Äntrligen en reaktion mot åsiktspoliserna

I dagens DN beskriver Lena Sundström problemet med dagens åsiktspoliser/prussiluskor i sin utmärkta krönika Offerkofta i XXL känns därför sällan trång. Detta är en utveckling som man inte märkt av, men plötsligt står man där med ett gult kort på fikarasten, och alla andra tiger i rädsla.
Vad är det egentligen som har hänt, hur har dagens samhälle blivit såhär introlerant?

Beror denna jakt efter allt som inte är politiskt korrekt på en enskild händelse, eller?

Denna enskilda händelse stavas Twitter.

Hade Twitter haft fler än 140(?) tecken så hade samhällsdebatten varit mer nyanserad. Det finns helt enkelt inte plats för nyanser när det ska jagas ryggdunk.

Har ni läst artikeln? Ni kanske ska försöka kämpa er förbi ingressen.

Lena vänder sig mot just sådana som er, som upplever sig vara kränkta över att "man inte får säga någonting" när verkligheten i själva verket är den omvända.

Jag citerar:

Artikeln avslutas med följande:

Jag skulle vilja hävda att texten riktar sig åt åsiktspoliser på alla håll. Både de som blir upprörda när någon säger att alla tjejer har fittor (för vissa har ju kuk!!!) och de som blir upprörda över att "man får fan inte säga sanningen om islam i det här skitlandet".

Båda är en form av åsiktspoliser som förstör yttrandefriheten.

Nej, texten är ett tydligt försvar av hyperkänsligheten upphöjd till dygd. Vad hon säger, i klartext, är att du ska hålla käften och lyssna på penisbestyckade kvinnor och andra fantastiska minoritetsgrupper.

Det låter som att Lena utgår från att alla andra lever exakt samma subjektiva verklighet som hon och så länge hon kan få alla andra att rätta sig efter hennes subjektiva verklighet så blir allting bra för henne och i förlängningen för alla andra. Ingen kan hade bra ifall hon inte har det bra, men när hon väl får det bra så får ingen annan ha det dåligt för att hennes subjektiva verklighet är den enda sanna verkligheten som finns.

När man kollar på remixen så inser man tydligt att Lenas föräldrar har mycket att stå till svars för men Lena vågar inte för att då blir pappa "kontrollerbart och läskigt rasande" och det triggar hennes rädsla för att bli övergiven. "Varför kramar du aldrig mig pappa?" vill flickan skrika ut men vågar inte.

Har hon en kickstarter för att samla pengar till psykologhjälp? Jag vill gärna bidra till den fonden.

Jag tycker att de självutnämnda åsiktspoliserna är de verkliga mästarna på att känna sig kränkta, har de inget att klaga på rent personligen så kan man alltid känna sig kränkt på någon annans vägnar.