Att älska sin näste som sig själv och att applicera det på verkligheten

Spiritualitet kretsar kring att se alla som en del av en själv, eller en del av samma del som man tillhör d.v.s att vi skall behandla och tycka om alla andra likadant och lika mycket som en själv. Detta kan jag omöjligt applicera på verkligheten då det finns många människor jag värdesätter lägre än mig själv, t.ex invandrare, och främst tänker jag på svarta människor som jag gärna ser som vitas betjänter. Bortsett från detta är jag hyfsat kosmos-spirituell

Hade faktist inte kikat länken, men gjorde det nu, mest hade jag inte kollat för att jag inte är bosatt i Sverige. Men ser att det fanns fler alternativ än vad jag trodde! Du får gärna dela med dig om du kommer i kontakt med några av dessa. Så man får leva upplevelsen från dig. Själv skall jag försöka mig på att voluntärsarbeta åt folk. Fast det kommer inte vara helt gloriagivande eftersom jag inte har några bra skills att erbjuda. Men jag kanske får några när jag sätter igång. Så jag kanske får nåt utav dig själv istället för de andra.

Intressant att du håller med om bitterheten, jag tycker det är något slags alterego som tittar fram ibland, även om man vill och tror man är innerst god. Bitterhet kanske dyker upp ofta just för att man är så god, man är bättre än sig själv på något sätt. Föraktar det man gör för man är en åskådare igenom samvete i sina handlingar.

Man skulle kunna tro att jag och Tinman hittade fram något, men det spårade bara ur tror jag. Blandade bitterheter som slogs på arena tror jag. Jag ser helst vad som kan komma som svar från filosofilärarn själv. Fast helst vill jag inte se någon pjäs längre utan vill gärna få ut en sång som sätter avslut på diskussionen, kan man få backning på en frågan till användarn i fråga?
Eftersom Tinman utser sig vara både musikant och filosofistuderande skulle jag vilja se både dessa egenskaper smälla ihopp.
Jag är själv bara en obildad drömmande människa så jag kan enbart erbjuda mina fantasier i diskussion.

Jag väljer att ignorera dig, men visar dig att jag gör det. Andra kanske inte känner behov av att visa det. Se det som en tjänst att påvisa din existens!

Ja om en individ hatar sig själv så måste den ju hata sin näste också då. Alltså skiter man i sig själv så skiter man i andra. Då kan man verkligen fundera om en egoist verkligen tycker om sig själv?

Jag ska försöka dela med mig om det sker! Din vilja är väl den bästa av alla skills, då de flesta saknar den och avstår?

Jag håller verkligen med dig, jag känner mig som Dr. Jekyll och Mr. Hyde emellanåt. Åskådare genom samvete i sina handlingar - mycket, mycket intressant. Det är som att man ser sig vara självisk men inte kan göra något åt det. Jag antar att det kan vara svårt att älska sin näste som sig själv om man avskyr sina egoistiska drag som kikar fram ibland... Om man lär sig älska sina egoistiska drag, eller åtminstone att acceptera dem, kan man då göra samma sak i andra människor?

Filosofilärarn själv? Var inte riktigt med på vad du menade. Jag tror att han är avstängd för en period, så vi får vänta ett slag på sång.

Jag tycker inte att du låter obildad, snarare insiktsfull inom ämnen som många människor inte är.

Jag tror att det är skillnad på att älska sin näste som sig själv och att hata sin näste som sig själv. Budskapet lyder trots allt inte "Du skall tycka om din näste som du tycker om dig själv" utan tar upp det i en positiv benämning - det kanske innefattar att man ska låta bli att se sina dåliga sidor hos andra? Det är ju onekligen svårt att älska andra människor som sig själv om man inte älskar sig själv, men det innebär kanske snarare att om man är lagd på det viset borde man låta bli att behandla andra människor, haha. Vad tror du?

Bra fråga... En narcissist (en typ av egoist) tycker väl enligt definition om sig själv, men har bristande självinsikt? Någon som skiter i sig själv är väl motsatsen till en egoist? Missuppfattar jag dig?

Varför värdesätter du särskilda grupper av människor lägre än dig själv?

Först får jag tacka hemskt mycket för dina gosiga uppmuntrande svar. Det märks att du jobbar flytigt med att älska din näste!

Kan man acceptera andra egoister? Jag kan enbart tala från eget perspektiv, och jag säger väl ja. Men till viss sträckning. Jag känner nästan att jag måste viska nästa mening, men.. jag jobbar hårt för att se förbi egoisten som står bakom min partner. Det är tyvärr något som inte går att ljusna på så jag lever helt enkelt med det eftersom resterande personlighet är 100% acceptabel i mina ögon.
Jag har även många vänner som är egoister, några av mina närmaste är nog av största rangen. Jag börjar se et mönster här.

Dras jag till egoister? Är det universums samspel av gott på ont? Får jag ens betrakta mig så högt att jag står i högre rank än mina närmsta människor?

Samtidigt har jag även vänner som står högt över mig med icke egoismen, och dessa ser jag då upp till och strävar efter liknelser.

Det måste ju betyda att man måste ha en skala att leva efter, man kan inte alla vara lika. för då vet man inte vad som är ner och upp. Men samtidigt så skulle inget behöva åka upp om allt redan var frid.

Kan du se förbi egoisten? Du kanske har en helt annan bild än mig över vad egoisten innebär. Det skulle ju kunna vara någon ytterst ond som kommer i tankarna. För mig dök de människor jag känner bäst upp och mitt svar blev som åvan.

Jag benämde den tyste som filosofilärarn som ett skämt, jag kände lite påtvingade argument som kändes ungefär som en gammal lärare jag hade på gymnasiet. Det är synd att vi får vänta på att denne blir friad för vidare diskussion, men jag är egentligen bara intresserad av filosofisk sång ännu. Jag vet nämligen inte om jag hört något sådant förut.

Man har hört dikter, predikor, dolda budskap, flummeri m.m. i sång, men jag personligen har inte hört n filosofi vad jag vet.

Bara för det vill jag slänga in mer i diskussionen. Om man ger sång till sin näste, i form av kärlekssång. Är de givande, eller är det bara ljudvågor som flyter bort. Får man fram glädje och kanske en skvätt tårar blir man väl nöjd. Men ska man skapa mer förändring med sången? Sätta en kopp framför sig samtidigt för att samla pengar till den berörde som man sjunger för. Sprida ord som får ändring på folks humör, eller med lite tur moral. Sprider oändlig kärlek. tänker jag efter finns det ju faktist artister som lyckas med detta.

Jag dalar iväg som vanligt.

Jag gillar dig skarpt förresten, du är som en dirrigerare på något sätt samtidigt som du står över alla tankar och kan sätta dig i alla situationer. Väldigt öppet sinne. Och helt i luften så jag inte vet var jag skulle platsa dig som människa. Du skulle kunna vara allt från en tiggare som precis lärt sig skriva, till en nobelpristagare som sitter och dikterar till sin iphone ur jacuzzi. Men det är väl det som är så spännande på detta forum. En samling tankar från okända hjärnor. En kamp om korrekt och fel, hat och kärlek. Kommer det nå sitt slut? Sista inlägget... svaret till allt.

Jag menade mer att skiter man i sig själv och beter sig illa mot andra så skiter man egentligen i sig själv fast man är ett ego. Allt utgår från den personen så att säga. Egentligen kanske då alla är egoister men då positiv egoismen och negativ egoismen.

Egot är en överlevnadskonstruktion vars uppgift är att separera dig ifrån andra, detta gör det mycket svårt för människan att älska andra som sig själv och se andra som likgiltiga. Utan denna konstruktion som ser alla andra människor som potentiella hot hade mänskligheten inte kommit såhär långt, samtidigt om vi hade kommit så långt utan denna djävul hade vi inte levt i ett kapitalistiskt samhälle. Att övervinna egot är svårt, och jag tror att det är en medfödd egenskap att kunna övervinna det och detta leder till att majoriteten av mänskligheten aldrig kommer till att övervinna det för att (1) de är inte upplysta över egots konstruktion och (2) den medfödda egenskapen att övervinna det existerar inte hos många.

Men egenskapen finns? Vad är den och hur nyttjas den enligt din åsikt?