Man satt hemma hos varandra. Käkade djungelvrål och lyssnade på Scorpions eller Europe. Pratade om hur djävla bra framtiden skulle vara. Allt var bra och alla mådde bra. Inget depp-snack och gnäll om att man var arbetslös eller inte. Alla hade jobb. Emo fanns inte mer än i formen som kanske new romantic-pop.
Orden i folkmun handlade om: bättre, bäst, bra, toppen, coolt, härligt, klockrent, fan vad bra, lugnt, ballt.
Man unnade varandra lycka, glädje och framgång. Det fanns ett överflöd som visserligen var mindre än idag, men då delade man det gemensamt som en samhällelig prestation. Om det gick bra för grannen eller klasskamraten var det coooooolt.
Blir så jävla nostalgiskt bitter när jag tänker på vad vi förlorat
Mitt tips är att du gör en dialog som bara är positiv. "Vi är bra", "vi ska bli så jävla rika", "vi är bäst", "enda vägen är spikrakt upp". Mycket "give me five", mycket spänna armmuskeln, flexa sig i spegeln och säga till sig själv att man är såååå jävla bra.