För runt 10 timmar sedan pratade jag med en svart man som utgav sig som grek på en liten bar i det mindre turistiga distriktet Gracia i Barcelona. Det förträffliga med detta var inte att han var svart och grek utan att jag kände mer samhörighet med denna människa än vad jag känner med invandrarna i Sverige.
Det sätter verkligen saken i perspektiv.
Då jag reser väldigt mycket träffar jag på alla möjliga kulturer och då särskilt alla möjliga folkgrupper som är assimilerade i respektive land de bor i. Den svarta mannen var verkligen grek och identifierade sig som grek; själv är det nästan att man vill dra till ett "jag är svensk, men..." då det är så tydligt att "vara svensk" faktiskt inte innefattar sveriges invandrare (tänker då särskilt på de från det sk "MENA" och inte på fransmän, italienare, tyskar osv). Precis som Karlsson pratar om måste man göra skillnad på att vara medborgare och att ha en nationell identitet.
Kom hem för någon timme sedan och det man slås av är hur konstig sammansättningen det är mellan folkgrupper i Sverige. Här i Sverige har det t ex kommit att bli en dygd att identifiera sig som icke-svensk och nästan (?) eftersträvansvärt att vara "osvensk". Samtidigt pratar man om integration .... samtidigt som man stödjer en utveckling där man uppmuntrar att folk behåller sina gamla kulturer och därav motverkar integration.
Som väl berest har jag dessutom aldrig någonsin kommit till ett land där det är eftersträvansvärt att vara icke-nationell på något vis; rena tanken vore i de flesta nationer fullständigt absurd.