Har vid två tillfällen blivit hårdhänt sliten in eller ut från dansgolvet för att bli hånglad på, och jag dansar i princip aldrig. Ena gången fick jag ödmjukast neka tjejen då jag inte riktigt fattade tycke för henne, andra gången var det mer ömsesidigt. Vid väldigt många tillfällen har jag blivit tafsad på, antingen magen och bröstet, armarna eller rumpan. Aldrig kodden dock. Kanske tror de att jag är jävligt lätt, men faktum är att jag i princip aldrig drar hem tjejer/blir hemdragen. Är ganska introvert och blyg, så jag tycker mest sådana tilltag är "jobbiga" i brist på ord. Inte kränkande/skrämmande som en kvinna möjligtvis känt alltså, även om det inte är någon egentlig skillnad om man ser till handlingen i sig. Jag fattar såklart att de vill ha ens uppmärksamhet, men jag är så långt ifrån en fysisk retort i sådana lägen, då jag är jävligt obekväm i att ställa om till deras sinneslag, att jag ler dumt

och fortsätter med min öl
Speciellt på en tidigare arbetsplats var det ett par (några år äldre än mig) kvinnor som gärna lade handen någonstans på mig. Har ingen invändning på det egentligen vore det inte för tillfällen då dessa händer högt upp på låren och röven i en bråkdels sekund eller oortodoxt länge på bröstet eller armarna. De såg båda bra ut i mitt tycke, vilket känns smickrande.
Varför gör kvinnor så? Av samma anledning som män. Oftast är det inte lika stora övertramp, inte heller i samma omfattning. Det är inte ursäktande, men verkligheten bör ändå återspeglas sanningsenligt och till fullo om man berör jämställdhet på något sätt. Ingen part är i någon form mer i behov av jämställdhet än en annan om begreppet verkligen betyder vad det låter som.
Att män inte bryr sig alls eller knappt om de blir tafsade på bör i allra högsta grad vara intressant för idkare av feminism, men de bryr sig i 9 fall av 10 inte alls om det. Eller så förnekas/förlöjligas tanken av en man som
trakasseras* sexuellt. Oftast möts blotta tanken på detta med någon siffra om
hur många miljarder kvinnor som varje sekund blir ~etc. Att jag inte bryr mig speciellt eller till och med tycker det kan vara lite småkul beror ju trots allt på att män är annorlunda eller i varje fall växer upp annorlunda. Vi är vana, i högre grad, vid ett fysiskt sätt att kommunicera. Vi slogs med våra kompisar, fiender, bröder och kusiner. Ibland på skoj och ibland på allvar. Jag slår fortfarande min brorsa ibland när han går förbi mig. Kanske är detta en av orsakerna till att man bryr sig mindre om någon tar på en, för att man har vissa kommunikativa färdigheter, fysiska, sedan barndomen och inte är alls lika känslig.
*:
I beståndsdelarna är det trakasserier och likställda till vad en kvinna kan råka ut för. Men som en man i dagens samhälle är det hur man själv uppfattar situationen som ligger till grund för hur man sedan betraktar huruvida ens person har blivit kränkt. Inte lagligt, givetvis, men hur det är rent praktiskt.