2005-10-09, 03:19
#1
Dos: 20 mg Stilnoct, okänd mängd Cipramil och Fluanxol.
Vikt: 58 kg.
Tid: ~1 timme.
Kvällen började med att jag helt fridfullt lyssnade på musik och bestämde mig för att det var dags att sova, tog 10 mg Stilnoct och väntade.
Ungefär 20 minuter passerade, och med den Stilnoctbaserade logik som började ge sig tillkänna i mitt sinne ansåg jag att jag behövde minst 10 mg till för att somna. Sagt och gjort - 10 mg till åkte ner.
Som väntat kände jag inte för att uppsöka sängen, utan var mer intresserad av att betrakta min vägg som började bukta inåt och förvandlas till en vätskelik substans. Efter att jag beundrat fenomenet i några minuter bestämde jag mig för att det fick vara nog och att jag borde sova trots allt, efter ett kort besök i badrummet - så jag stängde av datorn och lullade iväg.
Väl där började plötsligt röster dyka upp, och jag har aldrig haft några psykotiska tendenser i opåverkat tillstånd (och för övrigt aldrig provat några andra droger än alkohol och mina utskrivna mediciner, Stilnoct, Imovane och Sonata). Till en början hörde jag mest röster som jag kände igen, röster tillhörande mina vänner och mina föräldrar. Men i bakgrunden började jag höra andra, raspiga och avgrundslika röster som rent ut sagt gjorde mig livrädd.
I panik yrade jag ut i hallen och tryckte mig mot väggen, stirrade upp i taket och såg min lampa svänga fram och tillbaka och skifta i både färg och ljusstyrka, och samtidigt började något som lät som riktigt skruvad och mörk musik framträda i det sorl av röster och det myller av skuggor som nu befolkade min lägenhet.
Stilnoctlogiken gjorde sig känd igen, och min enda tanke var "psykos". Att jag tagit Stilnoct var sedan länge glömt, och någonstans i mitt undermedvetna lyckades min hjärna fiska upp att jag hade Fluanxol utskrivet mot depression, men att det i själva verket var ett antipsykotikum.
Inom några sekunder hade jag kastat mig mot medicinskåpet, skruvat av locket på den lilla burken och tömt i mig ett tjugotal små piller som om jag druckit ur ett vattenglas, och den ökända Stilnoctlogiken sade mig att det verkligen var något som var fel nu, och att jag borde helgardera mig mot det, varpå jag tömde flera kartor Cipramil.
Musiken fortsatte, och rösterna skrek fortfarande, även om jag inte riktigt kunde urskilja vad de försökte säga, så jag irrade runt i det kaos som en gång varit min lägenhet i hopplösa försök till att lokalisera musikens källa.
Efter några varv runt lägenheten hittade jag något som jag lyckades identifiera som min säng, men överkastet rörde sig som om ett myller av leddjursben tryckte upp det underifrån. Lamslagen av min spindelfobi föll jag ned på knä bredvid sängen, och efter viss tvekan slet jag bort överkastet.
Min säng var täckt av enorma klasar av spindlar som satt i stora nästen av spindelväv, och jag kunde inte göra något annat än att halvparalyserad försöka krypa baklänges.
Vid det här laget kändes det som om jag fick ett dovt slag i huvudet, och musiken tystnade. Det enda som var kvar var ett mörkt, vinande ljud och tusentals hatfyllda, skadeglada viskningar.
Jag tittade upp mot det som nu hade förvandlats tillbaka till mina väggar igen, och till min fasa var de täckta av enorma, grodyngelsliknande, kloförsedda, oljelika skuggvarelser som flöt fram över väggarna med ljud som inte kan beskrivas som något annat än andetag från helvetets djupaste hålor. De avgrundslika rösterna från badrummet tog form, och nu kunde jag höra dem morra, skrika och väsa att de hade kommit för att stanna, och att jag skulle dö.
Min lägenhet hade börjat likna sig själv allt mer igen, bortsett från att demoner krälade över väggarna och att min säng fortfarande var täckt av spindlar, men inte ens min fobi kunde hålla mig ifrån att gömma mig i den.
Det sista jag såg innan jag slocknade var en av avgrundsvarelserna, sittande i väggen, nedstirrande på mig.
Vikt: 58 kg.
Tid: ~1 timme.
Kvällen började med att jag helt fridfullt lyssnade på musik och bestämde mig för att det var dags att sova, tog 10 mg Stilnoct och väntade.
Ungefär 20 minuter passerade, och med den Stilnoctbaserade logik som började ge sig tillkänna i mitt sinne ansåg jag att jag behövde minst 10 mg till för att somna. Sagt och gjort - 10 mg till åkte ner.
Som väntat kände jag inte för att uppsöka sängen, utan var mer intresserad av att betrakta min vägg som började bukta inåt och förvandlas till en vätskelik substans. Efter att jag beundrat fenomenet i några minuter bestämde jag mig för att det fick vara nog och att jag borde sova trots allt, efter ett kort besök i badrummet - så jag stängde av datorn och lullade iväg.
Väl där började plötsligt röster dyka upp, och jag har aldrig haft några psykotiska tendenser i opåverkat tillstånd (och för övrigt aldrig provat några andra droger än alkohol och mina utskrivna mediciner, Stilnoct, Imovane och Sonata). Till en början hörde jag mest röster som jag kände igen, röster tillhörande mina vänner och mina föräldrar. Men i bakgrunden började jag höra andra, raspiga och avgrundslika röster som rent ut sagt gjorde mig livrädd.
I panik yrade jag ut i hallen och tryckte mig mot väggen, stirrade upp i taket och såg min lampa svänga fram och tillbaka och skifta i både färg och ljusstyrka, och samtidigt började något som lät som riktigt skruvad och mörk musik framträda i det sorl av röster och det myller av skuggor som nu befolkade min lägenhet.
Stilnoctlogiken gjorde sig känd igen, och min enda tanke var "psykos". Att jag tagit Stilnoct var sedan länge glömt, och någonstans i mitt undermedvetna lyckades min hjärna fiska upp att jag hade Fluanxol utskrivet mot depression, men att det i själva verket var ett antipsykotikum.
Inom några sekunder hade jag kastat mig mot medicinskåpet, skruvat av locket på den lilla burken och tömt i mig ett tjugotal små piller som om jag druckit ur ett vattenglas, och den ökända Stilnoctlogiken sade mig att det verkligen var något som var fel nu, och att jag borde helgardera mig mot det, varpå jag tömde flera kartor Cipramil.
Musiken fortsatte, och rösterna skrek fortfarande, även om jag inte riktigt kunde urskilja vad de försökte säga, så jag irrade runt i det kaos som en gång varit min lägenhet i hopplösa försök till att lokalisera musikens källa.
Efter några varv runt lägenheten hittade jag något som jag lyckades identifiera som min säng, men överkastet rörde sig som om ett myller av leddjursben tryckte upp det underifrån. Lamslagen av min spindelfobi föll jag ned på knä bredvid sängen, och efter viss tvekan slet jag bort överkastet.
Min säng var täckt av enorma klasar av spindlar som satt i stora nästen av spindelväv, och jag kunde inte göra något annat än att halvparalyserad försöka krypa baklänges.
Vid det här laget kändes det som om jag fick ett dovt slag i huvudet, och musiken tystnade. Det enda som var kvar var ett mörkt, vinande ljud och tusentals hatfyllda, skadeglada viskningar.
Jag tittade upp mot det som nu hade förvandlats tillbaka till mina väggar igen, och till min fasa var de täckta av enorma, grodyngelsliknande, kloförsedda, oljelika skuggvarelser som flöt fram över väggarna med ljud som inte kan beskrivas som något annat än andetag från helvetets djupaste hålor. De avgrundslika rösterna från badrummet tog form, och nu kunde jag höra dem morra, skrika och väsa att de hade kommit för att stanna, och att jag skulle dö.
Min lägenhet hade börjat likna sig själv allt mer igen, bortsett från att demoner krälade över väggarna och att min säng fortfarande var täckt av spindlar, men inte ens min fobi kunde hålla mig ifrån att gömma mig i den.
Det sista jag såg innan jag slocknade var en av avgrundsvarelserna, sittande i väggen, nedstirrande på mig.
Hur som helst det där med röster och så känner jag igen. Jag brukar alltid ha riktigt stora minnesluckor efter jag tagit Stillnox men har alltid svaga minnesbilder av att folk jag känner är där och man hör deras röster osv..ganska obehagligt..
