Finansinspektionen skrotar amorteringskravet

Det finns åtskilligt att invända emot det där, inte minst att bankakuten inte ledde till någon förlust för skattebetalarna. Tvärtom gick vi plus på detta.

Om det finns åtskilligt att invända emot så gör det då.

Du var inte med då va?

Det var många som led under 90-talet. De som jobbade dygnet runt för att klara lånen, de som var arbetslösa under lång tid, och alla som fick mindre pengar när staten stramade in på det mesta.

Att pengarna ev. kom tillbaka på lång sikt är en klen tröst för en privatperson om man inte har råd att bo kvar utan måste sälja till brakförlust eller om familjen splittras.

http://www.fokus.se/2011/11/bankoraklens-harda-dom/

Men bankernas största problem var att de var helt beroende av upplåning från utlandet, och hösten 1992 var situationen så turbulent att ingen ville låna ut till de svenska bankerna. Var och en av de stora bankkoncernerna riskerade att hamna under åtta procents kapitaltäckningsgrad, vilket enligt lag skulle göra att deras verksamhetstillstånd skulle dras in.

Från början sköt myndigheterna från höften. Några förberedelser för att hantera en kris av sådan magnitud fanns inte. Ingen utarbetad räddningsmodell, ingen krisorganisation som stod redo. Det enda som nu fanns var en insikt om att man behövde återvinna utlandets förtroende, och det snabbt, annars hotade hela landets ekonomi att falla samman.

Vad skulle man göra?

Så snabbt som möjligt behövde man uppnå politisk enighet. Utan konsensus skulle lösningarna försenas och dess verkningar försvagas. På så sätt kom den borgerliga regeringen och oppositionen tillsammans att utforma riktlinjerna.

De valde att helt öppet kommunicera problemets omfattning. Varje siffra *redovisades, och man sköt inte förluster på framtiden så att det skulle se bättre ut på pappret. Hade man försökt spela ner krisen fanns risken att marknaden i stället hade misstänkt det värsta, resonerade man.

I frågan om bankernas växande skulder stod de inför ett dilemma. För att återvinna förtroendet från utlandet och inte orsaka att sparkunderna tog ut sina pengar i panik behövde staten gå in med någon form av *garanti. Men om garantisumman sattes för högt kunde omvärlden tolka det som att bankernas förluster var större än de faktiskt var – och sattes den för lågt fanns risken att riksdagen senare skulle behöva höja den, vilket marknaden skulle tolka som ett tecken på att krishanteringen inte fungerade.

Lösningen blev en obegränsad garanti, alltså utan en angiven siffra, som antogs i december 1992 och omfattade 144 banker och kreditinstitut. Alla fordringsägare – utom bankernas aktieägare – skyddades mot förluster oavsett hur stora beloppen var.

För att räddningsaktionen skulle uppfattas som rättvis och gå att försvara gentemot skattebetalarna fanns en viktig princip. Allt statligt stöd skulle ske i ut*byte mot ett övertagande av bankens aktier i motsvarande grad. Regeringen gjorde tidigt klart att de på lång sikt inte ville utöka sitt bankägande utan att eventuella nationaliseringar av bankerna skulle följas av privatisering senare. Genom denna grundregel minimerade staten sina kostnader samtidigt som de skickade en signal till bankledningarna om att statliga räddningspengar inte var gratis.

Arbetet organiserades på den nybildade, ovan nämnda, bankakuten där även oppositionen fick en representant. Som mest var de ett tiotal anställda plus en bunt utländska konsulter från bland annat McKinsey och Credit Suisse.

De sorterade upp bankerna i olika *kategorier där de skilde på banker som bedömdes ha tillfälliga problem och var i behov av hjälp men på lång sikt bedömdes ha möjlighet att bli lönsamma och de som med stor sannolikhet aldrig mera skulle gå med vinst. De senare – Gota Bank – avvecklades.

Bankakuten beslutade även att lyfta ut bankernas problemlån till så kallade skräpbanker, vilka fungerade som skuldhanteringsbolag, en metod som i efterhand har kopierats i andra krisländer. På så sätt kunde den friska delen av banken koncentrera sig på att maximera vinsten igen medan skräpbankerna fokuserade på att begränsa skadorna.

Därefter gavs stöd till bankerna i olika former – garantier, aktiekapital, aktietillskott eller lån – beroende på behov.

Metoden fungerade, och fick draghjälp av konjunkturen som vände uppåt 1993. Redan 1994 visade banksektorn i sin helhet vinst på nytt. 65 miljarder kronor, *eller fyra procent av BNP, kostade kalaset skattebetalarna när slutnotan summerades ihop. Det är dock betydligt mindre än i de flesta bankkriser i världen både innan och efter. Och nästan alla – vissa säger alla, beroende på hur man räknar – av de statliga krispengarna har staten fått tillbaka i efterskott genom utdelningar, aktieförsäljningar eller kvarvarande aktieinnehav i nuvarande Nordea.

Hur gick "vi", d.v.s. vanliga skattebetalare, plus på detta? Jag ifrågasätter inte det du skriver, utan är genuint intresserad av att få veta hur det hela påverkade befolkningen i stort, då det knappast är en oviktig fråga.

Edit: Okej, ser att svaret på min fråga möjligtvis besvaras av inlägget före mitt. Jag var inte medveten om övertagandet av aktier.

Man kan inte stirra sig blind bara på på pengarna, man måste lägga till tidsaspekten. Det blev en omfördelning av kapitalet Återhämtningen tog så lång tid att de som fick betala inte alltid fick vara med och skörda frukterna när det väl vände.

Du menar omfördelning till banken, eller?
För dom som äger sitt eget boende drabbas eller påverkas väl inte av slopade amorteringskrav.

Vi skulle ha det som i Italien, enormt förmånliga lån via staten, men då skall skiten vara betald på femton år.

Yttra dig inte om saker du inte vet något om. Banken kan INTE kräva tillbaka bostaden vid ett ev. prisfall. Det har stiftas en lag om det så där har bankerna inte något att säga till om. Så länge du betalar räntan spelar det ingen roll om bostaden är värd 0 kr eller 10 milj.

Räntan på 90-talet var extrem. 15% bundet var en bra deal. Hade du rörlig ränta 92 så var den 500% under något dygn. Det ser snarare ut som hela EU har gått in i en långvarig deflation. Att vi kommer upp till dessa räntenivåer är mycket osannolikt. Höga räntor används när inflationen är för hög. Känns inte som ett troligt scenario de närmsta 10 åren. I Japan har de haft deflation sen 80-talet och europas ekonomi liknar mer den...

Hur mår du? Du verkar vara aggressiv.

Om räntan stiger och det uppstår skilsmässa, sjukdom och / eller arbetslöshet så kommer räntekostnaderna att knäcka fastighetsägaren. Det var det som hände på 90-talet och det kan hända igen.

Om banken inte når upp till kapitaltäckningsgraden kommer de höja alla möjliga avgifter för att inte gå omkull. De kommer också se till att det blir mycket svårt att låna så om det uppstår en större reparation, så det gäller att man har en egen buffert för att klara en vattenskada eller takreparation och liknande.

När fastighetspriserna hela tiden går upp så tror ingen att fastighetspriserna kan gå ned, och precis samma sak kommer att uppstå när priserna går ned, folk tror att priserna kommer att fall i det oändliga. Men självklart är ingen scenario sant. (masspsykologi). Men det tar lång tid innan människor (och banker) vågar tro på att trenden har vänt och det är det som gör att många inte klarar sig.

På 90-talet kostade en 3:a i Stockholms närförorter ca 500 000 kr och precis som du säger var räntan högre (97 var ränta ca 8 % för en bindningstid på 4 år). Räntan blev aldrig 500 % för bolånetagarna men den steg kraftigt under ett kort tag.

Idag kostar en lägenhet 3.5 miljoner eller mer då behöver inte räntan stiga mycket för att många får stora problem. 2007 var räntan 6.67 %. Nu har vi negativ styrränta, vad är mest troligt att räntan sjunker eller ökar?

Vi får se hur det går men med lån på flera miljoner tar man stora risker...

Om man oroar sig för kraftigt stigande räntor så kan man ju alltid binda på t ex 10 år till en förutsägbar och mycket låg ränta. Marknaden räknar inte med snabbt stigande räntor, tittat t ex på vad 30-åringen ger.

Alltför många lever i tron att en "normalränta" på ett bolån är 6-7%. Med tanke på den låga KPI-inflationen, de låga långräntorna och de enorma skulderna (vilka skulle knäcka ekonomin redan vid 5% ränta) så är nog en normalränta framöver snarare 2-3%.

Det byggs alldeles för lite för att vi ska ha en rejäl bobubbla. En Grek-exit kan dock få kreditmarknaden ur balans.

Det fungerar att binda på 10 år om man är säker på att man inte vill flytta, På 10 år kan mycket hända och vill man flytta till en annan lågenhet kommer det att kosta att bryta kontraktet, åtminstone som det har varit hittills.

Ta och titta på på länken nedan. Det är klart att den reporänta som vi har idag knappast är normalränta, Det är inte första gången som man hör att det inte kommer bli som förr. dock inte lika mycket som förr.
http://www.aftonbladet.se/minekonomi...cle18771284.ab

Samma sak sades innan IT-kraschen 2000. Det är nya tider och ny ekonomin nu, företagen behöver inte tjäna pengar och aktierna steg mot skyn tills det kraschade, och självklart kommer reporänta kunna stiga igen 2007 var reporäntan knappt 5% och bolåneräntan 6,67 %. (Se länken nedan)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Finans..._till_2010.JPG


http://www.aftonbladet.se/minekonomi...cle18771284.ab