Den här artikeln dök upp framför näsan på mig för ett tag sedan.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/...landas-galleri
Vad jag vet, framgår det inte på swedavias hemsida om det är en tidsbegränsad utställning, eller om de ska sitta där på väggarna och vara välkomnande under en oöverskådlig framtid. Jag vet dock att det sedan länge finns en "hall of fame".
Efter att ha läst artikeln tar jag en funderare:
Varför väljer man personer som dels fortfarande är arbetande och dels endast har ett namn i samhället pga den bransch de jobbar i?
Att t.ex placera en verksam journalist, hippettihopp-artist, modebloggare eller radiopratare med föga nationell eller internationell renommé, på en sådan representativ plats som ankomstterminalerna på Arlanda känns en aning vårdslöst och alldeles för nutids-orienterat. Som om dessa personer självklart kommer vara givna i en "hall of fame" när de pensionerar sig eller avlider.
Nej, efter läsningen kändes det hela lite väl eftermälesrelativistiskt.
Som i och för sig sorgligt nog ligger i vår tid.
Men när jag länkar mig vidare till swedavias fullständiga lista på nya ansikten, (de nya är långt över 50% av beståndet), ser jag till min lycka att det väl finns fullgott acceptabla personer med i utställningen. Däribland medicinfotografen Lennart Nilsson. Det var en glad överraskning.
Frågan blir ju då istället:
Varför är det så bråttom att få in etniska minoritetsgrupper i den representativa delen av svensk historia? Eftersom det är enkom det man väljer att rapportera, gällande detta.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/...landas-galleri
Vad jag vet, framgår det inte på swedavias hemsida om det är en tidsbegränsad utställning, eller om de ska sitta där på väggarna och vara välkomnande under en oöverskådlig framtid. Jag vet dock att det sedan länge finns en "hall of fame".
Efter att ha läst artikeln tar jag en funderare:
Varför väljer man personer som dels fortfarande är arbetande och dels endast har ett namn i samhället pga den bransch de jobbar i?
Att t.ex placera en verksam journalist, hippettihopp-artist, modebloggare eller radiopratare med föga nationell eller internationell renommé, på en sådan representativ plats som ankomstterminalerna på Arlanda känns en aning vårdslöst och alldeles för nutids-orienterat. Som om dessa personer självklart kommer vara givna i en "hall of fame" när de pensionerar sig eller avlider.
Nej, efter läsningen kändes det hela lite väl eftermälesrelativistiskt.
Som i och för sig sorgligt nog ligger i vår tid.
Men när jag länkar mig vidare till swedavias fullständiga lista på nya ansikten, (de nya är långt över 50% av beståndet), ser jag till min lycka att det väl finns fullgott acceptabla personer med i utställningen. Däribland medicinfotografen Lennart Nilsson. Det var en glad överraskning.
Frågan blir ju då istället:
Varför är det så bråttom att få in etniska minoritetsgrupper i den representativa delen av svensk historia? Eftersom det är enkom det man väljer att rapportera, gällande detta.
