunna bli någon sådan skillnad att det skulle vara detekterbart. Och jag skulle högst sannolikt aldrig ha kunnat prickat in någon skillnad i ett blindtest.
När det gäller just högtalarkablar så finns det ju ett gäng tester som visar att t o m ”guldöron” alltså rediga audiofiler, som får lyssna på sin egen musik, i sin egen eller annan mycket fin anläggning, ändå i te klarar att skilja ens ståltråd från svindyr högtalarkabel.
När det gäller just högtalarkablar så finns det ju ett gäng tester som visar att t o m ”guldöron” alltså rediga audiofiler, som får lyssna på sin egen musik, i sin egen eller annan mycket fin anläggning, ändå i te klarar att skilja ens ståltråd från svindyr högtalarkabel.
Jag gick från en tunn gammal kabel från 1970-talet som hade hört till en tv-antenn monterad på ett tak. Delade den och hade dem ett år eller så tills jag blev varse om att det fanns speciella högtalarkablar. Det var i början av 90-talet, men jag minns att skillnaden var ganska stor. Den nya kabeln är ungefär lika tjock som hålen med klämmkontakterna på högtalarna. Ingen aning om märke eller exakta specifikationer. Placebo? Jag vet inte. Det var i alla fall ingen dyr investering då för 25 år sedan, och de får hänga med i framtiden.
En annan bra uppgradering var från min gamla CD-spelare för en tusenlapp, en Sony, till en av Pioneers bästa modeller, med skivtallrik och "Legato Link" för runt 5000 kr. Ljudet gick från tråkigt kallt till detaljrikt och varmt. Förutom "Legato Link" hade det nog med en bättre DAC att göra.