Varför är engelsktalande amerikaner så usla på att artikulera främmande språkljud

Jag blir lite förbryllad. Hur vet man att latinet har ett vackert, rent ljud?

Men det är riktigt att det finns en stor och väldigt viktig motorisk komponent i språkanvändning och den är mkt svår att träna upp efter 12-14 års ålder.

Och hur vet en potatiskokare som du hur latinet uttalades på den tiden det begav sig..?

Kan nog dessutom ha förekommit lokala skillnader då romarriket omfattade ett område avsevärt större än staden Rom och att innevånarna i stor utsträckning inte var "etniska" rombor...

Det torde höra till allmänbildningen att klassiskt latin hade ett annat uttal än vad kyrkolatinet har. Exempelvis så uttalades »Cæsar« mer som tyskans »Kaiser«.

Det samma gäller förövrigt greker som har ett nygrekiskt uttal på klassisk grekiska istället för ett erasmiskt uttal.

Många som hjälpligt lär sig främmande språk använder sitt eget språks ljudrepertoar för att uttala främmande ord. Svenskan har många vokalljud, vilket gör det lättare för oss att tala med andra språks vokalljud. Vi har dock problem med diftonger eftersom standardsvenskan inte använder diftonger; t ex tror jag att majoriteten av svenskar inte diftongerar (dvs feluttalar) dessa ord på brittisk engelska: "poor" och "sure".

Vi kan heller inte säga [z] när vi behöver på engelska, ofta, t ex s:et i "cabs".

Amerikaner är dock inte värst utsatta. Japanska har bara fem vokaler. De har dessutom ganska få konsonanter som alltid paras med vokal (stavelser) förutom deras n. De saknar t ex v och skiljer inte på r och l. De har också svårt att skilja på h och f.

Dvs de kan säga n, ka, ki, ku, ke, ko, ga, gi, gu, ge go osv. Utländska ord transkriberas så att det blir så likt som möjligt med deras ljud. Ett enkelt exempel är den japanska filmen Batoru Rowaiaru som alltså betyder Battle Royale. Det bidrar till att de blir svårförståeliga.

De har i alla fall både långa och korta vokaler .

Faktum är ju att många asiater faktiskt har ett "tungfel" som gör att det är en fysisk omöjlighet att uttala tungspets-r.

Någon typ av approximant låter det som, men även de med svenska som modersmål kan använda ett sådant ljud, men kanske inte i alla positioner. Wikipedia har "starkast" som exempel på ett ord där många som talar central standardsvenska uttalar r som alveolar approximant.

Rent konkret vet man hur latinet uttalades därför att romarna var väldigt stolta över sitt språk och dokumenterade uttalet väl. Man vet t.ex. att -m var nasaliserat eller hade upphört att uttalas också av aristokrater runt år 200 f.Kr. Det är dokumenterat av Cato den äldre att han inte uttalade -m i diem - han skrev t.o.m. diee istället. Det kan t.o.m. vara så att -m slutade uttalas redan i det äldsta latinet, eftersom man har hittat t.ex. en sarkofag där -m genomgående saknas där det skulle ha varit. Det är en vanlig ackusativändelse i singular och också verbändelse i första person singular, alltså en vanligt förekommande bokstav. Claudius försökte införa ett "stympat" m i stavningen för detta ljud eller avsaknaden av ljud, men det var bara ett experiment som varade under hans livstid.

Man vet att underklassen i Rom år 50 e.Kr. hade slutat att uttala h i början av ord, också för att det finns nedtecknat av språkvetare från den tiden.

Man vet att c alltid uttalades som k ända till Västroms fall 476 e.Kr.

Latinet talades först i ett väldigt begränsat område, alltså just i provinsen Latium. I resten av Italien talades andra italiska språk, som etruskiska. Latinet spreds rent konkret med det romerska rikets utbredning.

Man "syndar" högst på tre punkter när man talar "modernt" klassiskt latin:

*Man uttalar -m, vilket romarna själva inte gjorde under den klassiska tiden.

*Man uttalar l tunt, trots att det vanligen var tjockt enligt Plinius den äldre.

*Man uttalar s som s, fast detta möjligen uttalades som det tunna svenska sje-ljudet. Det är möjligt att spanskans s idag bättre speglar romarnas s än italienskans.

Man uttalar alltså [ˈĩːnsulam] när det troligen skulle ha uttalats [ˈĩːnʂʊɫa] för att ta ett väldigt konkret exempel. Men detta är betydligt mer korrekt än "kyrkolatinet", som har ett uttal som latinet i stort sett aldrig hade under den klassiska perioden.

I Oxford dictionary så står två uttal av poor och sure, ett med och ett utan diftong. Lexikonet kallas British and World English. Enligt hjälpen ska det visade uttalet representera standarduttalet i södra England, ibland kallad RP.

http://www.oxforddictionaries.com/de...n/english/sure

http://www.oxforddictionaries.com/de...n/english/poor

Varför bryter man, och vem bryter värst?

Lite förenklat: Språket är uppbyggt av ett noga bestämt antal ljud (liksom färdiga legobitar). Antalet ljud är helt olika för olika språk. Det finns dock matematiska regler för hur ett språks ljud fördelar sig för att åstadkomma maximala olikheter sinsemellan. Det är därför tvunget att språkljud blir väldigt olika (och obegripliga) mellan språk som har olika antal konsonanter, olika antal vokaler, osv. Det går säkert att räkna ut vilka språk som är snälla eller djävliga mot varandra, typ gissningsvis 5 vokaler mot 9 vokaler = inga problem; 5 vokaler mot 6 vokaler = rena tungvrickaren.

När man har lärt sig pricka in sina egna språkljud så växer talet fast vid det. Ja, faktum är att även hörseln växer fast; ett skräckexempel är thailändare som inte kan höra skillnad på svenskans l och r.

Egentligen går språkskicklighet inte ut på att pricka in de enskilda ljuden exakt, utan tvärtom på att kunna sin ljudkarta så bra att man kan bränna på så slarvigt som möjligt i kurvorna mellan ljuden utan att krocka med ett grannljud. Mycket av vad örat uppfattar är nog själva kurvtagningen.

Jag tror att svenskan och engelskan är ganska svåra mot varandra. Fast vi svenskar har fördel, för vi har ju tränat engelska något enormt. Plus att vi därmed är medvetna om hur svårt det är med främmande språk; en medvetenhet man sällan ser bland engelsktalande.

Vill man på det krångliga sättet lära sig hur fornromarna talade så kan man läsa boken ”The Foundations of Latin” http://www.bokus.com/bok/97831101720...ions-of-latin/ (Haha, vilket tyvärr kan medföra att man tappar respekten för detta folk.)

Denna är gratis och är nästan felfri fast den är över 100 år gammal: The Latin language, a historical outline of its sounds inflections, and syntax

Den fokuserar mest på den klassiska tiden men innehåller också en hel del etymologi. Ironiskt att den gavs ut 1907 i just USA, för det uttal som han beskriver är det klassiska, medan, som jag skrev, jänkare vanligen har "Church Latin Pronunciation".

På tal om insula så kan man ju bara jämföra den fula engelskan och det vackra latinet:

An island in the Adriatic Sea.
Insula in Mari Adriatico.

(Ja, jag vet att jag har två engelska citat själv men inte för att jag gillar engelska utan för att Spooner var amerikan och därför bör citeras på engelska.)

Jänkare är det långväga folk vi hör mest av dagligen via burken och bioduken och snackar ett världsspråk, vilket gör att de inte lägger ner hela livet på att lära sig andra språk, men för det har de ju inte fler ljudsvårigheter än andra. Klart att jag stör mig på en del i deras uttalsvarianter också, som "e" som blir "ay" (Bela Lugosi - Bayla Lugosi) och spanska j-ljudet som i Alejandro. Pina för öronen att höra Lady Gaga sjunga Don't call my name, don't call my name, Ale-andro

Och att de inte kan säga, gällande ordet 'cojones' - vilket förekommer i var och varannan Hollywood-rulle som utspelar sig i områden där spanskamerikaner håller till -, [ko'xones], utan säger [ko'hounes]