Om Axelmakternas sammarbete

God kväll

Jag håller på med ett arbete om andra världskriget (nej detta är inte en gör-hela-min-uppsats-tråd) och skriver för tillfället om varför axelmakterna stred tillsammans. Jag har redan skrivit en del om dem, men just nu försöker jag fördjupa mig lite mer i varför denna allians uppkom sett till geografiska orsaker. Om vi tar Tyskland som exempel skulle en allians med Japan innebära att Sovjetunionen eventuellt skulle kunna attackeras från två håll och t.ex. genom antikomiternpakten hade de ju redan ingått i förpliktelser om kampen mot den internationella kommunismen. Hitler måste väl i förväg ha varit medveten om att det fanns en risk att de hamnade i krig med USA, speciellt med tanke på att USA:s nära samarbete med Storbritannien vilken man kan se i t.ex. Atlantdeklerationen och det faktum att de försörjde dem med material. Tänkte Hitler således att Japan var en bra vän i ett eventuellt krig mot USA då de skulle kunna slå till mot dem i stilla havet? Likaså vad fanns det för strategiska orsaker att ingå en allians med Italien sett till Italiens geografiska position. Visst, man kan enkelt nå den Nordafrikanska kusten från Italienska områden och därigenom skulle man ju bl.a. kunna kontrollera Medelhavet, men tyska trupper gick väl aldrig in där förrän efter att Italiens invasion hade misslyckats? Så det känns väl ingenting som Hitler riktigt prioriterade innan kriget när de bestämde sig för att sluta en allians med Italien, eller har jag missförstått något? I Europa skulle ju Italien förvisso kunna hjälpa till att attackera Frankrike, men det verkade som att Hitler ändå hade i sin planering ändå hade räknat ut att Tyskland själva skulle kunna klara dem genom sitt Blietzkrieg.

Likaså undrar jag Japan och Italien resonerade när de slöt sig till Tyskland. Ja jag vet att det fanns massor av andra orsaker som att Italien t.ex. också hade varit missnöjd med Versaillesfreden och att det nu fascistiska Italien de senare åren under 30-talet hade fört en politik som distanserade dem från västmakterna, liksom Japan också hade gjort några år tidigare, och att de således började accepterade en utsträckt hand från Hitler. Men om vi håller oss till de eventuella geografiska orsakerna, vad tjänade dessa länder på att samarbeta med ingå i en allians med varandra och Tyskland. Hade Japan haft några seriösa planer på att föra krig mot Sovjet och således gå på Tysklands linje med att attackera Sovjet från två fronter? För mig veterligen så hade Hitler senare under krigets gång försökt att få dem att attackera Sovjet österifrån, vilket inte Japan ville, utan istället började de kriga mot USA för att säkra råvaror.

För Italiens del, ville de bara ha en nära allierad i Europa vid ett eventuellt krig mot västmakterna eller tänkte de på något annat sätt när de ingick i alliansen med just Tyskland?

Bonus ifall ni har bra källor jag kan använda.
Tack på förhand.

Jag har tyvärr ingen annan källa än min lärare i internationell ekonomi men Japan distanserade sig från väst då de såg Britterna som inkräktare och imperialister i Asien vilket de faktiskt lyckades sparka ut från Asien, USA förklarade japanerna krig mot på grund av de ekonomiska sanktionerna från USA. Det japanska folket svalt, de fick t.o.m avliva djuren i diverse djurparker för att få mat. Detta gjorde att politikerna enkelt kunde få sitt redan förbannade folk att strida mot USA. Kina behövde dem för oljan samt diverse gruvor där. På grund av att USA helt stängt leveranser av sådant till Japan så hade dem inget val när de gick in i Kina(kommer inte ihåg om det var Manchuriet som de började med?) och ett argument de använde var "varför kan inte vi invadera dessa delar om Britterna kan ha kolonier överallt?".

Angående samarbetet med Hitler så hjälpte de inte vad jag vet varandra speciellt mycket. Japanerna hade fullt upp i Kina, Sovjet hade de inga planer för och stred även med Australien och Storbritannien. Många tror att Japanerna och Hitler var jättenära varandra men de hade helt olika planer och stred mer för sig själva. Japanerna vill skapa sitt egna imperium.

Det är nog lite väl tilltaget att säga att Tyskland och Japan var i en allians; de båda länderna hade ju mycket lite utbyte med varandra under kriget, jämfört med vad Tyskland hade med Italien, Rumänien och Ungern. Tyskland och Japan hade helt enkelt samma fiender, och ju fler soldater och krigsmateriel som de allierade skickade till Still havs- och Burmafronten, desto bättre för Tyskland.

Eftersom att Italienarna på eget bevåg attackerade Frankrike och Grekland, och på så vis hamnade i krig med Storbritannien, så hade Tyskarna inte särskilt mycket till val än att alliera sig med dem. Rent geografiskt så fanns det ju en fördel i att man kunde stationera flygförband på Sardinien och Sicilien och på så sätt störa brittisk konvojtrafik i Medelhavet. Dessutom: Om Tyskarna inte hade skickat förstärkningar till Italien, så hade Storbritannien kunnat invadera nämnda öar och stationerat sina egna flygförband där. Detta skedde ju iofs ändå till slut, men det är möjligt att det hade skett ännu tidigare om inte Tyskarna hade ingripit.

Dessutom ansågs det i Tyskland under trettiotalet att det var ett faktum - snarare än en risk - att USA förr eller senare skulle ingå allians med Storbritannien. Det var alltså en fråga om när, inte "om".


Fördelen för Italien var ju att de hoppades kunna annektera franska Alperna, södra Balkan, franska Tunisien, och brittiska Egypten; samtidigt som Tyskarna fick dra det tyngsta lasset i kriget mot Frankrike och Storbritannien - två länder som Italien inte hade haft en chans mot på egen hand.

Japan tjänade praktiskt taget ingen på sin "allians" med Tyskland. De hade för övrigt inga planer på att attackera Sovjet; de hade blivit besegrade vid Khalkin Gol 1939, och dessutom fanns det i princip ingen lättillgänglig olja i östra Sibirien. Japans sikte var inställt på Hollands ostindiska kolonier, och för att säkra sjövägarna mellan dessa och de japanska öarna var man tvungen att erövra Singapore och filipinerna, vilket innebar krig med Storbritannien och USA.


USA hotade Japan med embargo efter att Japan hade ockuperat franska Indokina, dvs. tre år efter det att Japan invaderade Kina. Embargot skulle träda i kraft om japanerna inte övergav både Kina och Indokina - något som japanerna givetvis inte kunde acceptera. Embargot infördes således och Japan blev därför tvungna att ockupera Holländska Ostindien för att tillfredsställa sitt oljebehov.

En ganska nyutkommen bok, som heter Hitlers okända soldater, utländska förband på Östfronten av Rolf-Dieter Müller behandlar delvis din frågeställning. Dels avhandlas Hitlers axelmaktspartner på ett översiktigt sätt. Dvs Italien, Rumänien, Bulgarien. Dock inte Japan, som ju inte var aktiv på Östfronten.

Annat som anhandlas är diverse hjälptrupper från olika ockuperade länder.

Om inte annat torde bibliografin ge en del tips i ämnet.

Tyskland och Japan var under 30-talet både mycket nationalistiska och extremt rasistiska. Då blir det helt enkelt svårt att skapa något förtroendefullt samarbete. Problematiken försvårades genom att Tyskland var en utpräglad landmakt som tänkte låta stridsvagnarna rulla in i Frankrike och Sovjet, medan Japan såg Stilla Havet som nästa slagfält med fokus på flottan.

Tyskland och Japan kunde inte hjälpa varandra. Båda led brist på strategiska råvaror som olja och legeringsmetaller - deras planerade erövringskrig var ju avsedda att fixa tillgången till råvaror. Dessutom låg de på motsatta sidor av jordgloben med två av världens starkaste flottor som hinder.

För övrigt vore ett japanskt anfall mot Sovjet stendumt. Det fanns inget värt att erövra i Sovjet (medan Indonesien hade gigantiska oljefält) samtidigt som Sovjet redan 1939 hade visat vems armé som var bäst.

Italien var axelmakternas sorgebarn. Groteskt självöverskattande, med dålig impulskontroll och ett ständigt behov av att räddas. Jag tror att den politiska ledningen då, precis som i dagens euro-problem, ignorerade sakfakta typ militär nytta utan såg det politiska samarbetet som ett egenvärde vilket kompenserade för alla gånger Wermacht behövde rädda italienarna från att få stryk från grekerna.

Japan hade historiskt sett närmare band till västmakterna (och Tyskland till Kina), men den japanska imperialismen och invasionen av Kina ledde till försämrade relationer.

Japan och Tyskland var alltså ett konvenansäktenskap, och detsamma gällde trots det ideologiska släktskapet i stor utsträckning för Tyskland och Italien (vars traditionella fiende var Österike). När det gäller Tysklands östeuropeiska allierade fanns det åtminstone en gemensam fiende i form av Sovjet och en tradition av att ingå i en (lös) tysk intressesfär.

Tyskland och Spanien, slutligen, hade så pass usel nationskemi att äktenskapet aldrig fullbordades trots att båda var fascistiska. Italien borde valt samma väg, men Mussolinis ego och andra omständigheter kom i vägen.

Man skulle kunna göra en linkelse med dagens rysk-kinesiska-centralasiatiska samarbets"avtal": de utestängda söker sig till varandra, inte för att de har gemensamma intressen utan för att de inte har några andra tänkbara parters. Det är inte någon bra grund för ett långsiktigt samarbete.

Spanien vågar jag hävda inte var särskilt fascistiskt. Nationalisterna hade flera motstridiga falanger - rexisterna som var absurda ultrareaktionära tomtar (men jäkligt blodtörstiga), de ideologiska fascisterna, militären med flera. Franco vann maktkampen och han kunde inte stava till "ideologi". Däremot kunde han se skriften på väggen och var därför inte det minsta intresserad av att delta i något korståg tillsammans med Tyskland.

Definitivt. Man kan också jämföra med det väst-sovjetiska tvångsäktenskapet, som upplöstes direkt efter kriget.

Det brittisk-amerikanska samarbetet å andra sidan visar ju hur gemensamma värderingar kan lägga grund för ett långt och framgångsrikt äktenskap som överlever diverse småbråk och till och med kan släppa in fler partners. Västeuropas USA-samarbete har trots allt överlevt i 70 år, och man lckas alltid hitta tillbaka till varandra.


Instämmer, jag körde kortversionen där. Spanien var å andra sidan lika de flesta av de tyskallierade staterna med en radikal fascistfraktion och en reaktionär monarkistfraktion, samt en caudillo eller kung som nödtorftigt kan ena dem.

Den som avviker från mönstret är egentligen Tyskland, där monarkistfraktionen var så svag att den i praktiken inte existerade. Omständigheterna till det bör nog sökas i Wilhelms hastiga abdikation 1918 snarare än något annat, som gjorde att de traditionellt konservativa inte hade någon att gravitera mot (och ännu mindre efter ersatzkaisern Hindenburgs död). Lite av en historisk slump alltså.

Italien attackerade inte Frankrike på eget bevåg
och Tyskland drogs inte in i kriget p.g.a. detta.

Italien var allierad med Tyskland redan våren 1939
och Tyskland drog därefter på eget bevåg
(utan att konsultera eller ens informera Italien)
de facto in Italien i krig med Polen, Frankrike, Storbritannien, Kanada,
Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna,
Luxemburg, Sovjetunionen och USA.

Italien drog in Tyskland i krig mot Grekland.

Hitler trodde nog mer på Japan. Han föreställde sig givetvis att de skulle attackera Sovjet från sitt håll. Detta med krig mot USA är intressant. Det var inte USA som förklarade Tyskland krig utan det var Tyskland som förklarade USA krig. Med tanke på hur många tyskättlingar det fanns i USA så hade det förmodligen blivit en svår sak för Roosevelt att förklara krig mot Tyskland då det egentligen inte fanns några amerikanska intressen att försvara. Mot japsen var det lätt att få amerikanerna med sig men enligt mig då Hitlers största misstag var att hålla sig till alliansen (som inte hade varit någon nytta alls för Tyskland) och förklara krig mot USA och därmed att Tyskland också blev synonymt med Pearl Harbour.

Förvisso var det redan ett krig utan förklaring med tanke på att USA stödde Storbritannien men just för detta att få hela det amerikanske folket emot sig eller inte så borde Tyskland väntat in en förklaring istället för att ge en.

Ett slags samarbete fanns ändå. Japanska officerare fanns som observatörer på Östfronten, och Takakazu Kinashi for med ubåt från sitt hemland till tyskockuperade Frankrike för att hämta hem ritningar på Wunderwaffe. Han och hans besättning blev dock sänkta på tillbakavägen.

"Eget bevåg" i den mening att Italien inte hade gjort upp med Tyskland att de skulle attackera in i franska alperna i juni 1940. Det var först då som krig de jure och strid bröt ut mellan Italien och de allierade.

"Allierade" är dock ett erkänt felaktigt ordval; "tvingades bistå Italien militärt" är mer korrekt.